Jupiter – solsystemets största planet: fakta, månar & egenskaper

Jupiter fick sitt namn efter gudarnas kung. Grekerna kallade honom Zeus. Romarna kallade honom Jupiter. Symbolen för Jupiter, , kommer från grekiskans zeta. Den har ett horisontellt streck⟨Ƶ⟩. Detta står som en förkortning för Zeus.

Jupiter är den största planeten i solsystemet. Dess diameter är 142 984 km. Det är elva gånger större än jordens diameter.

Atmosfär

Atmosfären nära Jupiters yta består till 88-92 procent av väte, 8-12 procent av helium och 1 procent av andra gaser.

Den lägre atmosfären är så upphettad och trycket så högt att helium blir flytande. Det regnar ner på planeten. Baserat på spektroskopi verkar Jupiter bestå av samma gaser som Saturnus. Den skiljer sig från Neptunus och Uranus. Dessa två planeter har mycket mindre väte- och heliumgas.

De mycket höga temperaturerna och trycken i Jupiters kärna gör att forskarna inte kan avgöra vilka material som finns där. Det går inte att ta reda på detta eftersom det inte går att skapa samma tryck på jorden.

Ovanför den okända inre kärnan finns en yttre kärna. Jupiters yttre kärna består av tjockt flytande väte. Trycket är tillräckligt högt för att vätet ska bli fast, men sedan smälter det på grund av värmen.

Planeten Jupiter kallas ibland för en misslyckad stjärna eftersom den består av samma grundämnen (väte och helium) som solen, men den är inte tillräckligt stor för att ha det inre tryck och den temperatur som krävs för att väte ska smälta till helium, den energikälla som driver solen och de flesta andra stjärnor.

Mass

Jupiter är dubbelt så massiv som alla andra planeter i solsystemet tillsammans. Den avger mer värme än den får från solen. Jupiter är 11 gånger bredare än jorden och 318 gånger så massiv. Jupiters volym är 1 317 gånger större än jordens. Med andra ord skulle 1 317 föremål av jordens storlek kunna rymmas inuti den.

Molnskikt

Jupiter har många molnband som går horisontellt över ytan. De ljusa delarna är zoner och de mörkare är bälten. Zonerna och bältena interagerar ofta med varandra. Detta orsakar enorma stormar. Vindhastigheter på 360 kilometer per timme (km/h) är vanliga på Jupiter. För att visa skillnaden är de starkaste tropiska stormarna på jorden ungefär 100 km/h.

De flesta molnen på Jupiter består av ammoniak. Det kan också finnas moln av vattenånga som moln på jorden. Rymdskepp som Voyager 1 har sett blixtar på planetens yta. Forskarna tror att det var vattenånga eftersom blixtar behöver vattenånga. Dessa blixtar har uppmätts som upp till 1 000 gånger så kraftfulla som de på jorden. De bruna och orange färgerna orsakas när solljuset passerar genom eller bryts av de många gaserna i atmosfären.

Den stora röda fläcken

Ett av de största dragen i Jupiters atmosfär är den stora röda fläcken. Det är en enorm storm som är större än hela jorden. Den finns registrerad sedan åtminstone 1831 och så tidigt som 1665. Bilder från rymdteleskopet Hubble har visat så många som två mindre "röda fläckar" bredvid den stora röda fläcken. Stormar kan pågå i timmar eller så länge som hundratals år när det gäller den stora röda fläcken.

Magnetfält

Jupiter har ett magnetfält som liknar jordens men är 11 gånger starkare. Den har också en magnetosfär som är mycket större och starkare än jordens. Fältet fångar upp strålningsbälten som är mycket starkare än jordens Van Allen-strålningsbälten, tillräckligt starka för att äventyra alla rymdfarkoster som färdas förbi eller till Jupiter. Magnetfältet orsakas troligen av de stora mängderna flytande metalliskt väte i Jupiters kärna. Jupiters fyra största månar och många av de mindre månarna kretsar runt planeten inom magnetfältet. Detta skyddar dem från solvinden. Jupiters magnetfält är så stort att det når Saturnus omloppsbana på 7,7 miljoner miles (12 miljoner km) avstånd. Jordens magnetosfär täcker inte ens dess måne, som ligger mindre än 400 000 km bort. Den upplever också stora aurororor, som uppstår när laddade partiklar från den vulkaniska månen Io landar i dess atmosfär.

