Judy Garland som gayikon

Vem var Judy Garland?

Judy Garland föddes 1922 som Francis Ethel Gumm i Grand Rapids, Minnesota. Hennes föräldrar var vaudevillians som drev en biograf med vaudevilleakter. Judy var ett litet barn när hon tillsammans med sina två äldre systrar sjöng "Jingle Bells" från scenen på föräldrarnas teater. Systrarna uppträdde som The Gumm Sisters under de kommande åren. Familjen Gumm flyttade till Lancaster i Kalifornien 1926 när Judys far ryktades göra sexuella närmanden till unga manliga teatervakter.

Gumm Sisters fortsatte att uppträda framgångsrikt. De gjorde sin filmdebut 1929. År 1934 bytte de namn till The Garland Sisters. Judy fick kontrakt med MGM 1935 och gjorde många filmer, bland annat Andy Hardy-serien med Mickey Rooney och Trollkarlen från Oz. Judy fick amfetamin och barbiturater för att hålla jämna steg med det hektiska tempot i filmskapandet. Hon blev beroende av droger.

Judy var osäker på sitt utseende. Hennes känslor förvärrades av grymma studiochefer. I april 1947 fick hon ett nervöst sammanbrott och placerades på ett sanatorium. I juli försökte hon begå självmord. Hon släpptes från studion 1950, men fick ett nytt liv genom att uppträda på konsertscenen. Hennes personliga liv var problematiskt med droger och alkohol. Hon var gift fem gånger, varav fyra äktenskap slutade i skilsmässa. Hon dog i London 1969 av en oavsiktlig överdosering av droger. Tusentals personer deltog i hennes begravning i New York City.

 
Gumm-systrarna med Judy (mitten)  

Garland som tragisk figur

Redan 1967 diskuterades homosexuellas identifiering med Garland som en tragisk figur. Time Magazine recenserade Garlands engagemang på Palace Theatre i New York 1967 och skrev att en "oproportionerligt stor del av hennes nattliga grupp verkar vara homosexuell". I recensionen står det vidare att "[d]e pojkar i tajta byxor" (en fras som Time upprepade gånger använde för att beskriva homosexuella män) skulle "rulla med ögonen, slita sig i håret och praktiskt taget sväva från sina platser" under Garlands föreställningar.

Time försökte förklara Garlands vädjan till de homosexuella. Psykiatrikerna trodde att "attraktionen [till Garland] kan vara betydligt starkare på grund av att hon har överlevt så många problem; homosexuella identifierar sig med den typen av hysteri". De spekulerade i att "Judy fick stryk av livet, var förkrossad och i slutändan var tvungen att bli mer maskulin". Hon har den makt som homosexuella skulle vilja ha, och de försöker uppnå den genom att idolisera henne".

William Goldman skrev i tidningen Esquire om samma förlovning i Palace. Även han förminskade de närvarande homosexuella männen. Han avfärdar dem som "bögar" som "fladdrar förbi" och småpratar otidsenligt. Han framhåller också konceptet med den tragiska figuren. Han menar att "om [homosexuella] har en fiende är det åldern". Och Garland är ungdomen, ständigt, över regnbågen". Han skriver: "Homosexuella tenderar att identifiera sig med lidande. De är en förföljd grupp och de förstår lidande. Och det gör Garland också. Hon har gått igenom elden och levt - allt drickande och skilsmässor, alla piller och alla män, alla pund som kommit och gått - bröder och systrar, det vet hon. "

 

Aspekter av läger

Richard Dyer, som är forskare på homosexuella filmer, har definierat camp som "ett karakteristiskt homosexuellt sätt att hantera den dominerande kulturens värderingar, bilder och produkter genom ironi, överdrift, trivialisering, teatralisering och ett ambivalent sätt att göra narr av det seriösa och respektabla". Garland är camp, hävdar han, eftersom hon är "imiterbar, hennes utseende och gester kan kopieras i drag-akter". Han kallar hennes "vanliga karaktär" i hennes tidiga MGM-filmer för camp i deras "misslyckade allvar" och hennes senare stil för "underbart överdrivet".

Garland erkände själv att hon var en populär person under sin livstid. Hon sa en gång: "När jag dör har jag visioner av bögar som sjunger 'Over the Rainbow' och flaggan på Fire Island som vajar på halv stång." Fire Island är en semesterort som ligger utanför Long Island. Det har en stor hbtq-närvaro. Ön refereras också i Garlands sista film I Could Go On Singing. Filmen beskrivs som "hennes mest homosexuella film" och som den film som är mest medveten om sin homosexuella publik.

