Första världskriget 1914–1918 – orsaker, förlopp och konsekvenser

År 1914 började det bli oroligt i Europa. Många länder fruktade invasioner från andra länder. Tyskland blev till exempel allt mäktigare och britterna såg detta som ett hot mot det brittiska imperiet. Länderna bildade allianser för att skydda sig, men detta delade dem i två grupper. Tyskland och Österrike-Ungern hade varit allierade sedan 1879. De hade sedan bildat trippelalliansen med Italien 1882. Frankrike och Ryssland blev allierade 1894. De hade då tillsammans med Storbritannien bildat trippelententen.

År 1908 hade Österrike-Ungern tagit över Bosnien, en region som gränsar till Serbien. En del människor som bodde i Bosnien var serber och ville att området skulle bli en del av Serbien. En av dessa var organisationen Svarta handen. De skickade män för att döda ärkehertig Franz Ferdinand av Österrike när han besökte Sarajevo, huvudstaden i Bosnien. De misslyckades alla med att döda honom med granater när han passerade genom en stor folkmassa. Men en av dem, en serbisk student vid namn Gavrilo Princip, sköt honom och hans gravida fru med en pistol.

Österrike-Ungern gav Serbien skulden för mordet. Tyskland stödde Österrike-Ungern och lovade fullt stöd om det skulle bli krig. Österrike-Ungern skickade ett Ultimatum i juli till Serbien, med tio mycket strikta regler som Serbien måste gå med på. Många historiker anser att Österrike-Ungern redan ville ha ett krig med Serbien. Serbien gick med på de flesta av de tio reglerna på listan, men inte alla. Österrike-Ungern förklarade sedan krig mot Serbien. Detta ledde snabbt till ett fullskaligt krig. Båda ländernas allierade blev inblandade i kriget på några dagar.

Ryssland gick med i kriget på Serbiens sida eftersom folket i Serbien var slaviskt, till exempel Ryssland, och de slaviska länderna hade kommit överens om att hjälpa varandra om de blev attackerade. Eftersom Ryssland är ett stort land var det tvunget att flytta soldater närmare kriget, men Tyskland fruktade att Rysslands soldater också skulle attackera Tyskland. Ryssland gillade inte Tyskland på grund av saker som Tyskland hade gjort tidigare för att bli starkare. Tyskland förklarade krig mot Ryssland och började genomföra en plan som skapats långt tidigare för att utkämpa ett krig i Europa. Eftersom Tyskland ligger mitt i Europa kunde Tyskland inte attackera österut mot Ryssland utan att försvaga sig själv i väster, mot Frankrike. Tysklands plan gick ut på att snabbt besegra Frankrike i väster innan Ryssland var redo att slåss, och sedan flytta sina arméer österut för att möta Ryssland. Tyskland kunde inte snabbt invadera Frankrike direkt, eftersom Frankrike hade satt upp många fort vid gränsen, så Tyskland invaderade grannlandet Belgien för att sedan invadera Frankrike genom den oförsvårdade fransk/belgiska gränsen. Storbritannien gick då med i kriget och sade att de ville skydda Belgien. Vissa historiker anser att även om Tyskland hade hållit sig borta från Belgien skulle britterna ändå ha gått med i kriget för att hjälpa Frankrike.

Snart blev större delen av Europa inblandat. Osmanska riket (nuvarande Turkiet) gick med i kriget på Tysklands och Österrike-Ungerns sida. Det är oklart varför de gick med eller valde att slåss på deras sida, men de hade blivit vänligt inställda till Tyskland. Även om Italien var allierat med Tyskland och Österrike-Ungern hade de bara gått med på att strida om dessa länder attackerades först. Italien menade att eftersom Österrike-Ungern hade angripit Serbien först behövde de inte slåss. De gillade inte heller Österrike-Ungern. Italien gick med i kriget 1915 på de allierade makternas sida.

Tyskland var allierat med Österrike-Ungern. Ryssland var allierat med Serbien. Den tyska regeringen var rädd för att Ryssland, eftersom Österrike-Ungern hade angripit Serbien, skulle angripa Österrike-Ungern för att hjälpa Serbien. På grund av detta kände Tyskland att det var tvunget att hjälpa Österrike-Ungern genom att först attackera Ryssland, innan det kunde attackera Österrike-Ungern.

