Följande termer och idéer används inom tillämpad beteendeanalys. Det är viktigt att förstå dessa idéer när man använder ABA-baserade interventioner.
Problematiskt beteende
Inom ABA kallas ett dåligt beteende för ett problembeteende. Ett problembeteende är något som skadar den person som gör det eller skadar andra människor i dess närhet. Ett problembeteende gör det svårare för en person att lära sig nya saker.
- Operativt beteende är motsatsen till respondentbeteende. Operativt beteende är frivilligt och kan ändras. En person har kontroll över sitt eget operanta beteende. De bestämmer vilka beteenden de vill utföra. Respondentbeteende kan inte kontrolleras på samma sätt som operant beteende. ABA studerar operant beteende mer än respondentbeteende eftersom det kan kontrolleras. Om ett beteende kan kontrolleras kan det ändras.
- Tretidskontingens är ett koncept för att förstå operant beteende som först användes av B.F. Skinner. Det används fortfarande inom ABA. Enligt tretidskonventionen har varje beteende en förekomst och en konsekvens. En antecedent är det som händer precis före beteendet. Förutbestämningen kan ändra chansen att ett beteende kommer att inträffa. Vissa antecedenter gör det mer sannolikt att ett beteende kommer att inträffa. Andra antecedenter gör det mindre troligt att ett beteende kommer att inträffa. Konsekvensen är det som händer efter beteendet. Det är svaret på beteendet. ABC-data kan användas för att hitta saker som kan orsaka ett beteende. Sedan kan dessa orsaker testas med hjälp av experimentella variabler.
- En operativ definition talar om exakt hur ett målbeteende ser ut. Målbeteendet är det beteende som man försöker ändra. Den operativa definitionen av målbeteendet måste vara mycket bra. Människor som inte har sett målbeteendet tidigare bör kunna avgöra när det inträffar enbart på grundval av den operativa definitionen. En bra operationell definition gör studiet av beteende bättre.
- Förstärkning: När något ökar sannolikheten för att en reaktion ska upprepas kallas det förstärkning. Förstärkning betraktas ofta som en belöning. En belöning är något som ges efter att en reaktion har inträffat. En belöning kan bara vara en förstärkning om den ökar svarsfrekvensen i framtiden. Om den inte ökar svarsfrekvensen är den inte en förstärkning. Alla förstärkare fungerar inte för alla människor. Det är därför viktigt att prova olika typer av förstärkare för att ta reda på vad som fungerar bäst för en person.
Primära förstärkare är förstärkare som fyller ett biologiskt behov. De fyra primära förstärkarna är mat, vatten, värme och sex. Förstärkare som inte fyller biologiska behov kallas sekundära förstärkare. Sekundära förstärkare är inte naturligt förstärkande. En person måste lära sig att de är förstärkande. De lär sig att de är förstärkande eftersom de är kopplade till andra saker som är kända för att vara förstärkande. De kallas också konditionerade förstärkare.
Ett diskriminerande stimulus (SD) är något som talar om för en person att förstärkning finns tillgänglig. Presentationen av ett SD bör leda till en reaktion.
Positiv förstärkning
Positiv förstärkning (SR+) är när tillägget av ett stimulus leder till ett ökat svar. Det finns fyra olika typer av positiv förstärkning:
- Konkreta förstärkare är saker som man kan hålla i handen. Leksaker eller mat är konkreta förstärkare. Materiella förstärkare kan vara dyra. De bör inte vara det första valet för positiv förstärkning.
- Social förstärkning är en av de bästa typerna av positiv förstärkning. Den är bra eftersom den inte är dyr. Den är också lätt att använda. Sociala förstärkare är saker som har ett socialt värde eller en social betydelse. Exempel på sociala förstärkare är utmärkelser, beröm eller komplimanger. Social förstärkning kan vara mycket effektiv.
- Aktivitetsförstärkare är alla händelser som en person kan förtjäna. Exempel på aktiviteter kan vara att få spela spel, gå på bio eller tjäna en paus. Aktivitetsförstärkare kan fungera riktigt bra om personen verkligen vill förtjäna aktiviteten. Men aktivitetsförstärkare kanske inte kan förtjänas direkt efter att beteendet inträffat. Detta skulle resultera i en fördröjning av förstärkningen. Förstärkningen blir mindre effektiv om den ges lång tid efter beteendet.
