Anastasia är en film gjord i 1956 av 20th Century Fox. Filmen regisserades av Anatole Litvak. I filmen spelar Ingrid Bergman, Yul Brynner och Helen Hayes huvudrollerna. Andra aktörer är Akim Tamiroff (som tidigare arbetat med Ingrid Bergman i filmen For Whom the Bell Tolls), Martita Hunt (som har en komisk roll som en kinkig hovmästarinna) och, i en liten roll, Natalie Schafer (som tv-publiken känner igen från sin senare roll i Gilligan's Island). Denna film var en av många europeiska filmer som Litvak regisserade under 1950- och 1960-talen. Den gav en Oscar till Bergman, som gjorde fler filmer efter denna film. Den nominerades till en BAFTA-pris för bästa brittiska manuskript.
Handlingen kretsar kring en mystisk kvinna som hittas i Paris med minnesförlust och som påstås kunna vara den stora hertiginna Anastasia av Ryssland. En före detta rysk general—spelad av Yul Brynner—ser en möjlighet att genom att låta kvinnan spela Anastasia få tillgång till pengar och egendom som hör till Romanov-dynastin. Ingrid Bergman gestaltning väcker både tvivel och medkänsla: frågan om kvinnans identitet och om hon verkligen är den förlorade storhertiginna är filmens känslomässiga centrum. Helen Hayes spelar en äldre kvinnas roll som blir avgörande för historiens slutgiltiga ton, där filmen låter en viss grad av osäkerhet och poetisk tvetydighet kvarstå.
Filmen bygger på ett teaterstycke som tidigare behandlat samma tema och utnyttjar 1950-talets intresse för berättelser om exil, förlorade tronföljder och identitet. Anatole Litvaks regi fokuserar på intimt skådespel och stram komposition snarare än stora spektakulära scener. Kostym- och scenografiinslag hjälper till att skapa en känsla av både förlorad kejserlig prakt och modern europeisk miljö där berättelsen utspelar sig.
Skådespeleri och mottagande: Ingrid Bergmans insats hyllades av kritiker och publik, något som belönades med en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Hennes prestation sågs som en stark, nyanserad tolkning av en kvinna i gränslandet mellan minne och identitet. Yul Brynner och Helen Hayes fick också beröm för sina rolltolkningar. Filmens kritiska mottagande framhöll ofta skådespelarnas kemi och den känslomässiga tyngden i dramat.
Teman och eftermäle: Anastasia behandlar teman som identitet, historiskt trauma, lögner kontra sanning och människors längtan efter tillhörighet. Filmen har sedan premiären diskuterats både för sin dramatiska tolkning av en historisk legend och för Bergmans återkomst till Hollywood efter hennes tid i Europa. Den har också inspirerat senare bearbetningar av samma berättelse i andra medier.
För den som vill veta mer rekommenderas att se filmen för att bedöma den dubbla tonen mellan dramatisk spänning och vemodig eftertanke — och för att själv avgöra om den huvudkaraktär som skildras verkligen är den förlorade storhertiginna eller något annat, vilket är en del av filmens bestående lockelse.