Vårt land, vårt land, vårt fosterland,
Ljud högt, o dyra ord!
Ej lyfts en höjd mot himlens rand,
Ej sänks en dal, ej sköljs en strand,
Mer älskad än vår bygd i nord,
Än våra fäders jord.
Vårt land är fattigt, skall så bli
För den, som guld begär.
En främling far oss stolt förbi:
Men detta landet älska vi,
För oss med moar, fjäll och skär
Ett guldland dock det är.
Vi älska våra strömmars brus
Och våra bäckars språng.
Den mörka skogens dystra sus,
Vår stjärnenatt, vårt sommarljus.
Allt, allt, vad här som syn, som sång
Vårt hjärta rört en gång.
Här striddes våra fäders strid
Med tanke, svärd och plog.
Här, här, i klar som mulen tid.
Med lycka hård, med lycka blid.
Det finska folkets hjärta slog.
Här bars vad det fördrog.
Vem täljde väl de striders tal.
Som detta folk bestod.
Då kriget röt från dal till dal.
Då frosten kom med hungers kval.
Vem mätte allt dess spillda blod
Och allt dess tålamod?
Och det var här det blodet flöt,
Ja, här för oss det var,
Och det var här sin fröjd det njöt,
Och det var här sin suck det göt.
Det folk som våra bördor bar
Långt före våra dar.
Här är oss ljuvt, här är oss gott,
Här är oss allt beskärt;
Hur ödet kastar än vår lott.
Ett land, ett fosterland vi fått,
Vad finns på jorden mera värt
Att hållas dyrt och kärt?
Och här och här är detta land.
Vårt öga ser det här,
Vi kan sträcka ut vår hand
Och visa glatt på sjö och strand
Och säga: se det landet där.
Vårt fosterland det är.
Och fördes vi att bo i glans
Bland guldmoln i det blå,
Och blev vårt liv en stjärnedans.
Där tår ej göts, där suck ej fanns.
Till detta arma land ändå
Vår längtan skulle stå.
O land, du tusen sjöars land,
Där sång och trohet byggt,
Där livets hav oss gett en strand,
Vår forntids land, vår framtids land.
Var för din fattigdom ej skyggt.
Var fritt, var glatt, var tryggt.
Din blomning, sluten än i knopp,
Skall mogna ur sitt tvång;
Se, ur vår kärlek skall gå opp
Ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp.
Och högre klinga skall en gång
Vår fosterländska sång. | Oi maamme, Suomi, synnyinmaa,
soi, sana kultainen!
Ei laaksoa, ei kukkulaa,
ei vettä rantaa rakkaampaa,
kuin kotimaa tää pohjoinen,
maa kallis isien!
On maamme köyhä, siksi jää,
jos kultaa kaivannet
Sen vieras kyllä hylkäjäää,
mut meille kallein maa on tää,
sen salot, saaret, manteret,
ne meist on kultaiset.
Ovatpa meille rakkahat
koskemme kuohuineen,
ikuisten honkain huminat,
täht'yömme, kesät kirkkahat,
kaikk'kuvineen ja lauluineen
mi painui sydämeen.
Täss auroin, miekoin, miettehin
isämme sotivat,
kun päivä piili pilvihin
tai loisti onnen paistehin, täss
Suomen kansan vaikeimmat
he vaivat kokivat.
Tään kansan taistelut ken voi
ne kertoella, ken?
Kun sota laaksoissamme soi,
ja halla näläntuskan toi,
ken mittasi sen hurmehen
ja kärsimykset sen?
Täss on sen veri virrannut
hyväksi meidänkin,
täss iloaan on nauttinut
ja murheitansa huokaillut
se kansa, jolle muinaisin
kuormamme pantihin.
Tääll' olo meill on verraton
ja kaikki suotuisaa,
vaikk onni mikä tulkohon,
maa isänmaa se meillä on.
Mi maailmass on armaampaa
ja mikä kalliimpaa?
Ja tässä, täss' on tämä maa,
sen näkee silmämme.
me kättä voimme ojentaa
ja vettä rantaa osoittaa
ja sanoa: kas tuoss' on se,
maa armas isäimme.
Jos loistoon meitä saatettais
vaikk' kultapilvihin,
mis itkien ei huoattais,
vaan tärkein riemun sielu sais,
ois tähän köyhään kotihin
halumme kuitenkin.
Totuuden, runon kotimaa
maa tuhatjärvinen
miss' elämämme suojan saa,
sa muistojen, sa toivon maa,
ain ollos, onnees tyytyen,
vapaa ja iloinen.
Sun kukoistukses kuorestaan
kerrankin puhkeaa,
viel lempemme saa nousemaan
sun toivos, riemus loistossaan,
ja kerran, laulus synnyinmaa
korkeemman kaiun saa. | Vårt land, vårt land, vårt fosterland!
Kalla ut, kära ord, åh ljud!
Ingen stigande kulle, inget stort berg,
Ingen sluttande dal, ingen nordlig strand,
Det finns, mer älskad, att hitta,
än detta - våra fäders mark.
Vårt land är fattigt, och så ska det vara
för den som vill ha guld.
De främlingar som stolt passerar, men vi
kommer alltid att älska detta land, vi ser,
i moor, och fell, och ö och våg,
Ett gyllene land, så modigt.
Vi älskar våra porlande bäckar, så ljusa,
våra forsande strömmar, så starka,
viskningen av mörka skogar på natten,
vår stjärnhimmel, vårt sommarljus,
allt, allt som vi, i syn och sång,
har känt och levt bland.
Här kämpade våra fäder, utan rädsla,
med svärd, plog och tanke.
Och här, i molniga tider och i klara tider,
med lyckan i ryggen eller i ryggen,
har deras finska hjärtan slagit och verkat
och burit vad de borde bära.
Vem berättar, av alla strider, historien,
i vilken detta folk stod emot,
när kriget rasade från dal till dal,
när frosten satte in, med hungerns klagan?
Vem har mätt allt deras blod
och allt deras tålamod?
Och det var här som deras blod utgöts,
för oss, här, på denna strand;
och det var här som deras glädjeämnen föddes,
här som deras suckar tyngdes och flydde,
det folk som bar våra bördor
före oss, långt tidigare.
Här är det ljuvligt och gott, det vet vi,
allt är oss givet här,
hur ödet än kastar vår lott,
ett land, ett fädernesland, har vi fått.
Finns det något på jorden som är
mer värdigt att hålla kärt?
Och här är, och här är detta fädernesland,
här ser varje öga det,
och vi kan sträcka ut en pekande hand,
för att med glädje visa dess hav och strand,
och säga: "Se detta land, detta,
vårt fädernesland är det."
Och om vi en gång fick stiga upp
till guldmoln, från underifrån,
och om vi rörde oss på stjärnhimlen,
där ingen gråter, där ingen suckar,
till detta stackars ensamma land,
skulle våra längtande hjärtan
dock
gå.
Åh land, de tusen sjöarnas eget land,
av tro, och lek, och glädje,
där livets stora hav gav oss en strand,
Vår förtids land, vår framtids land,
skygg för din fattigdom, var aldrig rädd för din fattigdom,
Var lugn, var glad, var fri!
Din blomma, som nu är dold från synen,
ska snart slå ut sin knopp.
Se, från vår kärlek ska den växa fram,
Din sol, ditt hopp, din glädje, ditt ljus,
Och högre, en gång, mer full och stark,
ska vårt lands sång klinga. |
