"Istiden" omdirigerar till denna sida. För andra användningsområden, se Istid (flerspråkig).

Den pleistocena perioden eller epoken var en lång tidsperiod. Den sträckte sig från ungefär 2,6 miljoner år sedan till cirka 11 700 år sedan. Pleistocen följde på Pliocen och är det första skedet i kvartärperioden; perioden avslutades när det nuvarande varmare skedet, holocen, började.

Istider och klimat

Pleistocen präglades av upprepade cykler av istider (glacialer) och varmare mellanistider (interglacialer). Dessa cykler orsakades i huvudsak av långsamma förändringar i jordens bana och lutning (så kallade Milanković-cykler), vilket ändrar hur mycket solenergi som når olika delar av jordytan. Under de kallare skedena täcktes stora delar av norra halvklotet av inlandsisar.

Under flera av istiderna var mycket av den värld vi känner till täckt av is: Nordamerika ned till och förbi de stora sjöarna, hela norra Ryssland och Europa, och England ned till Themsen. Ismassorna förändrade landskapet genom att skapa moräner, dalgångar och sjöar. Havsnivån var ofta mycket lägre under glacialskeden, vilket blottlade landbroar som Beringlandbrons och förband som senare sänktes under stigande havsnivåer.

Liv och megafauna

Under pleistocen fanns en rik fauna anpassad till kalla klimat. Många arter som levde då har senare dött ut. Orsaker till dessa utdöenden är komplexa, men klimatförändringarna i samband med avsmältning och förändrade habitat samt människans jakt och spridning spelade viktiga roller.

Många däggdjur var större och mer pälsbeklädda än sina nutida släktingar. Exempel är:

  • Mammutar – håriga släktingar till dagens elefanter.
  • Glyptodon – ett stort, pansrat däggdjur som liknade ett jättelikt bältdjur.
  • Ursprungsformer av noshörningar och häst som anpassats till kalla stäpper och tundra.
  • Rovdjur som sabeltandade katter (t.ex. Smilodon) och stora rovdjur anpassade till jakt på stora byten.

Dessa arter och många andra svarade olika på de snabba miljöförändringarna i slutet av pleistocen—vissa dog ut, andra flyttade eller krympte i storlek.

Människans utveckling under pleistocen

Forntida människoarter levde under pleistocen och utvecklades i takt med klimat- och miljöförändringarna. I Europa och Asien fanns den storhjärniga neandertalaren (Homo neanderthalensis) fram till ungefär 40 000 år sedan. Samtidigt utvecklades andra linjer, inklusive de som gav upphov till dagens människor.

Den moderna människan, Homo sapiens, uppstod i Afrika och härstammar från en biologisk linje inom släktet Homo. De äldsta fossilen av anatomiskt moderna människor är omkring 200–300 tusen år gamla. Under pleistocen spred sig Homo sapiens ut ur Afrika i flera vågor, mötte och ibland korsade sig med andra människogrupper som neandertalare och denisovaner. Moderna människor förde med sig avancerade stenverktyg, användning av eld, klädesplagg, komplexa jaktstrategier och så småningom konst och symboliskt beteende.

Slutet av pleistocen

Den senaste istiden nådde sin största utbredning vid vad som kallas Last Glacial Maximum, för cirka 21 000 år sedan. Efter detta började en lång period av avsmältning. Havsnivån steg, vissa landbroar försvann (t.ex. Doggerland mellan Storbritannien och kontinenten) och klimatet blev varmare och stabilare.

Ungefär 11 700 år före nutid markerar gränsen mellan pleistocen och holocen – en tidpunkt då de stora klimatförändringarna avslutades och det moderna klimatet etablerades. Denna övergång sammanfaller med stora förändringar i växt- och djurliv samt med människans övergång till mer bofasta livsformer i många delar av världen.

Sammanfattningsvis var pleistocen en omvälvande period med kraftiga klimatväxlingar, stora landisars utbredning, utveckling och spridning av flera människoarter samt dramatiska förändringar i djurvärlden som fortfarande påverkar vår geologi och biologi i dag.