En elektronisk signatur är en elektronisk registrering av ett avtal.
Kontrakt har länge använts för att visa att två parter är överens om något. Ofta skriver dessa parter sedan ett dokument som de båda undertecknar för att visa att de är överens. I Internets tid överförs många av dessa dokument i digital form, men det krävs fortfarande att man visar att man är överens. Det är där en elektronisk signatur kommer in i bilden.
Själva begreppet elektornatur är inte nytt. I common law-lagstiftningar har man erkänt telegrafiska signaturer så långt tillbaka som till mitten av 1800-talet och faxade signaturer sedan 1980-talet.
Elektroniska signaturer finns i olika former. Alla former kan visa att någon har godkänt något. Vissa former kan också skydda de uppgifter som personen har godkänt från att ändras på ett enkelt sätt, eller så kan de juridiskt identifiera den person som godkänt dem. För att göra detta används idéer från kryptografi med offentliga nycklar: digitala signaturer, certifikat och hashkoder. En elektronisk signatur innehåller ofta en tidsstämpel som visar när signaturen gjordes. I likhet med kryptografi kan elektroniska signaturer användas för alla typer av data, och det finns inget krav på att de signerade uppgifterna har ett visst format.
Även om kryptografi ofta används har termen elektronisk signatur en juridisk innebörd. Detta skiljer sig från den tekniska termen digital signatur som används inom kryptografin. Många länder har gjort bestämmelser så att vissa elektroniska signaturer är likvärdiga med en handskriven signatur för många ändamål.
Det finns olika sätt att göra en elektronisk signatur. Många länder har standarder för hur en sådan signatur ska se ut. Exempel på sådana bestämmelser är eIDAS i Europeiska unionen, NIST-DSS i USA eller ZertES i Schweiz.