Problemet var att Ryssland också var vän med Frankrike, och tyskarna trodde att fransmännen skulle angripa dem för att hjälpa Ryssland. Så tyskarna bestämde sig för att de kunde vinna kriget om de attackerade Frankrike först och snabbt. De kunde mobilisera mycket snabbt. De hade en lista över alla män som skulle ansluta sig till armén, och vart de skulle ta vägen, och tiderna för varje tåg som skulle transportera männen till de platser där de skulle slåss. Frankrike gjorde samma sak, men kunde inte göra det lika snabbt. Tyskarna trodde att om de attackerade Frankrike först kunde de "slå ut Frankrike" ur kriget innan Ryssland kunde attackera dem.

Ryssland hade en stor armé, men Tyskland trodde att det skulle ta sex veckor att mobilisera och att det skulle ta lång tid innan de kunde attackera centralmakterna. Det stämde inte, för den ryska armén mobiliserade på tio dagar. Dessutom drev ryssarna djupt in i Österrike.

Storbritannien var allierat med Belgien och blev snabbt involverat i kriget. Storbritannien hade lovat att skydda Belgiens neutralitet. Tyskland passerade Belgien för att nå Paris innan Ryssland kunde mobilisera och öppna en andra front mot dem. Den 4 augusti 1914 förklarade Storbritannien krig mot Tyskland till stöd för Belgien. Storbritannien hade det största imperiet (det styrde över en fjärdedel av världen). Om Tyskland erövrade Frankrike skulle det kunna ta Storbritanniens och Frankrikes kolonier och bli världens mäktigaste och största imperium.

Storbritannien var också oroligt för Tysklands växande militära makt. Tyskland höll på att utveckla sin stora armé till en av världens mäktigaste. Den brittiska armén var ganska liten. Den brittiska kungliga flottan var den största och bästa i världen, och på 1800-talet räckte det för att hindra andra sjömakter från att anfalla. Tyskland var en landmakt och Storbritannien en sjömakt. Men nu höll tyskarna på att bygga upp en stor flotta. Detta sågs som ett hot mot Storbritannien. Beslutet att förklara krig togs dock inom ramen för dess allians med Belgien i Londonfördraget (1839). Regeringen kunde ha beslutat annorlunda. Ingen förutsåg hur länge kriget skulle pågå och vilka de fruktansvärda kostnaderna skulle bli.

Det Osmanska riket (Turkiet) gick in i kriget eftersom det i hemlighet var allierat med Tyskland och två turkiska krigsfartyg bemannade med personal från den tyska flottan bombade ryska städer.

Storbritannien kämpade också mot Turkiet eftersom det osmanska riket stödde Tyskland. Storbritannien hade ingen fientlighet mot turkarna. Men genom att bekämpa turkarna i Mesopotamien (i det som nu kallas Irak), på Arabiska halvön och på andra platser kunde Storbritannien besegra dem med hjälp av den brittisk-indiska armén. Senare, efter krigets slut, kunde Storbritannien få vissa områden från det gamla turkiska imperiet som höll på att brytas upp, och lägga till dem till det brittiska imperiet.

Grekland gick in i kriget eftersom dess ledare stödde de allierades sak. Grekland och Serbien hade blivit självständiga, men många greker bodde fortfarande i områden som en gång varit grekiska men som nu tillhörde det turkiska ottomanska riket. Efter att nyligen ha vunnit Balkankrigen ville grekerna särskilt kontrollera annat land i norr som var under bulgariskt och turkiskt styre, så de förklarade krig. Turkiet dödade större delen av den grekiska armén när grekerna försökte återta delar av Turkiet. Ett annat krig startade när grekerna bombade ett tåg. Turkiet svepte tillbaka Grekland till sitt eget territorium. Från och med då förklarade grekerna aldrig mer krig, medan Turkiet hade en av världens största arméer.

Bulgarien, liksom Grekland och Serbien, ägdes av Turkiet innan Bulgarien bröt sig loss från Turkiet. Bulgarien hävdade att mycket turkisk mark tillhörde Bulgarien. Serberna och grekerna kände sig lurade eftersom de ansåg att marken tillhörde Grekland eller Serbien. Grekerna och serberna tog tillbaka marken, vilket gjorde Bulgarien arg och ledde till att landet blev allierat med Turkiet. De förklarade krig mot Serbien och Grekland,men Bulgarien förlorade detta krig.

Den ryska revolutionen gör att Ryssland kämpar mot Tyskland och bolsjevikerna samtidigt. Och Ryssland kapitulerar till Tyskland på grund av att det kämpar mot sovjeterna. Det behövde ta sig ur kriget och betala Tyskland massor av tyska mark.

