Erik X av Sverige (Erik Knutsson, ca 1180 – 10 april 1216) var Sveriges kung från 1208 till 1216. Han tillhörde ätten Erik och stod i långdragna dynastiska konflikter med huset Sverker, en period som kännetecknas av inre stridigheter och flera slag om kungamakten.

Bakgrund och uppgång

Erik var son till kung Knut Eriksson, men moderns identitet är okänd. År 1205 tvingades han fly efter slaget vid Älgarås, där tre av hans bröder dödades. Efter flykten vistades han i exil i Norge i ungefär tre år, där han sökte stöd inför återerövringen av makten i Sverige.

År 1208 återvände Erik till Sverige och besegrade Sverker II av Sverige i slaget vid Lena. Segern gjorde det möjligt för honom att etablera sig som kung och att utmana Sverkers ställning.

Kröning, Gestilren och regering

Erik gifte sig 1210 med Rikissa av Danmark, dotter till Valdemar I av Danmark och Sofia av Novgorod, vilket gav honom viktiga förbindelser i regionen. Samma år genomfördes hans kröning — den tidigast kända kröningen i Sverige — i november 1210, förrättad av biskopen Valerius. Valerius hade tidigare varit en anhängare av Sverker II, vilket visar hur snabbt lojaliteter kunde skifta i maktkampen.

I slaget vid Gestilren 1210 besegrade och dödade Erik återigen Sverker II, som hade försökt återta tronen med stöd utifrån. Segern cementerade Eriks maktställning och avslutade i praktiken denna fas av konflikten mellan ätterna Erik och Sverker.

Påven Innocentius III, som tidigare hade stött Sverker II, gav 1216 sitt erkännande av Erik som kung — enligt medeltida källor också över andra hedniska områden som Erik ansågs ha erövrat, sannolikt delar av det som då kallades Finland. Dokumentationen från tiden är begränsad, men samtida och nära samtida källor noterar bland annat att skördarna under hans regering nämndes som goda.

Familj och ättlingar

Erik hade flera barn som spelade roller i regionens politiska och dynastiska utveckling:

  1. Sofia (död före 24 april 1241), gift med Prins Burwin Henrik III av Mecklenburg (d. 1277/1278).
  2. Marianne, ofta benämnd som pommersk prinsessa och även kallad Mariana eller Marina.
  3. Ingeborg Eriksdotter av Sverige, som gifte sig med Birger Jarl och därigenom blev mor till en kommande generation av svenska makthavare; Ingeborgs äktenskap bidrog starkt till Bonde-ättens position i Sverige.
  4. Erik Eriksson, född postumt 1216 och känd i källorna som Erik läspe och halte (Erik XI). Han kom senare att bli kung, med regeringstiderna 1222–1229 och återigen 1234–1250. I Karlskrönikan nämns också en syster vid namn Martha Farmer, vilket i senare tid ifrågasatts; historikern Dick Harrison menar att sådan koppling snarare utgör politisk propaganda för Karl Knutsson (Bonde), då en sådan släktanknytning skulle stärka dennes anspråk genom släktskap med ätten Erik.

Avslutning och eftermäle

Erik avled av feber år 1216 på Näs slott på Visingsö. Han begravdes i Varnhems kyrka i Västergötland, en plats som sedan länge förknippas med ätten Erik och med svensk tidig medeltida kunglig historia.

Eriks tid som kung var relativt kort men betydelsefull för att stabilisera ättens position i Sverige och för den fortsatta centraliseringen av kungamakten. De dynastiska sambanden genom hans barn kom att få stor betydelse i senare svenska politiska skeenden.