Rassegregation: definition, historia och globala exempel

Segregation är inte så enkelt som att ha "separata men lika" platser för människor av olika raser. Segregation uppstår när ett land eller samhälle anser att en ras är bättre än en annan. Målet med segregation är att hålla den "sämre" rasen borta från den "bättre" rasen. Eftersom en ras ses som "underlägsen" behandlas människor av den rasen inte väl. De utsätts för diskriminering. Ofta får de inte grundläggande rättigheter, t.ex. rösträtt. Som en domare i USA:s högsta domstol sa i ett fall om segregation i skolor: "Separata lokaler är [alltid] ojämlika." Det fanns saker som stoppade segregationen, som Martin Luther King och Rosa Parks. De hjälpte till mycket genom att tala för sin sida. Även om de visste att de skulle få problem. Rosa Parks fick varje svart person att sluta använda bussarna tills bussbolaget fick slut på pengar (de flesta av deras pengar kom från svarta människor). Detta fungerade och de svarta fick använda bussarna utan åtskillnad.

Segregation kan ha funnits i det tidiga anglosaxiska England. När anglosaxarna kom till England på 400-talet kan de ha skapat ett "apartheidliknande samhälle", enligt vissa historiker. De kan ha behandlat de infödda britterna som slavar och hade regler mot att gifta sig med dem. Vissa historiker menar att anglosaxarna var mycket rikare och hade högre social status än de keltiska britterna.

Från början av 1800-talet till slutet av 1980-talet tog den australiska regeringen många aboriginska barn från sina familjer. Familjerna hade inte gått med på att släppa barnen. Regeringen hade dock beslutat att tvinga aboriginalbarn att "assimilera" sig i det australiska samhället. Barnen placerades i vita hem eller på uppdrag. Där tvingades de lära sig kristendom, lämna sin aboriginska kultur bakom sig, bli en del av det vita samhället och gifta sig med vita människor. Målet med detta program var att "avla bort" aboriginska drag så att de inte längre existerade i Australien. Senare, 1951, skulle FN definiera denna typ av program som folkmord.

Från omkring 1900 till 1970-talet följde Australien vad som blev känt som "White Australia Policy". Denna politik hindrade icke-vita människor från att invandra till Australien genom att göra invandringstesterna för svåra att klara.

I början och mitten av 1900-talet tvingades många aboriginer att leva på missioner. Målet med denna politik var att få bort aboriginerna från deras marker, eftersom vita nybyggare ville använda dem.

På 1960-talet ändrade Australien sin officiella politik till "integration". Detta innebar att aboriginerna måste kunna leva i det australiska samhället eller på uppdrag. Många aboriginer vägrade dock att följa dessa order och fortsatte att leva långt från städerna. I dessa områden var de segregerade från resten av det australiska samhället och var dessutom fattigare. På den tiden kallade vissa människor situationen för "apartheid" och föreslog till och med att den australiska regeringens politik inspirerade apartheidprogrammet i Sydafrika.

År 1366 antog kungen av England trettiofem lagar som kallades Kilkenny-statuterna. Deras syfte var att förhindra att engelska bosättare på Irland blandade sig med det irländska folket eller blev alltför lika irländarna. Lagarna gjorde det olagligt för engelsmännen att gifta sig med infödda irländare, få irländska barn, adoptera irländska barn, använda irländska namn eller kläder eller tala något annat än engelska.

År 1830 tog Frankrike kontroll över Algeriet från Osmanska riket. I över hundra år var Algeriet en fransk koloni. De franska härskarna upprätthöll ett apartheidliknande system i Algeriet. Arabiska och berberiska algerier fick till exempel ansöka om franskt medborgarskap (vilket skulle ge dem rösträtt och andra rättigheter) endast om de övergav sin muslimska religion och kultur.

De algeriska muslimerna var inte villiga att gå med på detta "apartheidsystem", och detta system var en av huvudorsakerna till det algeriska kriget 1954.

I 1400-talets nordöstra Tyskland fick "wendiska" (slaviska) personer inte vara med i vissa gillen. Enligt Wilhelm Raabe "accepterade inget tyskt gille en vändare ända in på 1700-talet".