De flesta trodde att kriget skulle bli kort. De trodde att arméerna skulle röra sig snabbt för att attackera varandra och att den ena armén skulle besegra den andra utan att alltför många människor dödades. De trodde att kriget skulle handla om modiga soldater - de förstod inte hur kriget hade förändrats. Endast ett fåtal personer, till exempel Lord Kitchener, sade att kriget skulle ta lång tid.

Tysklands generaler hade beslutat att det bästa sättet att besegra Frankrike var att gå genom Belgien med hjälp av en plan som kallades Schlieffenplanen. Den uppfanns av den tyska arméns stabschef Alfred Von Schlieffen. De kunde då angripa den franska armén på den norra sidan och den södra sidan samtidigt. Den tyska armén gick in i Belgien den 4 augusti. Samma dag inledde Storbritannien krig mot Tyskland, eftersom Storbritannien var vän med Belgien. Britterna hade en tid tidigare, 1839, sagt att de inte skulle låta någon kontrollera Belgien, och de höll sitt löfte.

När tyskarna nådde den belgiska staden Liège kämpade belgarna hårt för att hindra dem från att komma in i staden. Tyskarna drev till slut ut belgarna ur staden, men det hade tagit längre tid än vad de tyska generalerna hade planerat. Sedan attackerade tyskarna den franska arméns norra sida. Fransmännen och britterna flyttade upp män för att bekämpa tyskarna. De kunde göra detta eftersom belgarna hade kämpat så länge vid Liège. Men tyskarna trängde tillbaka fransmännen vid gränserna, och britterna höll tillbaka tyskarna vid Mons, men därefter föll även de tillbaka för att ansluta sig till den retirerande franska armén, tills de stoppades vid floden Marne. Detta var det första slaget vid Marne eller Miracle of the Marne.

I öst hade ryssarna angripit tyskarna. Ryssarna drev tillbaka tyskarna, men sedan besegrade tyskarna ryssarna i slaget vid Tannenberg.

Skyttegravskriget dödade ett stort antal soldater. Nya vapen, som maskingevär och långdistansartilleri, hade en ökad eldhastighet som gjorde att ett stort antal soldater föll under massanfall, en taktik som var en kvarleva från äldre krigföring. Männen på båda sidor tog med sig spadar och grävde hål, eftersom de inte ville bli dödade. Hålen sammanfogades till skyttegravar, tills raderna av skyttegravar gick hela vägen från Schweiz till Nordsjön. Framför skyttegravarna fanns taggtråd som skar av alla som försökte klättra över den, och landminor som sprängde alla som försökte gå över. Sent under kriget var också giftgas ett viktigt vapen.

De nya maskingevären, artilleriet, skyttegravarna och minorna gjorde det mycket svårt att anfalla. Generalerna hade utkämpat många krig utan dessa, så de beordrade sina arméer att anfalla på det gamla sättet att marschera i rader - vilket gjorde det lätt för fienden att skjuta ner dem. Vid slaget vid Somme 1916 dog 60 000 brittiska män på en enda dag. Det var en av de blodigaste dagarna i den brittiska arméns historia. I slutet av kriget uppfann britterna och fransmännen stridsvagnar och använde dem för att attackera tyska förskansade soldater, men de kunde inte göra tillräckligt många av dem för att göra någon större skillnad. Tyskarna uppfann speciella Sturmabteilung-taktiker för att infiltrera fiendens positioner, men även de var för lite och för sent.

Britterna använde visselpipor för att kommunicera med andra soldater, så innan de besköt de tyska skyttegravarna ljöd de i visselpipan. Tyskarna kom dock på denna taktik efter ett tag, så efter beskjutningen, när de brittiska soldaterna kom för att göra slut på de tyska soldaterna, var tyskarna redo med sina maskingevär, eftersom de visste att britterna var på väg.

Flygplan användes först i stor utsträckning under första världskriget. Före första världskriget användes flygplan inte särskilt mycket i stridigheter. Flygplan användes först för spaning, för att ta bilder av fiendens land och för att rikta artilleri. Generaler, militära ledare, använde flygplan som en viktig del av sina anfallsplaner i slutet av kriget. Första världskriget visade att flygplan kunde vara viktiga krigsvapen.

