Abdülaziz (ottomansk turk: عبد العزيز) (8 februari 1830 – 4 juni 1876) var den 32:a sultanen av det ottomanska riket och den 111:a kalifen av islam. Han besteg tronen vid 31 års ålder och regerade mellan den 25 juni 1861 och den 30 maj 1876. Han var son till sultan Mahmud II och blev sultan efter sin bror Abdülmecid I:s död.

 

Tidiga år och tronbestigning

Abdülaziz föddes i Konstantinopel och växte upp i det osmanska palatset under en tid då riket genomgick omfattande förändringar. När han efterträdde sin bror 1861 fortsatte han i viss mån de reformer som inletts under Tanzimat-eran, men hans stil präglades mer av personlig auktoritet och stormaktsorienterad modernisering än av liberal politisk omvandling.

Reformer och modernisering

Abdülaziz satsade särskilt på att modernisera rikets militära och materiella kapacitet samt infrastruktur. Några viktiga områden var:

  • Modernisering av flottan och beställning av fartyg från europeiska varv, vilket gjorde honom känd för sitt fokus på ett starkt marinerat försvar.
  • Utbyggnad av järnvägar, telegrafnät och andra kommunikationer för att förbättra administrationen och förbindelser inom riket.
  • Reformer och upprustning inom armén samt upprättandet och stöd till nyare skolformer och sjukhus med europeisk inspirerad organisation.
  • Kulturell orientering mot västlig konst, mode och protokoll vid hovet, vilket bidrog till en europeisk prägel i hovlivet.

Trots reformerna kritiserades Abdülaziz för slösaktig hovprakt och expanderande byråkrati, vilket ökade statens utgifter.

Utrikespolitik och Europasresa

Under sin regeringstid förde Abdülaziz en aktiv utrikespolitik och försökte balansera relationerna med stormakterna. Han genomförde 1867 en berömd och uppmärksammad resa till Europa — som första osmanske sultan att besöka flera västeuropeiska länder i officiellt syfte — och möttes med stor uppmärksamhet i bland annat London, Paris, Wien och Berlin. Resan syftade till att stärka diplomatiska kontakter, visa modernisering och säkra militärt och ekonomiskt stöd.

Ekonomi och finanskris

För att finansiera moderniseringen tog Osmanska riket under Abdülaziz stora lån från europeiska banker. Kombinationen av höga utgifter, svag skattemodell och växande interna uppror ledde till en allvarlig finanskris. Budgetunderskott och skuldsättningen bidrog till den ekonomiska kollapsen 1875–1876, då riket i praktiken drabbades av betalningssvårigheter. Finanskrisen blev en avgörande faktor bakom det politiska missnöjet mot hans styre.

Avsättning och död

I maj 1876, i ett läge präglat av samhällsupplopp, ekonomisk kollaps och krav på förändring, avsattes Abdülaziz i en palatskupp av ministrar och högre tjänstemän. Han förflyttades till Feriye-palatset i Konstantinopel. Kort därefter, den 4 juni 1876, hittades han död. Myndigheterna fastslog att det rörde sig om självmord, men omständigheterna kring hans död har varit omtvistade och spekulationer om mord har förekommit. Huruvida sanningen någonsin kommer att klarna är en återkommande historisk fråga.

Eftermäle

Abdülaziz regeringstid bedöms ofta som en period av teknisk modernisering kombinerad med ekonomisk överbelastning och politisk svaghet. Hans satsningar på flotta, infrastruktur och kontakter med Europa bidrog till rikets modernisering, men de stora kostnaderna och den politiska oförmågan att lösa ekonomiska och nationella spänningar ledde till en dramatisk negativ vändning som banade väg för senare händelser i Osmanska rikets nedgångsskede.

Notera: Under hans efterföljande perioder genomfördes ytterligare politiska omstruktureringar — bland annat villkoren som senare ledde fram till den konstitutionella vårens idéer — men dessa genomfördes efter Abdülaziz tid vid makten.