Preussen: Från baltiska ursprung till tysk stormakt – en historisk översikt

Geografi

Preussens gränser har förändrats med tiden. Det har inte alltid varit exakt samma plats. För det mesta var Preussen en liten del av det som idag är norra Polen. Efter att ett litet antal preussare flyttade dit för att bo kom tyskarna också att bo där. År 1934 hade Preussen gränser mot Frankrike, Belgien, Luxemburg, Nederländerna, Danmark och Litauen. Vissa delar av Preussen ligger i östra Polen. Före 1918 ingick också en stor del av västra Polen i Preussen. Mellan 1795 och 1807 kontrollerade Preussen även Warszawa och större delen av centrala Polen.

Före 1934 låg dessa områden också i Preussen:

• Västpreussen och Östpreussen, som nu ligger i Polen och Ryssland.
• Pommern
• Schlesien
• Brandenburg
• Lausitz
• Provinsen Sachsen (nu Sachsen-Anhalt)
• Konungariket Hannover
• Schleswig-Holstein
• Westfalen
• delar av Hessen
• Rhenlandet
• några små områden i söder, t.ex. Württemberg-Hohenzollern, hemvist för Preussens ledare

Vissa regioner har dock aldrig varit en del av Preussen, till exempel Oldenburg, Mecklenburg och hansestaderna.

Nordöstra Tyskland var protestantiskt, så preussarna var mestadels protestanter. Men det fanns många katoliker i Rheinland, Östpreussen, Posen, Schlesien, Västpreussen och Ermland. Staterna i södra Tyskland (särskilt Österrike och Bayern) var katolska, så de ville inte att preussarna skulle styra dem. Preussen var mestadels tyskt, men i slutet av 1700-talet hade de nya polska områdena också många polacker. År 1918 gavs dessa polska områden till Polen, och 1945 gavs Pommern och Östpreussen till Polen. Norra Östpreussen, särskilt Kaliningrad, gavs till Ryssland.

Historia

År 1226 bad den polske prinsen Konrad av Mazovia (Mazovia är en ort i norra Polen) de teutoniska riddarna från Transsylvanien att komma till Mazovia. Han ville att de skulle bekämpa de preussiska stammarna vid hans gränser. De kämpade i mer än 100 år. Sedan skapade de en ny stat. Efter en tid kontrollerade denna stat större delen av dagens Estland, Lettland och Litauen samt delar av norra Polen. År 1466 stod riddarna under Polens och Litauens kung. År 1525 blev riddernas ledare protestant. Han gjorde en del av riddarnas land till hertigdömet Preussen, som då var en del av kungariket Polen.

På den tiden var hertigdömet Preussen endast området öster om den plats där floden Vistula flyter ut i havet. År 1618 var den nya hertigen av Preussen kurfurst Johan Sigismund av Brandenburg. Han var också markgreve av Brandenburg. Brandenburg styrdes av familjen Hohenzollern. Hertigdömet Preussen var viktigt för familjen Hohenzollern eftersom det inte var en del av det heliga romerska riket. Namnet på den nya staten var Brandenburg-Preussen. I mitten av staten fanns polskt land, men Brandenburg-Preussen rörde sig bort från Polen. Under Fredrik Vilhelm, som kallades den store kurfursten, tog Preussen nytt land i Magdeburg och områden väster om Rhen.

Kungariket Preussen

År 1701 tillät den tysk-romerske kejsaren och den polske kungen att Brandenburg-Preussen fick kalla sig "kungariket Preussen" med Fredrik I ("den store") som kung. Under Fredrik II förde Preussen krig mot Österrike och intog Schlesien. Krigen avslutades 1763; Preussen var då den mäktigaste staten i östra Tyskland. Andra delar av Tyskland, bland annat Pommern, övergick till Preussen på grund av giftermål eller dödsfall.

Under denna tid blev den preussiska armén större och administrationssystemet likaså. Fram till 1945 var dessa de viktigaste delarna av den tyska staten. Mellan 1772 och 1795 delade Preussen, Ryssland och Österrike upp Polen i delar (Polens delningar). Preussen kontrollerade landet längst i öster, inklusive staden Warszawa.

Fredrik Vilhelm II lät Preussen gå med i kriget mot Frankrike 1792. Han förlorade vid Valmy och gav sitt västra land till Frankrike. Fredrik Vilhelm III inledde ett nytt krig, men förlorade vid Jena. Han gav mer land till Frankrike i fördraget i Tilsit.

År 1813 inledde Preussen återigen ett krig mot Napoleonfrankrike. År 1815 vann Preussen tillbaka det land som det förlorat i tidigare krig och även hela Rhenlandet och Westfalen och en del annat land. Detta land i väster var mycket viktigt, särskilt Ruhrdalen. Det var det nya centrumet för Tysklands industrialisering och hemvist för vapenindustrin. Efter Napoleonkrigen var Preussen den starkaste makten i Tyskland och mäktigare än Österrike.