Under första världskriget tillverkades flygplanen av trä och canvas, en typ av grovt tyg. De höll inte länge. De kunde inte flyga särskilt snabbt i början av kriget. De kunde bara flyga upp till 116 kilometer i timmen, eller 72 miles i timmen. I slutet av kriget kunde de flyga upp till 222 kilometer i timmen (138 miles i timmen). Men de kunde inte flyga lika snabbt som flygplan i dag. Under kriget sattes vapen på flygplan för första gången. Piloter, personer som flyger planet, använde kanonerna för att skjuta fiendeplan. En pilot använde metallplåtar, metallbitar, för att bepansra sitt flygplan. Andra piloter började också använda metallplåtar. Piloterna gjorde också sina flygplan bättre med maskingevär, vapen som skjuter kulor mycket snabbare. Maskingevären gjorde striderna hårdare och farligare mellan flygplanen.

Piloter var tvungna att ha vissa kläder när de flög flygplan under första världskriget, eftersom de flög högt upp där luften är kall. Piloternas kläder höll dem varma och skyddade dem från vinden och kylan. Piloterna bar en läderrock för att skydda sina kroppar. De bar en vadderad hjälm och goggles, stora glasögon med speciella linser, för att skydda huvudet och ansiktet. De bar en halsduk runt halsen. Halsduken hindrade vinden från att blåsa mot deras nacke när de vände på huvudet.

De tyska ledarna beslutade att använda ubåtar. Ubåtarna fick namnet U-båtar, från det tyska ordet Unterseeboot (som betyder undervattensbåt). U-båtarna attackerade passagerarfartyg som RMS Lusitania som transporterade civila till Storbritannien. De följde inte krigets lagar eftersom britterna skulle kunna förstöra dem om de gjorde det. Amerika sålde vapen till Tysklands fiender men inte till Tyskland och var därmed inte neutralt. "Neutral" innebär att ett land inte är inblandat i kriget. Många amerikanska och brittiska icke-krigare dödades av ubåtarna.

Tyskland skrev också ett hemligt telegram till Mexiko i kodad form där man föreslog att de två länderna skulle samarbeta för att attackera Förenta staterna. Meddelandet kallas Zimmerman-telegrammet eftersom Arthur Zimmerman skickade det. Det erbjöd Mexiko mark i sydvästra USA som USA tagit i tidigare krig. Spioner från Storbritannien fick reda på meddelandet och berättade för USA. Amerikanerna blev arga och många bestämde sig för att de ville att deras land skulle gå in i kriget mot Tyskland. Av dessa och andra skäl förklarade USA den 6 april 1917 krig mot Tyskland och blev en del av de allierade.

Rysslands nederlag på östfronten orsakade oro inom imperiet.

Den första ryska revolutionen

År 1917 skedde en revolution i Ryssland. Tsar Nikolaj II var tvungen att säga att han inte längre skulle vara tsar och att folket skulle ha makten. Först trodde man att Ryssland skulle kämpa hårdare nu när tsaren var borta. Men det ryska folket ville inte slåss längre, eftersom det inte fanns tillräckligt med mat, lämplig beväpning eller lämpliga vägar för att försörja sin armé. Kriget hade lagt bördor på dem, och många av dem var fattiga och hungriga. De började hata sin nya regering eftersom den inte ville stoppa kriget.

Den andra ryska revolutionen

Sedan kom oktoberrevolutionen. Två fraktioner kämpade om att få styra Ryssland. Mensjevikerna förlorade mot bolsjevikerna. Bolsjevikernas ledare var Vladimir Lenin (1870-1924), en kommunist som följde Karl Marx idéer. Den nya regeringen bad tyskarna om fred och undertecknade ett fredsavtal kallat Brest-Litovsk med centralmakterna i mars 1918 i staden Brest-Litovsk. Tyskarna och ryssarna slutade att strida. Detta gav Tyskland land i Östeuropa och Östersjön.

Efter kriget var tyskarna tvungna att gå med på Versaillesfördraget. Tyskland var tvunget att betala cirka 31,5 miljarder dollar i skadestånd. De var också tvungna att ta ansvar för kriget. En del av fördraget sa att världens länder skulle gå samman och skapa en internationell organisation för att förhindra att krig uppstår. Denna organisation kallades Nationernas förbund. USA:s senat gick inte med på detta, trots att det var den amerikanska presidenten Woodrow Wilsons idé. Woodrow Wilson försökte tala om för det amerikanska folket att de borde gå med på det, men USA gick aldrig med i Nationernas förbund. Problemen med fördraget i Tyskland skulle senare leda till andra världskriget.

• Nationernas förbund
• Minnesdagen
• Andra världskriget