Aboriginska landrättigheter i Australien
Aboriginska markrättigheter i Australien är den särskilda uppsättning rättigheter som ges till australiensiska ursprungsbefolkningen att äga mark. Det finns många olika typer av lagar om markrättigheter. De gör det möjligt för regeringen att bevilja mark till ursprungsbefolkningen i Australien på många olika villkor. System för markrättigheter finns i Northern Territory, Queensland, New South Wales, South Australia och Victoria. Enligt dessa lagar ges äganderätten till marken normalt till ett samhälle eller en etnisk grupp, inte till en enskild person. Vanligtvis kan mark som har beviljats i en landrättighetsordning inte säljas, handlas eller belånas. I samband med beviljanden krävs normalt att marken ska föras vidare till kommande generationer genom arv.
Bakgrund
Antagandet av lagarna om aboriginernas landrättigheter i Australien orsakades av många viktiga protester från aboriginerna. Det var dock inte förrän på 1970-talet som det kom en organiserad rörelse för att erkänna aboriginernas landrättigheter.
Pilbara-strejk
Den 1 maj 1946 strejkade mer än 800 aboriginska boskapsskötare i Pilbara-regionen i västra Australien. De krävde lön för sitt arbete. Andra aboriginska arbetare från städerna Port Hedland och Marble Bar anslöt sig till dem. Strejken avslutades 1949.
Yolngu bark petition
1963 omvandlade regeringen en del av Yolngu-folkets traditionella mark (i Arnhem Land) till en bauxitgruva. Yolngu-folket startade en petition (numera kallad Yirrkala bark petitioner) för att kräva rättigheterna till dessa marker. Framställningen förvandlades till ett rättsfall. Gruvdriften fortsatte ändå, och det rättsliga målet pågick i 41 år. Yolngu blev slutligen en del av avtalet mellan regeringen och gruvbolaget 2011.
Frihetsresan
Under 1964 och 1965 bildade studenter från University of Sydney en grupp som kallades Student Action for Aboriginals. De reste till städer på landsbygden i New South Wales för att undersöka segregationen mellan infödda och icke-infödda människor. De ledde protester för att få folk att känna till frågan om aboriginers medborgerliga rättigheter. Det blev känt som Freedom Ride-rörelsen. På den tiden räknades aboriginerna inte i folkräkningen och deras medborgerliga rättigheter skilde sig från de vita medborgarnas. Detta ändrades 1967, då en folkomröstning gav aboriginerna samma rättigheter som vita australier.
Wave Hill walkoff
Wave Hill-avslutningen ägde rum i augusti 1966. Sammanlagt 200 Gurindji boskapsskötare och anställda vid Wave Hill boskapsstation strejkade för att kräva löner och återlämnande av en del av sina traditionella marker. Strejken pågick i nio år. Kraven uppfylldes inte, men Gurindji-folket stannade kvar i läger på sina traditionella marker. De valde att bryta mot statens lagar men lyda sina egna. Det ökade det folkliga stödet för aboriginernas landrättigheter. Anhängare i städerna samlades för Gurindji och till slut fick de äganderätt till en del av sitt land.
Bakgrund
Antagandet av lagarna om aboriginernas landrättigheter i Australien orsakades av många viktiga protester från aboriginerna. Det var dock inte förrän på 1970-talet som det kom en organiserad rörelse för att erkänna aboriginernas landrättigheter.
Pilbara-strejk
Den 1 maj 1946 strejkade mer än 800 aboriginska boskapsskötare i Pilbara-regionen i västra Australien. De krävde lön för sitt arbete. Andra aboriginska arbetare från städerna Port Hedland och Marble Bar anslöt sig till dem. Strejken avslutades 1949.
Yolngu bark petition
1963 omvandlade regeringen en del av Yolngu-folkets traditionella mark (i Arnhem Land) till en bauxitgruva. Yolngu-folket startade en petition (numera kallad Yirrkala bark petitioner) för att kräva rättigheterna till dessa marker. Framställningen förvandlades till ett rättsfall. Gruvdriften fortsatte ändå, och det rättsliga målet pågick i 41 år. Yolngu blev slutligen en del av avtalet mellan regeringen och gruvbolaget 2011.