- Tokenförstärkare är alla neutrala stimulanser som kan bytas mot ett föremål eller en aktivitet. De föremål eller aktiviteter som de kan byta ut tokens mot är så kallade back-up förstärkare. Token har inget värde i sig själva. De har bara ett värde eftersom personen vet att han eller hon kan byta dem mot något som han eller hon vill förtjäna.
Negativ förstärkning
Negativ förstärkning (SR-) inträffar när avlägsnandet av ett stimulus ökar sannolikheten för att en person kommer att bete sig på ett visst sätt i framtiden. I det här fallet betyder termen negativ inte dålig. Stimulansen som tas bort från miljön är något som är avskräckande. Det innebär att personen inte tycker om det. Människor kommer att vilja utföra ett beteende om de vet att något som de inte tycker om kommer att tas bort.
Scheman för förstärkning
Förstärkningar ges på grundval av förstärkningsscheman. I schemat förklaras hur man tjänar in förstärkning. Beteendeanalytiker bestämmer vilket förstärkningsschema som är bäst. Olika scheman är användbara för olika saker. Vilket schema som används beror på personen. Det beror också på det beteende som förstärks.
Scheman för kontinuerlig förstärkning
Kontinuerliga förstärkningsscheman (CRF) förstärker en person varje gång han eller hon utför målbeteendet. Det finns dock några problem med CRF-scheman. Beteendefrekvenserna är inte långvariga. Om personen slutar att förstärkas kan det hända att den slutar att utföra målbeteendet. Ett annat problem är mättnad. Om personen blir mätt betyder det att han eller hon inte vill ha förstärkaren längre.
Scheman för intermittent förstärkning
Dessa förstärkningsscheman förstärker endast målbeteendet ibland. De fyra vanligaste typerna av intermittenta scheman är:
- Scheman med fast förhållande (FR) ger förstärkning efter ett visst antal svar.
- Tidtabeller med varierande andelar: Med VR-scheman (variable-ratio) ändras mängden svar som krävs för förstärkning. Antalet svar som krävs för förstärkning är olika varje gång.
- Scheman med fasta intervaller: Med scheman med fast intervall (FI) ges förstärkning för den första responsen som sker efter en bestämd tidsperiod.
- Scheman med varierande intervall (VI) ger förstärkning efter en varierande tidsperiod.
Differentiell förstärkning
Ett diskriminerande stimulus (SD) är något som talar om för en person att förstärkning finns tillgänglig. Presentationen av ett SD bör leda till en reaktion. Differentiell förstärkning lär en person skillnaden mellan ett SD och ett icke-diskriminerande stimulus (S-delta). Ett SD signalerar att förstärkning är tillgänglig. Ett S-delta-stimulans talar inte om för personen att förstärkning finns tillgänglig. Det är inte troligt att en S-delta ger upphov till reaktioner eftersom det inte ges någon förstärkning.
Det används också för att minska problembeteenden. Det finns fyra typer av differentiell förstärkning som kan användas för att minska ett problembeteende.
- DRL står för differentiell förstärkning av en "låg svarsfrekvens". DRL är användbart när man försöker minska ett beteende men inte helt och hållet få bort det.
- DRO står för differentiell förstärkning av "annat" beteende. Med DRO får en person en förstärkare om han eller hon inte gör det problematiska beteendet under en viss tid.
- DRI står för differentiell förstärkning av "oförenligt" beteende. Ett DRI-program förstärker beteende som är oförenligt med problembeteendet. Ett inkompatibelt beteende skulle hindra dem från att utföra problembeteendet.
- DRA står för differentiell förstärkning av "alternativt" beteende. I ett DRA-program får personen lära sig ett alternativt beteende som han eller hon kan utföra i stället för problembeteendet.
Utrotning
Utrotning är ett sätt att minska antalet problembeteenden. Ett DRA-program bör användas samtidigt som ett utrotningsprogram. Detta gör att utrotningsprogrammet blir mer effektivt.