1935, efter att nazistpartiet hade tagit kontroll över den tyska regeringen, antog de Nürnberglagarna. Nazisterna, som leddes av Adolf Hitler, ansåg att den "ariska" rasen var bättre än alla andra raser. Nürnberglagarna gjorde det olagligt för "ariska" och "icke-ariska" människor att gifta sig eller ha sex. Till en början var lagarna främst avsedda att hindra "arier" från att blanda sig med judar (som nazisterna betraktade som en underlägsen ras). Nazisterna lade dock senare till "zigenare, negrer och deras oäkta [barn]" till lagarna. Arierna som bröt mot dessa lagar kunde skickas till koncentrationsläger och icke-arierna kunde avrättas. För att hålla det tyska blodet "rent" gjorde nazisterna det efter andra världskrigets början olagligt för alla icke-tyskar att gifta sig eller ha sex med en tysk person.

1939 invaderade nazisterna Polen och tog över landet. De delade upp det polska folket i olika etniska grupper. Beroende på hur "germanska" de var hade varje grupp olika rättigheter. Till exempel fick de olika grupperna olika mycket mat, och de fick bara bo på vissa platser och använda vissa kollektiva transportmedel.

Under 1930- och 1940-talen tvingade nazisterna judar att bära gula band eller Davidsstjärnor med ordet "Jude" ("jude") på. Raslagar diskriminerade judar och romer (zigenare). Till exempel fick judiska läkare inte behandla ariska patienter och judiska professorer fick inte undervisa ariska studenter. Judar fick inte använda offentliga transportmedel, förutom färjan, cykla eller åka bil. De fick endast handla mellan 15 och 17.00 och endast i affärer som ägdes av judar. De fick inte gå på teater, i simbassänger eller på andra nöjesställen.

Under förintelsen försökte nazisterna döda alla judar och romer i Europa. De dödade också miljontals slaviska människor (inklusive ukrainska, sovjetiska och polska människor), eftersom de såg slaverna som en underlägsen ras. Först tvingade nazisterna judar och romer att bo i getton, åtskilda från alla andra. Sedan skickade de miljontals judar, romer och slaver till koncentrationsläger och dödsläger.

Mellan 1939 och 1945 deporterades dessutom minst 1,5 miljoner polacker till Nazityskland för tvångsarbete. Nazityskland använde också tvångsarbetare från Västeuropa. Polacker och andra östeuropéer som nazisterna betraktade som rasligt underlägsna behandlades dock mycket värre. De tvingades bära en tyglapp på sina kläder med bokstaven "P" på, vilket visade att de var polacker. De var tvungna att följa ett utegångsförbud och fick inte använda kollektivtrafiken. Vanligtvis var de tvungna att arbeta längre tid, för lägre lön, än västeuropéer. I många städer var de tvungna att bo i avskilda baracker bakom taggtråd. De fick inte tala med tyskar utanför arbetet. Om de hade sexuella förbindelser med tyskar skulle de avrättas.

Tangdynastin

Under Tangdynastin antog han-kineserna flera lagar som skilde icke-kineser från kineser. År 779 utfärdade Tangdynastin en regel som tvingade uigurer att bära sina traditionella etniska kläder, inte kinesiska kläder. Den förbjöd dem också att "låtsas" vara kineser och att gifta sig med kinesiska kvinnor. Han-kineserna ogillade uigurerna eftersom de lånade ut pengar mot ränta.

När Lu Chun utsågs till guvernör i Kanton år 836 blev han upprörd över att kineser bodde tillsammans med utlänningar och gifte sig med dem. Lu gjorde segregation till lag. Han gjorde det olagligt för icke-kineser att gifta sig med kineser eller att äga egendom. Lagen förbjöd särskilt kineser att ingå relationer med "mörka människor" eller "färgade människor". Detta innebar utlänningar som "iranier, sogdier, araber, indier, malajer, sumatraner" och andra.

År 1938 styrdes Italien av en fascistisk regim som leddes av Benito Mussolini. Regimen var allierad med Nazityskland. Under påtryckningar från nazisterna antog regimen flera lagar som innebar att det italienska imperiet nu skulle tillämpa segregation. De kallade dessa lagar för "provvedimenti per la difesa della razza" (normer för försvar av rasen).