Frihetsresan
Under 1964 och 1965 bildade studenter från University of Sydney en grupp som kallades Student Action for Aboriginals. De reste till städer på landsbygden i New South Wales för att undersöka segregationen mellan infödda och icke-infödda människor. De ledde protester för att få folk att känna till frågan om aboriginers medborgerliga rättigheter. Det blev känt som Freedom Ride-rörelsen. På den tiden räknades aboriginerna inte i folkräkningen och deras medborgerliga rättigheter skilde sig från de vita medborgarnas. Detta ändrades 1967, då en folkomröstning gav aboriginerna samma rättigheter som vita australier.
Wave Hill walkoff
Wave Hill-avslutningen ägde rum i augusti 1966. Sammanlagt 200 Gurindji boskapsskötare och anställda vid Wave Hill boskapsstation strejkade för att kräva löner och återlämnande av en del av sina traditionella marker. Strejken pågick i nio år. Kraven uppfylldes inte, men Gurindji-folket stannade kvar i läger på sina traditionella marker. De valde att bryta mot statens lagar men lyda sina egna. Det ökade det folkliga stödet för aboriginernas landrättigheter. Anhängare i städerna samlades för Gurindji och till slut fick de äganderätt till en del av sitt land.
Lagar i delstater och territorier
|
| Detta avsnitt behöver mer information. (mars 2012) |
![[icon]](https://www.alegsaonline.com/image/20px-Wiki_letter_w_cropped.svg.png){kind=small}
Lagen om ursprungsbefolkningens markrättigheter 1976
År 1973 inrättades en kommission för aboriginska markrättigheter i Northern Territory. Denna kungliga kommission ansåg att regeringen borde erkänna aboriginernas landrättigheter och gav råd om hur man skulle lagstifta om detta. Premiärminister Gough Whitlam följde råden och lade fram en lag om landrättigheter i parlamentet. Den ändrades av nästa premiärminister, Malcolm Fraser, och antogs av generalguvernören den 16 december 1976.
År 1976 antog territoriets regering den första lagen om aboriginska markrättigheter i landet. Den gjorde det möjligt för aboriginerna i territoriet att hävda rättigheter till mark som deras förfäder hade bott på innan de vita anlände. Grupper som gjorde anspråk var tvungna att visa bevis på sin traditionella (historiska) koppling till marken. Det slutade med att nästan 50 % av marken i Northern Territory (cirka 600 000 km2 eller 230 000 kvadratkilometer) gick till ursprungsbefolkningen. Före denna lag hade det funnits många "ursprungsreservat" i Northern Territory. Denna mark ägdes av regeringen och avsattes för att aboriginerna skulle kunna bo på tills de assimilerades i det vita samhället. När lagen trädde i kraft gavs de gamla "reserverna" till de aboriginska grupper som bodde på dem utan att de behövde göra anspråk på dem.
Lagar i delstater och territorier
|
| Detta avsnitt behöver mer information. (mars 2012) |
Lagen om ursprungsbefolkningens markrättigheter 1976
År 1973 inrättades en kommission för aboriginska markrättigheter i Northern Territory. Denna kungliga kommission ansåg att regeringen borde erkänna aboriginernas landrättigheter och gav råd om hur man skulle lagstifta om detta. Premiärminister Gough Whitlam följde råden och lade fram en lag om landrättigheter i parlamentet. Den ändrades av nästa premiärminister, Malcolm Fraser, och antogs av generalguvernören den 16 december 1976.
År 1976 antog territoriets regering den första lagen om aboriginska markrättigheter i landet. Den gjorde det möjligt för aboriginerna i territoriet att hävda rättigheter till mark som deras förfäder hade bott på innan de vita anlände. Grupper som gjorde anspråk måste visa bevis på sin traditionella (historiska) koppling till marken. Det slutade med att nästan 50 % av marken i Northern Territory (cirka 600 000 km2 eller 230 000 kvadratkilometer) gick till ursprungsbefolkningen. Före denna lag hade det funnits många "ursprungsreservat" i Northern Territory. Denna mark ägdes av regeringen och avsattes för att aboriginerna skulle kunna bo på tills de assimilerades i det vita samhället. När lagen trädde i kraft gavs de gamla "reserverna" till de aboriginska grupper som bodde på dem utan att de behövde göra anspråk på dem.