Bestraffning
Förstärkning är alltid det första man försöker göra när man försöker ändra ett beteende. Förstärkning ger långvariga resultat och är bättre för personen. Förstärkning minskar dock inte alltid problembeteendet. Om förstärkning inte fungerar kan det vara nödvändigt att prova bestraffning. Bestraffning är effektiv men kan få dåliga konsekvenser. Det kan orsaka känslomässig skada om det inte används på rätt sätt.
Bestraffning är en reaktion på ett beteende som "minskar" sannolikheten för att beteendet ska inträffa i framtiden. Bestraffning av ett problembeteende bör kombineras med förstärkning av lämpligt beteende. Lämpligt beteende bör alltid förstärkas även om man använder straff för ett problembeteende. Precis som förstärkning kan bestraffning vara både positiv och negativ. Positiv bestraffning innebär att man lägger till en stimulans som minskar risken för framtida reaktioner. Detta stimulus som läggs till är något aversivt. Negativ bestraffning är avlägsnandet av ett stimulus som minskar chansen att framtida beteenden inträffar. Stimulansen som tas bort är något som personen tycker om.
Förfrågan till
Att uppmana ökar sannolikheten för att ett beteende utförs på rätt sätt. Att använda uppmaningar gör inlärningsprocessen enklare och snabbare. Någon som lär ut ett nytt beteende kan använda uppmaningar för att hjälpa den person som lär sig beteendet. De två stora kategorierna av uppmaningar är stimulus och respons.
Exempel på stimuluspromemorior är listor eller bilder som hjälper eleven att komma ihåg vad det rätta svaret är.
Svarsinstruktioner innebär ingen förändring av antecedenten. Det finns tre typer av svarsfrågor.
- Den första typen är verbala uppmaningar.
- Den andra typen av svarsinstruktion är en gestikulerande instruktion. Den vanligaste gestikulerande uppmaningen är att peka på det rätta svaret.
- Den tredje typen av svarsinstruktion är en fysisk instruktion. En fysisk uppmaning är när läraren rör vid eleven för att hjälpa honom eller henne att utföra rätt beteende. Fysiska uppmaningar används ofta när man lär ut nya färdigheter som innebär rörelse av kroppen.
Bleknande
Att avlägsna uppmaningar är ett sätt att öka inlärarens självständighet. När eleven kan utföra beteendet på egen hand behöver han eller hon inte hjälp av läraren. Om läraren slutar att använda uppmaningar snabbt kan det dock förvirra eleven. Därför bör man långsamt minska antalet uppmaningar. Processen med att gradvis minska uppmaningarna kallas "fading".
Formning av
Formning är ett sätt att lära ut nya beteenden eller förbättra beteenden som redan har lärts ut. Det handlar om att förstärka steg mot ett målbeteende.
Kedja
Komplexa beteenden består av mindre enkla beteenden. Detta är vad begreppet beteendekedjor bygger på. En beteendekedja är när mindre beteenden kombineras för att bilda ett komplext beteende. Dessa mindre beteenden utförs i en viss ordning. Var och en av de mindre beteendena är ett steg i beteendekedjan. Varje steg i en beteendekedja är ett svar i sig självt. Det finns tre olika sätt att lära ut en beteendekedja:
- Försiktig kedja är det vanligaste sättet att lära ut en beteendekedja. Kedjan lärs ut med början i det första steget. När eleverna kan utföra det första steget går de vidare till det andra steget. Detta fortsätter tills de har genomfört alla steg.
- Backward chaining är motsatsen till forward chaining. Med bakåtriktad kedjebildning lärs det sista steget ut till eleverna först. När de klarar det sista steget går de vidare till det näst sista steget. Detta fortsätter tills de klarar det första steget.
- En total presentation av en uppgift är det tredje sättet att lära ut en beteendekedja. Med framåt- och bakåtriktad kedja lärs endast ett steg i beteendekedjan ut åt gången. Men med total uppgift slutför inläraren varje steg i kedjan varje gång han eller hon utför programmet. De ska slutföra varje steg i rätt ordning. Total uppgift kräver att eleven vet hur man gör alla steg i kedjan innan han eller hon börjar programmet.