Lagarna riktade sig särskilt mot judar. Judar fick till exempel inte:

• Undervisa eller studera i skolor eller universitet
• Äga branscher som var viktiga för landet
• Arbeta som journalister
• Inträda i militären
• Gifta sig med icke-judar

På grund av dessa lagar förlorade Italien några av sina bästa vetenskapsmän. En del avskedades. Rita Levi-Montalcini, som senare skulle vinna Nobelpriset i fysiologi eller medicin, fick till exempel veta att hon inte längre kunde arbeta vid sitt universitet. Andra lämnade Italien på grund av lagarna. Till exempel Enrico Fermi, som arbetade med den första kärnreaktorn och vann Nobelpriset i fysik, lämnade landet. (Hans fru var judinna.) Många andra välkända vetenskapsmän, fysiker, matematiker och andra forskare förlorade sina jobb eller lämnade Italien på grund av raslagarna.

Albert Einstein avgick från sitt hedersmedlemskap i Accademia dei Lincei, en italiensk vetenskapsakademi, för att protestera mot raslagarna.

Efter 1943, när Norditalien ockuperades av nazisterna, fördes italienska judar till nazisternas koncentrationsläger och dödsläger.

Under århundraden har judar i Europa ofta tvingats leva i avskilda ghetton och shtetls (småstäder där det bodde mest judar). År 1204 beordrade påven judarna att skilja sig från de kristna och att bära kläder som markerade att de var judar. Tvångssegregering av judar spreds över hela Europa under 1300- och 1400-talen.

I det ryska imperiet fick judarna från och med 1790-talet endast bo i palatset Pale of Settlement. Detta var det ryska imperiets västra gräns, ungefär där Polen, Litauen, Vitryssland, Moldavien och Ukraina ligger i dag. I början av 1900-talet bodde de flesta europeiska judar i Pale of Settlement.

I Marocko, med början på 1400-talet, separerades judarna i mellahs. I städerna var en mellah ett separat område för judar, omgivet av en mur med en befäst port. På landsbygden var mellahs separata byar där endast judar bodde.

I mitten av 1800-talet skrev historikern J.J. Benjamin om de persiska judarnas liv:

När spanjorerna kom till Amerika och gjorde de latinamerikanska länderna till kolonier skapade de ett kastsystem baserat på ras. De tog fram femton olika kategorier av människor utifrån deras rasblandningar, inklusive kategorier som "mulatto" och "mestizo". Människor som var "vitare" eller mer "spanska" hade högre social status än människor som var "mörkare" eller mer indianska. Människor som var "mörkare" behandlades som underlägsna och utsattes för diskriminering - de var till exempel tvungna att betala högre skatt än "vitare" människor.

När de flesta latinamerikanska länder vann sin självständighet från Spanien införde de lagar mot kastsystem. Fördomar på grund av ras finns dock fortfarande kvar.

Bakgrund

Rasuppdelningen i Sydafrika började när landet var en nederländsk koloni. Holländarna landsteg i Kapstaden 1652 och tog successivt över mer och mer av landet. Segregationen fortsatte när det brittiska imperiet tog över Kap det goda hoppet 1795.

Slaveri existerade i Sydafrika fram till 1833. Men två år senare antog regeringen en lag som gjorde slavar till kontraktsanställda. Detta system skilde sig inte särskilt mycket från slaveriet. Under resten av 1800-talet antog de sydafrikanska kolonierna lagar som begränsade dessa arbetares rättigheter och friheter.

År 1894 och 1905 antog regeringen lagar om att "indianer" och "svarta" inte hade rösträtt. Andra lagar diskriminerade icke-vita, men var inte lika allvarliga som de apartheidlagar som skulle komma inom de kommande 50 åren.

Början av apartheid

Apartheid i Sydafrika började 1948. Vid den tidpunkten fick det nationella partiet kontroll över den sydafrikanska regeringen. Detta politiska parti bestod av afrikaner. Afrikaner är ättlingar till nederländska bosättare som kom till Sydafrika på 1600- och 1700-talen. Nationalpartiet trodde på afrikansk nationalism.

