Laetoli är en plats i Tanzania, daterad till Plio-Pleistocen. Platsen är främst känd för sina homininfotspår som bevarats i vulkanisk aska och tuff. Laetoli-fotspåren ligger cirka 45 km söder om Olduvai-klyftan. Själva spåren undersöktes och dokumenterades i fält 1978 under ledning av arkeologen Mary Leakey (här finns också historiska kopplingar till Louis Leakeys tidigare arbete i området). Fotspåren fick stor uppmärksamhet eftersom de utgör övertygande bevis för tidig tvåbenthet hos homininer.

Ålder och datering

Fotspåren är daterade till ungefär 3,6 miljoner år sedan, baserat på geokemiska metoder (t.ex. K–Ar-datering) på de vulkaniska lagren som täckte och bevarade spåren. Denna datering placerar Laetoli i en tidig fas av människosläktets utveckling och gör spåren till ett av de äldsta direkta bevisen för gång på två ben.

Vad visar fotspåren?

Själva fotspåren visar flera karakteristiska drag som liknar moderna människors gång:

  • tydlig häl- till tå-kontakt (hälvarna) vid markens nedslag,

Analys av steglängd, stegbredd, fotvinkel, fotavtryckens längd och bredd samt avstånd mellan fotspåren visar att de som gick där använde en mer människoliknande gångstil än apliknande. Spåren tyder på att de som gick där var upprätta när de förflyttade sig och inte rörde sig i samma sätt som fyrbenta däggdjur eller klättrande primater.

Vem gjorde spåren?

Det råder bred enighet om att spåren mest sannolikt skapades av homininer som tillhör arten Australopithecus afarensis, baserat på likheter mellan fotavtrycken och skelettfynd från samma tid och region. Rekonstruktioner av fotskelett från kvinnliga exemplar av A. afarensis visar fotdrag som stämmer väl överens med spåren. Spåren gjordes av tre individer som gick i ungefär samma riktning; de kan ha varit två vuxna och en yngre individ eller tre individer i olika storlek, men exakt ålder och kön kan inte bestämmas säkert enbart från spåren.

Betydelsen för människans utveckling

Laetoli-fotspåren visar tydligt att tvåbent gång var etablerat hos vissa homininer för minst 3,6 miljoner år sedan. Detta stödjer idén att tvåbenthet utvecklades före betydande hjärnförstoring i människolinjen. Hjärnvolymen hos A. afarensis var fortfarande ungefär i samma storleksordning som hos dagens schimpanser och gorillor, vilket betyder att upprätt gång och ökad hjärnvolym inte utvecklades samtidigt.

Denna ojämna utveckling av olika egenskaper kallas mosaikutveckling — vissa drag (t.ex. gång på två ben) kan ha förändrats tidigt medan andra (t.ex. hjärnans storlek) förändrades senare. Tvåbentheten kan ha varit en anpassning till ett blandat landskap med mer öppna områden som skogssavann och savanner, vilket påverkar hur homininer rörde sig, sökte föda och undvek rovdjur.

Andra fynd och rättelser

Vid Laetoli har man också funnit kvarlevor av andra djurarter och olika geologiska lager som hjälper till att tolka miljön vid tiden för spåren. Observera att uppgifter om fynd av Acheulean-artefakter (t.ex. handyxor) i direkt samband med Laetoli-spåren är inkorrekta; Acheulean-teknologin uppträdde senare i tid och hör till yngre lager än de som bevarat Laetoli-fotspåren.

Senare upptäckter och äldre bevis

Senare fynd har visat att vissa former av bipedalism kan ha uppstått ännu tidigare. Ett exempel är fossiler av Ardipithecus ramidus (ungefär 4,4 miljoner år gamla), som antyder att förutsättningar för upprätt gång fanns redan före Laetoli-tiden. Samtidigt är Laetoli-spåren unika eftersom de ger ett direkt ögonblicksbildsbevis för hur dessa tidiga homininer gick.

Sammanfattning: Laetoli är en av de viktigaste platserna för att förstå tidig tvåbenthet. Fotspåren visar att upprätt gång var väl etablerat hos vissa homininer för minst 3,6 miljoner år sedan, långt innan stora hjärnor utvecklades, och bidrar till vår förståelse av hur olika egenskaper i människosläktet utvecklats i olika takt.