Les Fauves (franska för de vilda djuren) var namnet på en modern konströrelse i början av 1900-talet som leddes av målarna Henri Matisse och André Derain. Fauves var en grupp franska målare som hämtade inspiration från postimpressionisterna, särskilt Vincent van Gogh och Paul Gauguin, men också från Paul Cézanne och från icke-europeisk konst. Rörelsen uppstod i början av 1900-talet och fick sitt utpekande namn efter Salon d'Automne 1905, då kritiker kallade verkens uttryck för vilda; deras mest intensiva gemensamma period brukar anges till omkring 1905–1907, även om stilen levde vidare och påverkade andra konstnärer långt därefter.

Kännetecken

  • Färgen i fokus: klar, ren och ofta icke-naturalistisk färg använd som huvudsakligt uttrycksmedel. Färger lades ofta tätt intill varandra utan mycket toning eller blandning.
  • Förenklade former: motiv förenklas och konturer markeras tydligt, vilket kan ge en plattare bildyta och minska illusionen av djup.
  • Expressivt penseldrag: breda, energiska penseldrag och snabbt måleri som förstärker verkens direkta känslomässiga verkan.
  • Fri komposition: mindre intresse för naturalistisk rumsframställning och mer fokus på färg- och formbalans.
  • Motivval: landskap, porträtt och stilleben med vardagliga motiv, ofta målade utomhus eller i ateljén med direkt observation.

Viktiga konstnärer

  • Henri Matisse – central figur i rörelsen, känd för färgsprakande porträtt och kompositioner.
  • André Derain – nära Matisse i stil under fauvismens tidiga år; känd för landskap, bland annat från London.
  • Maurice de Vlaminck – ofta intensivt koloristisk och emotionell i sina landskap.
  • Kees van Dongen, Raoul Dufy, Albert Marquet, Henri Manguin och Othon Friesz – andra företrädare som bidrog till variationen inom rörelsen.
  • Aristarkh Lentulov – ett exempel på en konstnär utanför Frankrike som inspirerades av fauvismens färgspråk.

Utställningar och mottagande

Fauvismen blev tydligt uppmärksammad vid Salon d'Automne i Paris 1905, där kritiker som Louis Vauxcelles myntade uttrycket som en kritik men som sedan fastnade som beteckning på rörelsen. Gruppen ställde ut tillsammans ett fåtal gånger under några år och fick blandad kritik: en del hyllade det nyskapande färgspråket medan andra tyckte att det var störande och primitivt. Trots detta spreds inflytandet snabbt, både i Frankrike och internationellt.

Betydelse och arv

Även om fauvismen som organiserad grupp var kortlivad har dess idéer om färgens självständighet och uttryckskraft haft långvarig påverkan. Rörelsen banade väg för senare modernistiska strömningar, bland annat för expressionism och andra färgcentrerade riktningar under 1900-talet. Fauvismens betoning på subjektivt färgbruk och förenklad form fortsatte att influera konstnärer som inte nödvändigtvis kallades fauvister, och dess metoder återfinns i både måleri och grafisk konst långt efter rörelsens höjdpunkt.