Vildkatten är Felis silvestris, en medlem av underfamiljen Felinae som omfattar småkatter. Arten är ursprungligen infödd i stora delar av Eurasien och kännetecknas av att den i allmänhet är svår att tämja. Korsningar mellan vildkatt och tamkatt förekommer dock i stora delar av artens utbredningsområde, vilket komplicerar både beståndsbedömningar och bevarandearbete.

Utseende

Vildkatter är i regel större och kraftigare än genomsnittliga tamkatter, med längre ben, bredare kropp och tätare päls. Pälsfärger och teckning varierar mellan underarterna men inkluderar ofta ränder och svagt markerade fläckar. Ansiktet är ofta relativt brett med tydliga kindpälsar, och svansen är tjock med en otydlig mörk spets.

Utbredning och habitat

Vildkatten finns naturligt över stora delar av Eurasien, från Västeuropa genom Centraleuropa och Sibirien till Mellanöstern och delar av Asien. Olika underarter är anpassade till olika miljöer: från lövskogar och jordbrukslandskap till torrsavanner och bergsområden. Vildkatter kräver ofta skuggiga, täta habitat för att kunna jaga och skydda sina ungdjur.

Ekologi och beteende

  • Vildkatten är mestadels natt- och skymningsaktiv (nocturnal/crepuscular) och lever ensamt utom under parning och ungtid.
  • Den är territoriell och markerar revir med doftsignaler och klösmarkeringar.
  • Rörelsemönster och bytesval varierar med livsmiljö och säsong, men små däggdjur är i regel huvudfödan.

Föda

Huvudsakligen jagar vildkatten små däggdjur som sorkar, möss och harar, men tar också fåglar, reptiler och insekter när möjlighet ges. Jakttekniken bygger på smygjakt och snabba utfall.

Fortplantning

Parning sker oftast under en bestämd säsong beroende på klimat och region. Dräktighetstiden är ungefär 60–70 dagar och kullstorleken ligger vanligen mellan 2 och 5 ungar. Ungarna föds blinda och beroende av modern i flera veckor, och blir självständiga efter några månader.

Taxonomi och underarter

Det har funnits stora meningsskiljaktigheter kring hur många underarter som ska erkännas. Historiskt har man beskrivit uppemot cirka 22 underarter, medan moderna genetiska studier ibland förespråkar en indelning i färre grupper (till exempel runt fyra huvudgrupper). Bland de former som diskuteras finns bland annat den europeiska vildkatten, den nordafrikanska/mediterrana formen och asiatiska varianter. Den kinesiska bergskatten har tidigare betraktats som en separat art av vissa forskare men räknas av andra som en närstående form eller underart.

Relation till huskatten

Vår huskatt har sitt ursprung i den underart som kallas afrikansk vildkatt (vanligtvis betecknad Felis silvestris lybica), där domesticering skedde för flera tusen år sedan i Mellanöstern. Domesticeringen och den fortsatta spridningen av tamkatten har lett till återkommande korsningar mellan tama och vilda populationer, vilket i praktiken suddar ut gränserna mellan renrasiga vildkatter och hybridiserade individer.

Feral katt eller vildkatt?

Namnet "vildkatt" används ibland även om tamkatter som blivit vilda (ferala) och lever utan ägare i naturen. Det är viktigt att skilja mellan dessa ferala tamkatter och den vilda arten Felis silvestris, både av biologiska och bevarandehänsyn.

Hotbild och bevarande

  • Huvudhoten mot vildkatten är habitatförlust och fragmentering, trafikdöd, jakt i vissa regioner, samt genetisk utspädning genom hybridisering med tamkatter.
  • Sjukdomsspridning från tamkatter (t.ex. felint immunbristsvirus) kan också påverka vildpopulationer negativt.
  • Bevarandearbete inriktas på att skydda livsmiljöer, minska hybridisering genom kontrollerade katteregler i känsliga områden och övervaka beståndens genetiska status.

Sammanfattningsvis är vildkatten en särpräglad och ekologiskt viktig art i Eurasien. Taxonomin är föremål för fortsatt forskning, och artens framtid beror i hög grad på hur väl livsmiljöer skyddas och hur man hanterar kontakten mellan vilda populationer och människans katter.