Lagar om apartheid

Nationalpartiet antog apartheidlagar för att göra rasåtskillnad till lag i Sydafrika. Några av de viktigaste lagarna var:

• Population Registration Act (1950), som indelade sydafrikanerna i fyra raskategorier: "Svart", "vit", "färgad" (blandad ras) och "indisk" (sydasiater från det forna Brittiska Indien).
• Människor var tvungna att registrera sig hos regeringen och få ID-kort med uppgift om vilken rasgrupp de tillhörde.
• Group Areas Act (1950), som tilldelade varje rasgrupp en del av Sydafrika att bo i. Människor tvingades att bo i den del av landet som de tilldelats.
• Det var olagligt att resa in i en annan del av landet utan tillstånd. Svarta människor kunde inte komma in i städerna om de inte hade tillstånd från en vit arbetsgivare.
• Lagen om reservering av separata inrättningar (1953), som skapade separata offentliga platser, som sjukhus, universitet och parker, för olika raser.
• Bantu Education Act (1953), som innebär segregerad utbildning.

Enligt dessa apartheidlagar tvingades 3,5 miljoner icke-vita sydafrikaner mellan 1960 och 1983 att lämna sina hem och flytta in i segregerade stadsdelar. Detta är en av de största massförflyttningarna i modern historia.

Andra lagar gjorde det olagligt för en person att gifta sig eller ha sex med en person av en annan ras. 1969 tog regeringen sedan bort färgade personers rösträtt. Eftersom "indianer" och "svarta" inte hade fått rösta på flera decennier innebar detta att vita var de enda människor i Sydafrika som fick rösta.

År 1970 förbjöds icke-vita personer att ha representanter i regeringen. Samma år togs svartas sydafrikanska medborgarskap bort.

Protester

Protesterna mot apartheid startade direkt efter att apartheid hade införts. Redan 1949 föreslog ungdomsavdelningen av Afrikanska nationalkongressen (ANC) att man skulle kämpa mot rasåtskillnad med hjälp av många olika strategier. Under de följande 45 åren inträffade hundratals aktioner mot apartheid. De omfattade protester från Black Consciousness Movement, studentprotester, arbetarstrejker och aktivism från kyrkogrupper. År 1991 antogs lagen om avskaffande av rasbaserade markåtgärder (Abolition of Racially Based Land Measures Act), som upphävde lagar om rassegregation, inklusive lagen om gruppområden (Group Areas Act). År 1990 började president Frederik Willem de Klerk försöka få slut på apartheid. Icke-vita personer fick rösträtt 1993. Sydafrika hade sina första val med flera raser (där icke-vita personer fick ställa upp som kandidater 1994). Nelson Mandela och African National Congress vann. Mandela och de Klerk tilldelades Nobels fredspris 1993 för att de samarbetade för att få slut på apartheid.

USA har en lång historia av rasåtskillnad, som började när de första europeiska bosättarna kom till Nordamerika. Först genom slaveri, sedan genom rasistiska lagar och sedan genom rasistiska attityder har afroamerikaner i USA varit utsatta för segregation i århundraden. Människor av andra raser har också varit segregerade. Under andra världskriget beordrade till exempel USA:s president Franklin D. Roosevelt att nästan hela den japansk-amerikanska befolkningen skulle hållas avskild i interneringsläger.

Människor av alla raser har kämpat mot segregation och diskriminering i USA. Tack vare rörelser som medborgarrättsrörelsen är segregation numera förbjudet i USA. Fördomar mot minoritetsgrupper finns dock fortfarande kvar. Detta har lett till nya typer av segregation som orsakats av människors fördomar och beteende.

Staten Israel har tillämpat apartheid mot palestinierna. Det började med ockupationen av Västbanken; termen apartheid i detta sammanhang avser apartheid enligt internationell rätt. Eller kan jämföra det med apartheid i Sydafrika. Vissa använder termen för att inkludera behandlingen av arabiska medborgare i Israel. De beskriver deras status som andra klassens medborgare.

Dessa funktioner gäller bland annat ID-systemet. Det handlar också om mönstret av israeliska bosättningar, separata vägar för israeler och palestinier, israeliska militärkontrollpunkter, äktenskapslagstiftning, barriären på Västbanken, användningen av palestinier som billigare arbetskraft, de palestinska landexklaverna på Västbanken, ojämlikhet i fråga om infrastruktur, lagliga rättigheter (t.ex. "Enklavelagen") och ojämlikhet i fråga om tillgång till mark och resurser mellan palestinier och israeliska bosättare. Det hävdas att Israel i likhet med Sydafrika kan klassificeras som ett kolonisatörssamhälle, vilket strider mot internationell rätt.