Ringsystem

Jupiter har också ett tunt planetariskt ringsystem. Dessa ringar är svåra att se och upptäcktes inte förrän 1979 av NASA:s Voyager 1-sond. Jupiters ringar består av fyra delar. Den närmaste ringen till Jupiter kallas haloringen. Nästa ring kallas huvudringen. Den är cirka 6 440 km bred och endast 30 km tjock. Jupiters huvud- och haloringar består av små, mörka partiklar. Den tredje och fjärde ringen, som kallas Gossamer-ringen, är genomskinlig (genomskinlig) och består av mikroskopiskt skräp och damm. Detta stoft kommer troligen från små meteorer som slår ner på ytan av Jupiters månar. Den tredje ringen kallas Amalthea Gossamer Ring, uppkallad efter månen Amalthea. Den yttre ringen, Thebe Gossamer Ring, är uppkallad efter månen Thebe. Den yttre kanten av denna ring ligger ungefär 220 000 km från Jupiter.

En planets omloppsbana är den tid och den väg som den tar för att gå runt solen. På samma tid som det tar för Jupiter att kretsa runt solen en gång, kretsar jorden runt solen 11,86 gånger. Ett år på Jupiter är lika med 11,86 år på jorden. Det genomsnittliga avståndet mellan Jupiter och solen är 778 miljoner kilometer. Det är fem gånger avståndet mellan jorden och solen. Jupiter lutar inte lika mycket på sin axel som jorden eller Mars. Detta gör att den inte har några årstider, till exempel sommar eller vinter. Jupiter roterar eller snurrar runt mycket snabbt. Detta gör att planeten böljar ut i mitten. Jupiter är den snabbast snurrande planeten i solsystemet. Den genomför en rotation eller snurrning på 10 timmar. På grund av utbuktningen är Jupiters ekvator mycket längre än längden från pol till pol.

Hypotes om stor vändning

Jupiters bana är ovanlig bland stjärnsystem. Det är vanligt att jätteplaneter befinner sig mycket närmare sina stjärnor. Eftersom den inte är det, tyder det på att det behövs en ovanlig förklaring till hur planeterna i solsystemet är placerade.

"Under eonerna har jätteplaneten rört sig mot solsystemets centrum och tillbaka ut igen, och vid ett tillfälle kom den ungefär lika nära som Mars är nu. Planetens resor påverkade solsystemet i grunden, förändrade asteroidbältets karaktär och gjorde Mars mindre än vad den borde ha varit ...

"Precis som Jupiter drogs Saturnus mot solen strax efter att den bildades, och modellen säger att när de två massiva planeterna väl kom tillräckligt nära varandra blev deras öden permanent sammanlänkade. Gradvis utvisades all gas mellan de två planeterna, vilket gjorde att deras dödsspiral mot solen stannade upp och så småningom vände deras rörelseriktning. De två planeterna reste utåt tillsammans tills Jupiter nådde sin nuvarande position vid 5,2 astronomiska enheter och Saturnus kom till ro vid cirka 7 astronomiska enheter. Senare tryckte andra krafter Saturnus ut till 9,5 astronomiska enheter, där den befinner sig idag".

Detaljerna bygger på en ny modell av det tidiga solsystemet som utvecklats av ett internationellt team som inkluderar NASA:s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Md.

Från jorden

Jupiter är det tredje ljusaste objektet på natthimlen, efter månen och Venus. Den första kända personen som verkligen studerade planeten var Galileo Galilei år 1610. Han var den första som såg Jupiters månar Io, Europa, Ganymedes och Callisto. Detta berodde på att han använde ett teleskop, till skillnad från någon annan före honom.

