Nunc dimittis är en biblisk hymn, ofta kallad Simeons sång eller Canticle of Simeon. Den sjöngs av Simeon när han såg Jesusbarnet i templet, enligt berättelsen i Bibeln (Lukas 2:25–35). Simeon hade fått löftet av den helige Ande att han inte skulle dö förrän han fått se Messias, och när han tog Jesus i sina armar brast han ut i orden som börjar Nunc dimittis och uttrycker frid över att ha sett frälsningen.

Bibeln och berättelsen

I Lukasboken framställs Simeon som en from jude (jude) som väntade på Israels tröst. När Josef och Maria förde Jesusbarnet till templet i Jerusalem för att uppfylla lagen om förstfödslor stod Simeon där. Han välsignade barnet, vände sig till Gud och uttalade den korta sång som blivit en viktig liturgisk text i många kristna traditioner. Han profeterade också om Jesus roll och sade något till Maria om smärta som skulle komma över henne.

Texten

Latin (inledningen som ger namnet):

Nunc dimittis servum tuum, Domine, secundum verbum tuum in pace; quia viderunt oculi mei salutare tuum,

quod parasti ante faciem omnium populorum, lumen ad revelationem gentium et gloriam plebis tuae Israel.

Svensk översättning (vanlig modern formulering):

”Nu låter du din tjänare gå bort i frid, Herre, efter ditt ord; ty mina ögon har sett din frälsning,

som du har berett inför alla folk, ett ljus till uppenbarelse för hedningarna och en härlighet för ditt folk Israel.”

Liturgisk användning

Nunc dimittis används i flera kristna traditioner. I den anglikanska kyrkan är texten en av de två stora kvällskantilenerna (tillsammans med Magnificat) och sjungs traditionellt vid Evensong som avslutning av kvällsgudstjänsten. I andra västliga liturgiska former förekommer texten vid kvällsbönen/kompline. Den kallas ofta Canticle of Simeon eller helt enkelt Nunc dimittis i liturgiska sammanhang.

Tonsättningar och musikaliska traditioner

Orden i Nunc dimittis har inspirerat många tonsättare genom tiderna. Redan under renässansen skrevs flerstämmiga, polyfona versioner, och i den anglikanska kyrkomusiktraditionen utvecklades särskilda service-settings där Magnificat och Nunc dimittis utgör centrala satser. Exempel på kompositörer som lämnat viktiga varianter i denna tradition är Thomas Tallis, Orlando Gibbons, Charles Villiers Stanford och Herbert Howells. Även senare och nutida tonsättare har bearbetat texten i allt från kammaruppsättningar till storslagna kyrkokörer.

Betydelse och tolkning

Nunc dimittis uttrycker ett mänskligt möte med det gudomliga: Simeons tacksamhet över att få se frälsningen innebär både personlig frid och en profetisk insikt om Jesu betydelse för hela världen (”ett ljus till uppenbarelse för hedningarna”). Texten har därför en dubbel karaktär — både som individuell bön och som offentlig bekännelse — och har därför fungerat väl som liturgiskt avslut på dagens gudstjänst.

De engelska orden i Book of Common Prayer, 1662:

”Lord, now lettest thou thy servant depart in peace, according to thy word:

For mine eyes have seen thy salvation,

Which thou hast prepared before the face of all people;

A light to lighten the Gentiles, and the glory of thy people Israel.”

Ofta följs dessa verser i liturgin av en kort doxologi: ”Glory be to the Father, and to the Son, and to the Holy Ghost; as it was in the beginning, is now, and ever shall be, world without end. Amen.”