 

Vän till Dorothy

En annan koppling mellan Garland och hbt-personer är slanguttrycket "Friend of Dorothy". Denna term kommer troligen från Garlands roll som Dorothy Gale i Trollkarlen från Oz. Det blev en kodfras som homosexuella personer använde för att identifiera varandra. Dorothys resa från Kansas till Oz "speglade många homosexuella mäns önskan att fly från småstadslivets svartvita begränsningar ... för stora, färgglada städer fyllda med udda, könsförändrande karaktärer som skulle välkomna dem".

I filmen accepterar Dorothy genast de som är annorlunda. Lejonet identifierar sig själv genom sången som en "mes" och uppvisar stereotypt "homosexuella" (eller åtminstone feminina) beteenden. Lejonet ses som ett kodat exempel på att Garland möter och accepterar en homosexuell man utan att ifrågasätta.

 
Judy Garland från trailern till filmen Trollkarlen från Oz från 1939.  

Stonewall-upploppen

Det har sagts att Garlands död och begravning, som hölls i New York i juni 1969, bidrog till att inspirera Stonewall-upploppen. Vissa observatörer av upploppen hävdar dock att de flesta av de inblandade "inte var av den typen som månade om Judy Garland-skivor eller besökte hennes konserter på Carnegie Hall. De var mer upptagna av var de skulle sova och var deras nästa måltid skulle komma ifrån." I en intervju från 2009 uppgav gayhistorikern David Carter att denna koppling baserades på en hånfull hänvisning till upploppet av en gayfientlig skribent i Village Voice nästa dag. Det fanns definitivt en medvetenhet och uppskattning av Garland bland Stonewall Inns kunder. Eftersom baren inte hade någon spritlicens, gick den ut som en flaskklubb och kunderna var tvungna att skriva in sig. Många använde pseudonymer och "Judy Garland" var bland de mest populära.

Time Magazine skulle skriva decennier senare: "Upproret inspirerades av en potent cocktail av uppdämd ilska (razzior mot gaybarer var brutala och rutinmässiga), överspända känslor (timmar tidigare hade tusentals gråtit vid Judy Garlands begravning) och droger. När en 17-årig transvestit leddes in i en vagn och fick en knuff av en polis kämpade hon tillbaka. Hon slog polisen och var så hög att hon inte visste vad hon gjorde - eller inte brydde sig om det. Garlands dotter Lorna Luft pekar med stolthet på sambandet och säger att hennes mor var en "stor, stor förespråkare för mänskliga rättigheter" och att Garland skulle ha tyckt att upploppen var lämpliga.

 

Regnbågsflagga och familj och vänner

Regnbågsflaggan, som är en symbol för hbtq-gruppen, kan delvis ha inspirerats av Garlands signaturlåt "Over the Rainbow". Garlands framförande av denna sång har beskrivits som "ljudet från garderoben", och talade till homosexuella män vars bild "de presenterade i sina egna offentliga liv ofta stod i strid med en sannare känsla av sig själva som det vanliga samhället inte ville tolerera".

Judy Garlands far och andra viktiga personer i hennes liv var homosexuella. Garlands far Frank Gumm förförde tydligen eller höll åtminstone sällskap med mycket unga män eller äldre tonåringar. Han gick vidare när han blev tillsagd att gå eller innan hans aktiviteter kunde upptäckas. Garlands make Vincente Minnelli var allmänt känd för att vara en hemlig bisexuell. Garland gillade att besöka gaybarer tillsammans med sina öppet homosexuella vänner Roger Edens och George Cukor, till hennes handläggares förtret på MGM.

 

Läslista

• Dyer, Richard (1986), Heavenly Bodies: Filmstjärnor och samhälle, British Film Institute, ISBN 0415310261
• Kaiser, Charles (1997), The Gay Metropolis 1940 - 1996, New York: Houghton Mifflin, ISBN 0395657814.
• Loughery, John (1998), Tystnadens andra sida: Män och homosexuella identiteter: A Twentieth Century History, Henry Holt and Company, ISBN 0805038965
• Miller, Neil (1995), Out of the Past: Gay and Lesbian History from 1869 to the Present, Vintage UK, ISBN 0099576910
• The National Museum & Archive of Lesbian and Gay History (1996), The Gay Almanac, New York City: Berkeley Books, ISBN 0425153002
• Peraino, Judith Ann (2006), Listening To The Sirens, University of California Press, ISBN 0-520-21587-7.