Familjen Hohenzollern var en framstående tysk fursteätt som under flera hundra år regerade över olika territorier i och nära det moderna Tyskland, och senare kom att stå i spetsen för hela det enade tyska riket. Ätten etablerade sig vid makten i området kring Berlin och Brandenburg år 1415, när en gren av Hohenzollern erhöll kurfursttiteln och kontroll över detta viktiga territorium.

Framväxt och uppdelning i grenar

Hohenzollern var ursprungligen ett sydtyskt adelsdynasti med sitt ursprung i slottet Hohenzollern. Under medeltiden delade ätten sig i två huvudgrenar:

  • En nordlig/frankisk gren som blev burgravar i Nürnberg och så småningom kurfurstar av Brandenburg och grundare av den preussiska linjen.
  • En sydlig/schwabisk gren, ofta kallad Hohenzollern-Sigmaringen, som styrde mindre furstendömen i Schwaben och senare gav monarker till andra länder, bland annat kungar i Rumänien.

Från kurfurstar till kungar och kejsare

Som kurfurstar hade Hohenzollern inflytelserika politiska roller inom det tysk-romerska riket — de var en av röstberättigade kurfurstarna — och deras makt växte under tidigmodern tid. År 1701 kröntes Fredrik I som kung av Preussen, vilket markerade övergången från fursteskap till ett kungadöme. Under 1800-talet expanderade Preussen kraftigt både territoriellt och politiskt; genom krig och diplomati, inte minst under Otto von Bismarcks ledning, blev Preussen den dominerande staten i Tyskland.

Efter segern i fransk-tyska kriget samlades de tyska staterna under preussisk ledning och den 18 januari 1871 utropades kung Vilhelm I av Preussen till tysk kejsare — Hohenzollern blev därmed tyska kejsare och kejsardömet (Det tyska riket) etablerades.

Militär, administration och samhällspåverkan

Under Hohenzollern styrning präglades Preussen och senare det tyska riket av stark militär tradition, en effektiv byråkrati och konservativa samhällsstrukturer. Preussens modell för armé, skolväsen och administration kom att påverka hela det enade Tyskland och formade landets politiska kultur fram till första världskriget.

Nedgången för monarkin och vad som följde

Hohenzollernmonarkin slutade formellt efter första världskriget. I november 1918 abdikerade kejsaren Vilhelm II och försvann i exil; monarkins fall ledde till att Tyskland omvandlades till en republik (Weimarrepubliken). Preussens institutioner fortsatte i olika former under 1900-talet, men efter andra världskriget avskaffades Preussen slutgiltigt av de allierade makterna 1947.

Slottet Hohenzollern och ättens eftermäle

Kungafamiljen har fått sitt namn från sitt stamhem, slottet Hohenzollern, beläget i det nuvarande Baden-Württemberg. Slottet är idag både en symbol för ättens historia och en populär turistattraktion. Ätten Hohenzollern lever vidare som en privat familj med nuvarande huvudsaklig familjeöverhuvud och arvtagare som deltagare i kulturellt liv och historiska debatter. Det finns också återkommande debatter i Tyskland om arv, egendomsrätt och ersättningsfrågor kopplade till adelns egendomar efter krig och exproprieringar.

Internationella förgreningar

Den sydliga Hohenzollern-Sigmaringen-grenen spelade en roll i internationell politik: ätten levererade en kung till Rumänien (Karl I av Rumänien) och därigenom fick ätten ytterligare historisk betydelse utanför Tysklands gränser.

Sammanfattningsvis var Hohenzollern en av de mest inflytelserika fursteätterna i centrala Europa — från lokala herravälden runt slottet Hohenzollern till kurfurstar av det tysk-romerska riket, kungar av Preussen och slutligen tyska kejsare. Deras arv märks än i dag i tysk historia, kulturarv och debatten kring monarkins och aristokratins roll i modern tid.