Magnificat är den sång som Jungfru Maria sjöng när ängeln berättade för henne att hon skulle föda Guds son i den kristna mytologin. Detta är den berättelse som berättas i Bibeln i Lukasboken, kapitel 1, verserna 46–55. Den är också känd som Marias sång. "Magnificat" är ett latinskt ord som betyder "förstorar" (dvs. säger hur stor (Gud) är). Den inledande frasen på latin är Magnificat anima mea Dominum, som på svenska oftast återges som "Min själ förhärligar Herren".

Orden i Magnificat har tonsatts av många kompositörer genom kyrkomusikens historia. Dessa tonsättningar har oftast skrivits för gudstjänster i kyrkan och varierar i form från enkel gregoriansk sång till flerstämmig renässanspolyfoni, barockens orkesterdramatik och modern a cappella- eller orkesterbehandling. I den anglikanska kyrkan sjungs den alltid som en del av den traditionella kvällsgudstjänsten (Evensong), men den förekommer också i katolsk vesper- och luthersk gudstjänstpraxis.

Liksom alla andra texter i Nya testamentet skrevs Magnificat ursprungligen på koinegrekiska, men i den västerländska kyrkan finns den oftast på latin eller på landets språk. Översättningar och textvariationer förekommer — exempelvis i liturgiska böcker och psalmböcker — vilket också påverkat hur texten tonsätts och sjungs.

Textens innehåll och teman

Magnificat uttrycker tacksamhet, lovprisning och profetiska teman. Några centrala teman är:

  • Gudsmakt och förhärligande: Maria prisar Guds storhet och barmhärtighet.
  • Social omkastning: De mäktiga försmåtts och de ödmjuka upphöjs — en påminnelse om att Gud vänder på världens ordning.
  • Guds trofasthet: Löftet till Abraham och hans ätt upprepas som en del av Frälsningshistorien.
  • Samband med äldre texter: Tonerna i Magnificat påminner om Hanna (1 Samuelsboken 2) och andra lovsånger i judisk tradition.

Liturgisk användning

Magnificat har en särskild plats i kvällsbönen i västlig kristen tradition. I romersk-katolska kyrkan är det en central del av vespern (aftonbön) och kan både reciteras och sjungas. I anglikansk och anglo-katolsk praxis är det obligatoriskt i Evensong, där det ofta sjungs på engelska eller latin. I lutherska kyrkor ingår Magnificat också i kvällsgudstjänster och i vissa monastiska traditioner förekommer texten i fasta tidegärden.

Musikaliska tonsättningar — exempel

Genom tiderna har många kompositörer gett sin tolkning av Magnificat. Några välkända exempel är:

  • Palestrina och annan renässanspolyfoni — flerstämmiga settings för kyrkokör.
  • Heinrich Schütz och andra tidiga barockkompositörer som utvecklade dramatisk textbehandling.
  • Antonio Vivaldi — känd för flera livfulla barockversioner (bland annat ett Magnificat med orkester).
  • Johann Sebastian Bach — hans Magnificat (BWV 243) är en central barockverk för kör, solister och orkester.
  • John Rutter och Arvo Pärt — moderna tonsättare som gett verket ny klangvärld och uttryck.

Tonsättningarna varierar starkt i stämning och instrumentation: allt från ensam röst eller a cappella-kör till stor orkester och solister. Valet av språk (latin, grekiska eller det lokala språket) påverkar också hur verken uppfattas och sjungs.

Text, översättningar och varianter

Eftersom originalet finns på koinegrekiska har det sedan tidig kyrkotid översatts till latin (Vulgatan) och senare till alla större europeiska språk. Översättningar kan skilja sig något i formuleringar, t.ex. i hur man återger ordet magnificat eller fraser som handlar om "de hungriga" vs. "de fattiga". Dessa skillnader påverkar ofta musikaliska tolkningar och hur texten används i liturgin.

Historisk betydelse

Magnificat har haft stor religiös och konstnärlig betydelse. Textens starka bilder och emotionella innehåll har inspirerat teologer, predikanter och konstnärer genom århundradena. Inom musiken blev den särskilt viktig under renässansen och barocken då kyrkomusiken blomstrade och tonsättare sökte nya sätt att uttrycka textens dramatiska kontraster.

Sammanfattning: Magnificat är både en kort biblisk lovsång och ett rikt konstnärligt ämne. Texternas teologiska budskap om Guds barmhärtighet och rättvisa har gjort dem centrala i gudstjänstlivet och till ett återkommande tema för tonsättare från medeltid till nutid.