Inga nya månar upptäcktes på mer än tvåhundra år. År 1892 upptäckte astronomen E.E Barnard en nymåne i sitt observatorium i Kalifornien. Han kallade månen för Amalthea. Det var den sista av Jupiters 67 månar som upptäcktes genom mänsklig observation med hjälp av ett teleskop. År 1994 träffade delar av kometen Shoemaker Levy-9 Jupiter. Det var första gången människor såg en kollision mellan två objekt i solsystemet.

Från rymdfarkoster

Sju rymdskepp har flugit förbi Jupiter sedan 1973. Dessa var Pioneer 10 (1973), Pioneer 11 (1974), Voyagers 1 och 2 (1979), Ulysses (1992 och 2004), Cassini (2000) och New Horizons (2007). Två rymdfarkoster har satts i omloppsbana runt Jupiter. Dessa var Galileo (1995) och Juno (2011).

Pioneer-uppdragen var de första rymdfarkosterna som tog närbilder av Jupiter och dess månar. Fem år senare upptäckte de två Voyager-farkosterna över 20 nya månar. De fångade fotobevis på blixtar på Jupiters nattsida.

Ulysses-sonden skickades för att studera solen. Den åkte till Jupiter först efter att ha avslutat sitt huvuduppdrag. Ulysses hade inga kameror och tog därför inga fotografier. År 2006 tog rymdsonden Cassini, på väg till Saturnus, några mycket bra och tydliga bilder av planeten. Cassini hittade också en måne och tog en bild av den, men den var för långt borta för att visa detaljerna.

Uppdraget Galileo 1995 var den första rymdfarkosten som gick i omloppsbana runt Jupiter. Den flög runt planeten i sju år och studerade de fyra största månarna. Den skickade en sond in i planeten för att få information om Jupiters atmosfär. Sonden färdades till ett djup av cirka 150 km innan den krossades av trycket från all gasen ovanför den. Rymdsonden Galileo krossades också 2003 när NASA styrde in den i planeten. De gjorde detta för att farkosten inte skulle störta in i Europa, en måne som forskarna tror kan innehålla liv.

NASA har skickat en annan rymdsond till Jupiter, Juno. Den sköts upp den 5 augusti 2011 och anlände till Jupiter den 4 juli 2016. NASA publicerade några resultat från Juno-uppdraget i mars 2018. Flera andra uppdrag har planerats för att skicka rymdfarkoster till Jupiters månar Europa och Callisto. Ett som kallas JIMO (Jupiter Icy Moons Orbiter) ställdes in 2006 eftersom det kostade för mycket pengar.

Jupiter har 80 kända månar. Galileo såg de fyra största med sitt primitiva teleskop, och ytterligare nio kan ses från jorden med moderna teleskop. Resten av månarna har identifierats av rymdfarkoster. Den minsta månen (S/2003 J 12) är bara en kilometer i diameter. Den största, Ganymedes, har en diameter på 5 262 kilometer. Den är större än planeten Merkurius. De övriga tre galileiska månarna är Io, Europa och Callisto. På grund av hur de kretsar kring Jupiter påverkar gravitationen tre av dessa månar mycket. Den friktion som orsakas av att Europas och Ganymedes gravitation drar på Io gör den till det mest vulkaniska objektet i solsystemet. Den har över 400 vulkaner, mer än tre gånger så många som jorden.

Hypotesen är att Jupiter störde alla de inre planeterna innan den flyttade ut till sin nuvarande position. Följande redogörelse handlar om dess nuvarande position.

Jupiters stora gravitation har påverkat solsystemet. Jupiter skyddar de inre planeterna från kometer genom att dra dem mot sig själv. På grund av detta har Jupiter flest kometnedslag i solsystemet.

Två grupper av asteroider, som kallas trojanska asteroider, har placerat sig i Jupiters bana runt solen. Den ena gruppen kallas trojanerna och den andra gruppen kallas grekerna. De går runt solen samtidigt som Jupiter.

• Förteckning över planeter
• Kometen Shoemaker-Levy 9