Preussen (/ˈprʌʃə/; tyska: Preußen, uttalat [ˈpʁɔʏsn̩] (audio speaker icon lyssna), gammalt preussiskt: Prūsa eller Prūsija) var en geografisk och politisk beteckning för flera olika territorier och stater i Östersjöområdet och norra Centraleuropa under flera århundraden. Ordet används i dag främst i historiska, geografiska och kulturella sammanhang.

Vad "Preussen" har betytt

  • De baltiska preussarnas land (områden som idag ingår i södra Litauen, Kaliningrad och nordöstra Polen).
  • Teutoniska riddarna – en medeltida stormakt som etablerade sig i området under 1100‑ och 1200‑talen.
  • Delar av den polska kronans landområden, ofta kallade kungliga Preussen.
  • Hertigdömet Preussen – ursprungligen ett fideikommiss under Polen, senare under Hohenzollern‑härskare i Brandenburg (Hohenzollern).
  • All Hohenzollern‑mark, både inom och utanför det som senare blev Tyskland.
  • Ett självständigt kungadöme och senare en dominerande tysk stat från 1600‑talet till 1871.
  • Från 1871 utgjorde Preussen den största och mest inflytelserika delen av det tyska kejsardömet, och sedermera av Weimarrepubliken och Nazityskland fram till 1945.

Tidiga rötter och medeltid

Namnet Preussen kommer från folkgruppen Borussia/Prussia, ett baltiskt folk som talade det gamla preussiska språket och levde längs sydkusten av Östersjön. Under medeltiden etablerade den tyska riddarorden (Teutoniska orden) kontroll över stora delar av området. Orden grundade städer, byggde borgar och kristnade befolkningen, men deras styre mötte också motstånd och förändringar över tid.

Från hertigdöme till kungadöme

År 1525 sekulariserades den teutoniska statens territorier i det som blev hertigdömet Preussen när stormästaren Albrekt av Brandenburg‑Ansbach blev sekulär hertig under den polska kronan. Hertigdömet stod länge i förhållande till Polen som ett fideikommiss. Under 1600‑ och 1700‑talen gick makt över i Hohenzollern‑dynastin (härstammande från Hohenzollern) i Brandenburg och förenades gradvis med andra tyska besittningar.

År 1701 kröntes Hohenzollern‑härskaren som kung i Preussen och Preussen blev kungadöme. Under 1700‑talet expanderade kungariket genom militära segrar, framför allt när Preussen erövrade Silesien från Österrike under Fredrik II:s tid, vilket stärkte Preussens ställning i Centraleuropa.

Staten Preussens karaktär

Den preussiska staten utvecklade ett särskilt rykte: stark byråkrati, ordning, effektiv förvaltning, ett professionaliserat och disciplinerad militärväsen och ett fokus på utbildning och teknisk utveckling. De så kallade "preussiska dygderna" hyllade ofta organisation, pliktkänsla och laglydnad, och dessa ideal bidrog till statens effektivitet men också till senare debatt om militarism i tysk historia.

Expansion och modernisering

Under 1700‑ och 1800‑talen stärktes Preussens ekonomiska och politiska makt. Viktiga steg var:

  • Partierna till Polens delningar (1772, 1793, 1795) som gav Preussen omfattande nya territorier i västra och centrala Polen.
  • Militär och administrativa reformer, särskilt efter Preussens nederlag mot Napoleon (1806–1807). Reformer leddes av figurer som Karl vom Stein, Hardenberg, Gerhard von Scharnhorst och August von Gneisenau och gav modernare förvaltning, allmän värnplikt och ett stärkt utbildningsväsen.
  • Industriell utveckling och infrastrukturutbyggnad — järnvägar, hamnar och modern industri gjorde Preussen ekonomiskt starkare under 1800‑talet.

