Översikt

Himalia är den största av Jupiters icke-sfäriska månar och utgör kärnan i den så kallade Himalia-gruppen. Den upptäcktes den 3 december 1904 av Charles Dillon Perrine vid Lick-observatoriet och kretsar runt Jupiter på ett avstånd som är avsevärt större än de stora reguljära månarna. Månen är uppkallad efter nymfen Himalia, en figur i grekisk mytologi associerad med Zeus (motsvarande Jupiter i romersk mytologi).

Egenskaper

  • Storlek och form: Himalia är oregelbunden i formen och uppskattas vara någonstans i intervallet cirka 150–200 km i diameter, vilket gör den stor nog att synas i amatörteleskop som en svag punkt.
  • Ytkaraktär: Den har en mörk, gråaktig yta med låg albedo, liknande många kolhaltiga asteroider.
  • Bana och rotation: Himalia har en prograd bana med måttlig inklination och excentricitet. Rotationstiden har bestämts genom ljuskurvor men varierar i publicerade mätningar.
  • Grupptillhörighet: Flera mindre månar delar ungefär samma bana och kallas tillsammans Himalia-gruppen, vilket tyder på ett gemensamt ursprung.

Historia och namn

Upptäckten av Himalia hör till de tidiga 1900-talsobservationerna av Jupiters svaga följeslagare. Namnet valdes enligt den klassiska konventionen att ge dess oregelbundna månar namn ur grekisk-romersk mytologi kopplade till Jupiter/Zeus. Observationer av månens rörelser och spektrala egenskaper har sedan dess förbättrat vår förståelse av dess natur.

Ursprung och betydelse

Den ledande förklaringen till Himalias uppkomst är att det rör sig om en infångad asteroid eller att den och dess följare är fragment efter en kollision som söndrade ett större objekt. Studier av Himalia och Himalia-gruppen är viktiga för att förstå hur planeter fångar eller fragmenterar mindre kroppar och hur det dynamiska miljön kring en jätteplanet påverkar mindre satelliter.

Observationer och framtid

Himalia studeras främst med markbaserade teleskop och rymdteleskop. Den är av intresse för framtida flyby-uppdrag och för jämförande studier med asteroider i asteroidbältet. Fortsatta spektrala mätningar och banbestämningar kan klargöra sammansättningen och det exakta ursprunget för denna intressanta oregelbundna måne.