Nicholas II omdirigerar hit; för andra personer som heter Nicholas II, se Nicholas.

Nikolaus II av Ryssland (18 maj 1868–17 juli 1918) var den siste tsaren (kejsaren) i det ryska imperiet. Han efterträdde sin far tsar Alexander III vid dennes död 1894 och regerade fram till den ryska revolutionen 1917. Hans tid som härskare präglades av försök till modernisering, politiska kriser, ett försvagat förtroende för monarkin och slutligen monarkins fall.

Tidigt liv och personlighet

Nikolaus växte upp i en konservativ hovmiljö. Han utbildades för rollen som monark men beskrevs ofta som reserverad, religiös och ovillig att fatta kompromisser. Hans personlighet och bristande politiska fingertoppskänsla bidrog till svårigheter i styret av ett stort och socialt splittrat rike.

Familj och privatliv

Han gifte sig med prinsessan Alix av Hessen, dotterdotter till drottning Victoria, och paret fick fem döttrar och en son:

Deras ende son, Alexi, led av blödarsjuka, vilket var en ständig oro för föräldrarna och påverkade hovets beslut. Familjen blev efter 1905 tätt förknippad med den kontroversielle munken Grigori Rasputin, som många trodde kunde lindra Alexis sjukdom.

Reformer och politiska försök

Under de första åren försökte Nikolaus och hans ministrar modernisera Ryssland. Tillsammans med statsministrarna, bland andra Sergej Witte och Pjotr Stolypin, främjades järnvägsutbyggnad, industrialisering, utbildning och vissa jordförbättrande reformer. Man sökte även finansiella band med väst, exempelvis Frankrike.

Stolypins jordbrukspolitik (kallad Stolypinreformerna) syftade till att stärka självägande bönder och skapa stabilitet, men reformerna mötte motstånd och gav blandade resultat. Stolypin mördades 1911, vilket försvagade reformhögen ytterligare.

Krisåren: Chodynka, 1905 och politiskt våld

Under Nikolaus regeringstid inträffade flera allvarliga incidenter som försvagade hans anseende:

  • Chodynka-tragedin vid hans kröning, då tusentals människor trampades ihjäl i samband med utdelning av gåvor.
  • Nederlaget i kriget mot Japan (1904–1905), vilket avsevärligt skadade regeringens prestige.
  • Massakern på demonstranter på Bloody Sunday 1905, som utlöste breda protester och strejker.
  • Våldsamma upplopp och attacker, bland annat riktade mot judiska samhällen (pogromer), samt gripanden och avrättningar av politiska motståndare.

Efter protesterna 1905 införde Nikolaus en riksdag, duman, men var ovillig att ge den omfattande maktbefogenheter, vilket ledde till fortsatt politisk konflikt.

Rasputin och hovets svagheter

Under sista delen av monarkin växte missnöjet kring Rasputins inflytande över familjen och därigenom över inrikespolitiken. Rasputins informella roll och skandaler kring honom bidrog till att underminera den offentliga bilden av hovet.

Första världskriget och abdikationen

År 1914 drog Nikolaus in Ryssland i första världskriget. Kriget blev en katastrof för Ryssland: miljoner döda och svårt lidande för civilbefolkningen. 1915 tog tsaren personligen befälet över armén, vilket ytterligare kopplade krigets misslyckanden till hans person och lämnade regeringen hemma i händerna på oförmögna ministrar.

I februari–mars 1917 bröt omfattande protester och strejker ut i Petrograd. Under trycket från militär och politiska ledare abdikerade Nikolaus i mars 1917 (i samband med den så kallade februarirevolutionen enligt den gregorianska kalendern). Han avgav tronen först för sig själv och sedan för sin bror, men brodern avstod snabbt rätten – monarkin var i praktiken avslutad.

Fångenskap, rättegång och död

Efter abdikationen hölls Nikolaus och hans familj i husarrest; först i Strelna och senare i Alexanderpalatset. De fördes 1917–1918 till internat i sibiriska Tobolsk och slutligen till Ekaterinburg. Den 17 juli 1918 mördades Nikolaus, hans fru och deras barn av en exekutionspluton, enligt order från den nya bolsjevikregeringen (exekutionspluton).

Eftermäle, kanonisering och kvarlevornas öde

Tsarens och hans familjs öde blev ett symboliskt kapitel i både rysk och internationell historia. Familjen förklarades helgon av vissa delar av den ortodoxa emigrantkyrkan 1981, och senare erkändes de även av Moskva-patriarkatet (se rysk-ortodoxa kyrkan) vid en annan tidpunkt. Det har funnits långdragna diskussioner och forskning kring kvarlevornas identifiering.

Enligt senare uppgifter hittades rester av familjemedlemmar i en skog 1990 och efter rättsmedicinska studier hölls en formell begravning i Sankt Petersburg 1998. Vetenskapliga undersökningar, bland annat DNA-analyser, bidrog till identifieringen, men vissa frågor och spekulationer har levt vidare i offentligheten — inte minst myten om en eventuell överlevande Anastasia.

Betydelse och historisk bedömning

Nikolaus II:s regeringstid ses idag som en period av stora kontraster: försök att modernisera och stärka Ryssland sida vid sida med oförmåga att hantera politiska reformkrav, social oro och ett storskaligt krig. Hans styre ledde till slut till monarkins fall och till ett avgörande maktskifte i Europas och världens historia. Historiker debatterar fortfarande i vilken grad hans personliga egenskaper, hovets konservatism, de sociala krafterna i Ryssland och internationella omständigheter gemensamt bestämde rikets öde.