Vägen mot tysk enhet

Från slutet av 1700‑talet blev de tysktalande preussarna i högre grad en del av den växande tyska nationella rörelsen. Preussens militära och diplomatiska styrka gjorde landet ledande i norra Tyskland. Under Otto von Bismarck genomfördes en politik av "järn och blod": Preussen upplöste det gamla tyska förbundet, besegrade rivaler och annekterade flera tyska stater, bland annat efter kriget 1866 (Austro‑Preussiska kriget). Efter det fransk‑preussiska kriget 1870–1871 förenades de tyska staterna under ledning av Preussen och det tyska kejsardömet proklamerades 1871, med preussiska kungar som tyske kejsare.

20:e århundradet: från stormakt till avskaffande

Under 1900‑talet deltog Preussen som del av det tyska riket i första världskriget. Efter Tysklands nederlag 1918 upplöstes monarkin och Preussen fortsatte som delstat inom den nya Weimarrepubliken. Under nazistisk tid förlorade Preussen gradvis sin politiska självständighet: redan 1932 genomfördes den så kallade Preußenschlag och 1934 centraliserades statens myndigheter i och med nazisternas maktövertagande.

Efter andra världskriget upphävdes Preussens institutioner slutgiltigt. År 1934 upphörde Tyskland i praktiken att använda "Preussen" som administrativ beteckning, och den formella avskaffandet skedde genom de allierade myndigheterna år 1947, då Preussens territorier delades mellan de allierade och de nybildade tyska delstaterna.

Territoriella konsekvenser efter 1945

Efter andra världskriget gjordes omfattande gräns‑ och befolkningsförändringar: stora delar av det tidigare preussiska östområdet överfördes till Polen och Sovjetunionen (den tidigare provinsen Ostpreussen delades, och den södra delen ingår nu i Polen medan Kaliningrad‑området tillföll Sovjetunionen). Många tysktalande fördrevs från dessa områden. Därigenom försvann praktiskt taget det historiska Preussen som politisk enhet.

Kulturellt arv

Preussen lämnar ett stort arv: administrativa och juridiska reformer, utbildningsinstitutioner, militär tradition, arkitektur, och en kulturell identitet som påverkade både tysk och europeisk historia. Samtidigt är begreppet "preussisk" omstritt — det har använts både som hederstecken för effektiv statlighet och som kritik för auktoritärt och militaristiskt tänkande.

Sammanfattning

Preussen började som ett baltiskt område, blev under medeltiden föremål för tyska ordensherravälde och utvecklades därefter till hertigdöme, kungadöme och slutligen den dominerande tyska staten som stod i centrum för Tysklands enande 1871. Efter två världskrig och stora gränsdragningar på 1900‑talet har namnet i praktiken begränsats till historisk och kulturell användning.

År 1934 slutade Tyskland att använda namnet Preussen för detta område, och 1947 avskaffade de allierade staten Preussen och delade upp dess territorium mellan sig själva och de nya tyska staterna. Idag används namnet endast för historisk, geografisk eller kulturell användning.

Namnet Preussen kommer från Borussia eller Prussia, ett folk som bodde i Östersjöområdet och talade det gamla preussiska språket. Hertig Preussen var ett fideikommiss i kungariket Polen fram till 1660, och kungliga Preussen var en del av Polen fram till 1772. I slutet av 1700‑talet och början av 1800‑talet började de flesta tysktalande preussare betrakta sig själva som en del av den tyska nationen. De tyckte att det preussiska levnadssättet var mycket viktigt:

  • Perfekt organisation
  • Uppoffring (att prioritera statens eller andras behov framför egna i vissa sammanhang)
  • Att följa lagen

Från slutet av 1700‑talet hade Preussen stor makt i norra Tyskland och i hela Centraleuropa; det var ett av de starkaste länderna politiskt och ekonomiskt och med en betydande befolkning. Efter att förbundskansler Otto von Bismarck upplöst det tyska förbundet annekterade Preussen nästan hela norra Tyskland. År 1871, efter det fransk‑preussiska kriget, skapade von Bismarck det tyska kejsardömet, och Preussen var imperiets centrum, med de preussiska kungarna som Tysklands kejsare.