Svenska: språk, historia, uttal, grammatik och dialekter

Svenska: språkets historia, uttal, grammatik och dialekter — från fornnordiska rötter till å/ä/ö, regionala varianter och användning i Sverige och Finland.

Svenska är ett språk som främst talas i Sverige och i delar av Finland, vanligtvis längs syd- och västkusten och på Åland. Mer än nio miljoner människor har svenska som modersmål. Språket ligger nära två av de andra skandinaviska språken, norska och danska, och talare av ett av dessa språk kan ofta förstå de andra i tal och skrift. Andra nordiska språk, som isländska och färöiska, är mer avlägsna och är i allmänhet inte ömsesidigt förståeliga med standardsvenska. Standardsvenska talas och skrivs i hela Sverige, men lokala dialekter visar stora variationer i uttal, grammatik och ordförråd i småstäder och på landsbygden.

Historia

Svenskan härstammar från fornnordiskan, ett gemensamt språk i Skandinavien under vikingatiden. Under högmedeltiden (från omkring 1100–1300) började de nordiska dialekterna utvecklas åt olika håll; dessa utvecklades senare till det vi i dag kallar norska, isländska, färöiska och danska. Svenska är ett germanskt språk och har likheter med engelska till viss del på grund av kontakter från vikingatidens expansion, men påverkades i ännu högre grad av lågtyska under Hansans tid på 1200–1500-talen, vilket förklarar likheter med tyska och nederländska, särskilt i ordförrådet.

Ljud och uttal

Svenskan använder det latinska alfabetet plus tre särskilda vokaltecken: å, ä och ö. Dessa bokstäver motsvarar ljud som inte finns i engelska.

• å uttalas oftast som ett bakre rundat vokalljud, ungefär [oː] i långt läge (som i år) eller kortare [ɒ] i kort läge. För engelsktalande kan det ibland likna vokalen i engelska awe, men är rundat.
• ä uttalas vanligen som [ɛ] (som i engelska bed) eller något mer öppet [æ] i vissa dialekter (exempel: är, äta).
• ö uttalas som ett främre rundat vokalljud, långt [øː] eller kort [œ], ungefär som franska peu eller tyska schön (exempel: öga, ön).

Norska och danska använder liknande vokaler men skriver dem ofta med æ och ø. Uttal varierar mycket mellan olika regioner i Sverige, och prosodin (melodin i talet) är ett viktigt kännetecken för många dialekter.

Grammatik – några viktiga drag

Svensk grammatik skiljer sig från engelska på flera sätt:

• Bestämd artikel som suffix: I svenskan sätts den bestämda artikeln ofta i slutet av substantivet. Exempel: ett hus (indefinit) blir huset (bestämd form).
• Genus: Svenskan har två grammatiska genus: utrum (kallas ofta "en-ord") och neutrum
• Adjeksivböjning: Adjektiv böjs efter genus, bestämdhet och numerus (t.ex. en stor bil, ett stort hus, stora bilar).
• Verben: Verb böjs inte efter person (jag, du, han) utan endast efter tempus (jag går, du går). Presens bildas ofta med -r, preteritum och supinum varierar mellan starka och svaga verb.
• Kasus: Svenskan har i stort sett förlorat de gamla kasusböjningarna bortsett från genitiv som markeras med -s (t.ex. Marias bok).
• Ordföljd: Huvudregeln är subjekt–verb–objekt (SVO), men svenskan har V2-regeln i huvudsatser: verbet kommer alltid som andra satsled (t.ex. I går köpte jag en bok).

Dialekter och varianter

Det finns stora regionala skillnader i svenska. Traditionellt brukar man dela in dialekter i flera större grupper, exempelvis sydsvenska mål (inklusive skånska), götamål, sveamål, norrländska mål, götalands- och östsvenska varianter, samt gotländska mål. Vissa varianter som älvdalska (även kallat öländska/älvdalska beroende på område) är så avvikande att de ibland betraktas som egna språkgreningar.

Finlandssvenska är den variant som talas i Finland och har egna särdrag i uttal, ordförråd och vissa grammatiska konstruktioner. Det finns också sociala och regionala accenter i Sverige, till exempel rikssvenska (standard) och samiska influerade varieteter i norra Sverige.

Svenska idag

Svenska används i skola, media, offentlig förvaltning och i vardagsliv i Sverige samt av svensktalande minoriteter i Finland och i utlandet. Språket utvecklas ständigt genom lånord, språkbruk i sociala medier och kontakter med andra språk. Samtidigt finns starka krafter för att bevara dialekter och regionala varianter, samt initiativ för undervisning i svenska som andraspråk.

Sammanfattningsvis är svenska ett levande nordiskt språk med en rik historia från fornnordiska till dagens moderna varianter. Dess särdrag i uttal, skrift och grammatik gör språket tydligt igenkännbart inom den germanska språkfamiljen.

Frågor och svar

F: Vilket språk talas mest i Sverige?

F: Hur många människor talar svenska?

F: Kan en person som talar ett skandinaviskt språk förstå de andra språken?

F: Finns det några lokala dialekter av svenska?

F: Vilket är svenskans ursprung?

F: Finns det några tecken som används på svenska som inte används på engelska?

F: Vilket grammatiskt genus används i svenskan?

Sök med bokstav