I början av 1800-talet fanns det två politiska grupper i Tyskland. Liberalerna ville ha ett demokratiskt system med en stark centralregering. De konservativa ville att Tyskland skulle bestå av en grupp oberoende, svaga stater. År 1848 kom revolutionen till Europa. Fredrik Vilhelm IV var orolig. Han tillät en nationalförsamling och en konstitution. Det nya parlamentet i Frankfurt ville ge Fredrik Vilhelm kronan över hela Tyskland, men han ville inte ha den. Han sa att revolutionärer inte kunde utse kungar. Nu hade Preussen en halvdemokratisk konstitution, men egentligen hade adeln med mark (junkrarna) makten, särskilt i öster.

Kejsardömet Preussen

År 1862 utsåg den preussiske kungen Wilhelm I Otto von Bismarck till premiärminister i Preussen. Bismarck ville att liberalerna och de konservativa skulle förlora. Han ville skapa ett starkt, enat Tyskland, men han ville göra det under Junker, inte under de västtyska liberalerna. Därför startade han tre krig:

• med Danmark 1864 - detta gav Preussen kontroll över Schleswig-Holstein-området.
• med Österrike 1869 (österrikisk-preussiska kriget) - detta gjorde det möjligt för Preussen att inta Hannover och de flesta andra nordtyska territorier som hade styrts av Österrike.
• med Frankrike 1870 (fransk-preussiska kriget) - så att Bismarck kunde kontrollera Mecklenburg, Bayern, Baden, Württemberg och Sachsen. Efter detta blev dessa stater (men inte Österrike) en del av ett enat tyskt kejsardöme, och Wilhelm I tog titeln kejsare (Kaiser).

Detta var Preussens höjdpunkt. Den ekonomiska och politiska framtiden såg bra ut. Men efter 99 dagar, 1888, fick staten en ny ledare, kejsar Wilhelm II. Han sparkade Bismarck, som förlorade sitt jobb 1890, och Wilhelm II inledde en ny utrikespolitik. Han gjorde armén större och flottan mycket större, och han tog risker. Detta är en del av anledningen till att Tyskland gick in i första världskriget. När tyskarna och deras allierade förlorade det kriget förlorade de preussiska junkrarna makten. Den preussiska kungen och de andra tyska kungarna var tvungna att lämna landet. Tyskland blev Weimarrepubliken. År 1919 återskapades den polska staten genom Versaillesfördraget, och Preussen var tvungen att ge upp mycket av sitt land. Den polska korridoren delades upp mellan Östpreussen och Tyskland.

Preussens slut

I slutet av första världskriget skiljde Versaillesfördraget Västpreussen från resten av Tyskland för att skapa den fria staden Danzig och den polska korridoren, så att Polen skulle få tillgång till havet i stället för att vara inlåst. Vissa ville också dela upp Preussen i mindre stater, men detta skedde inte. Preussen blev den "preussiska fristaten" (Freistaat Preußen), den största staten i Weimarrepubliken. Den preussiska frihetsstaten utgjorde mer än 60 % av all mark i Weimarrepubliken. Den preussiska frihetsstaten innehöll det industriella Ruhrområdet och staden Berlin, så många människor med vänsterorienterade politiska idéer bodde där. Socialdemokraterna och det katolska centern hade makten under större delen av 1920-talet.

År 1932 tog Tysklands konservativa kansler Franz von Papen kontroll över Preussen och upphävde delstatens demokratiska konstitution. Det var också slutet för den tyska demokratin. År 1933 blev Hermann Göring inrikesminister i Preussen, han var nu mycket stark. År 1934 tog nazisterna makten över de tyska staterna.

1945 intog Sovjetunionens armé hela östra och mellersta Tyskland (och Berlin). Polen tog allt öster om Oder-Neisse-linjen, t.ex. Schlesien, Pommern, östra Brandenburg och Östpreussen. Sovjetunionen tog den norra tredjedelen av Östpreussen, inklusive Königsberg, numera Kaliningrad. Omkring tio miljoner tyskar var tvungna att fly från dessa områden. Polacker och ryssar flyttade in i deras ställe. På grund av detta, och eftersom kommunisterna tog kontroll över marken i DDR, även kallat Östtyskland, var det slut med Junker och Preussen.

År 1947 kom USA, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen formellt överens om Preussens upphörande. I den sovjetiska zonen (som från och med 1949 kallades DDR), som omfattade preussiska områden, fanns nu delstaterna Brandenburg och Sachsen-Anhalt. De preussiska delarna av Pommern gick till Mecklenburg-Vorpommern. År 1952 slutade DDR-regeringen att använda delstater och använde istället distrikt. År 1990, när DDR upphörde, återkom delstaterna. I väst (som från och med 1949 kallas Förbundsrepubliken Tyskland eller Västtyskland) gick de preussiska delarna till Nordrhein-Westfalen, Niedersachsen, Hessen, Rheinland-Pfalz och Schleswig-Holstein. Baden-Württemberg fick Hohenzollern-landet.

Tanken på Preussen är inte helt död i Tyskland. Vissa vill slå ihop delstaterna Brandenburg, Mecklenburg-Vorpommern och Berlin och kalla dem Preussen. Men tyska politiker är inte intresserade av idén. Berlins författning tillåter att Berlin och Brandenburg blir en delstat, men Berlins befolkning röstade emot detta den 5 maj 1996.