Inom fysiken är interferens en effekt av vågfunktioner. En enskild våg kan interferera med sig själv, men det är ändå en addition av två eller flera vågor (se Young's slits experiment). Två vågor interfererar alltid när de befinner sig i samma område, även om resultatet av additionen ibland är komplicerat eller svagt märkbart.

Något som händer när två eller flera vågor befinner sig i samma utrymme. Ibland går toppen av en våg samman med toppen av en annan våg, så att den resulterande toppen blir högre — detta kallas konstruktiv interferens. Ibland faller toppen av en våg i en annan vågs dal, så att de tar ut varandra och ytan blir platt — detta kallas destruktiv interferens. När vågor lägger till sina effekter kallas det för positiv eller konstruktiv interferens. När en våg subtraherar från den andra vågens effekter kallas det negativ eller destruktiv interferens.

En vardaglig liknelse är två personer som trycker på en bil: om de trycker i samma riktning hjälper de varandra och bilen rör sig lättare (positiv interferens). Om de trycker med lika stor kraft från motsatta håll tar krafterna ut varandra och bilen blir stående (negativ interferens).

Hur interferens uppstår

Interferens bygger på superpositionsprincipen: två eller flera vågor läggs samman punkt för punkt. Resultatet bestäms av vågornas amplituder och deras relativa fas (fasskillnad). Om vågorna är i fas (fasskillnad = 0, eller ett helt antal vågcykler) adderas amplituderna och man får maximal förstärkning. Om de är i motfas (fasskillnad = π, eller ett udda antal halvcykler) kan de släcka ut varandra helt, förutsatt att amplituderna är lika stora.

Enkel matematisk beskrivning

För två harmoniska vågor med amplituder A1 och A2 och fasskillnad φ blir den resulterande amplituden

A_res = sqrt(A1^2 + A2^2 + 2 A1 A2 cos φ) och den observerade intensiteten (energitäthet) är proportionell mot kvadraten på amplituden. Det ger ofta uttrycket för intensiteten:

I ∝ A1^2 + A2^2 + 2 A1 A2 cos φ.

Från detta följer villkoren för maxima och minima: konstruktiv interferens när φ = 2πn (n heltal), och destruktiv interferens när φ = (2n+1)π.

Krav för tydlig interferens

  • Koherens: Källorna måste ha stabil fasrelation över den tid och det avstånd mönstret observeras (temporal och spatial koherens). Lasrar är mycket koherenta, medan vanligt glödljus har kort koherenstid.
  • Liknande frekvens: Vågor bör ha samma eller mycket liknande frekvens för ett stabilt interferensmönster.
  • Amplitud: För fullständig destruktiv interferens krävs ofta att amplituderna är lika stora.

Praktiska exempel

  • Youngs dubbelspalt: Klassiskt experiment som visar ljusets interferens och ger ett mönster av ljusa och mörka band. Maxima uppstår när spaltavståndets projicerade vägskillnad uppfyller d sinθ = mλ.
  • Tunnfilmsinterferens: Färgerna i tvålar och oljefläckar orsakas av att ljus reflekteras i olika skikt och interfererar; vägskillnaden beror på skiktets tjocklek, brytningsindex och infallsvinkel.
  • Stående vågor: När fram- och tillbakagående vågor med samma frekvens överlagras i ett medium uppstår noder och bukar — viktigt inom musikinstrument och resonanskavitet.
  • Ljud: Aktiv brusreducering använder destruktiv interferens för att minska oönskat ljud genom att sända ut motfasljud.
  • Kvanteffekter: Även enskilda fotoner eller elektroner kan ge interferensmönster i dubbelspaltsexperimentet — här handlar det om interferens mellan sannolikhetsamplituder.

Viktiga tillägg

Interferens är ett grundläggande fenomen i alla slags vågor: mekaniska vågor (vatten), ljud och elektromagnetiska vågor (ljus, radiovågor). I tekniska tillämpningar används interferens i optiska instrument, spektroskopi, mätteknik (t.ex. interferometrar för mycket noggranna avståndsmätningar) och i kommunikation (t.ex. koherent mottagning).

Sammanfattningsvis är interferens resultatet av vågors superposition och kan leda till både förstärkning och utplåning av signaler beroende på deras relativa fas, amplitud och koherens. Fenomenet är centralt för förståelsen av vågfenomen i både klassisk och kvantmekanik.