Mangelwurzel (foderbeta) – Beta vulgaris: ursprung, egenskaper & användning
Mangelwurzel (foderbeta) — Beta vulgaris: Utforska ursprung, egenskaper och användning av denna näringsrika rotgröda för foder, odling och matlagning.
Mangelwurzel (från tyskan) kallas också mangel wurzel, mangold wurzel, mangold, mangel beet, fältbetor och foderbetor. Det är en odlad rotfrukt. Mangelwurzel har odlats huvudsakligen som grovfoder för boskap men kan även användas i människokost i vissa områden.
Det är en sort av Beta vulgaris, samma art som innehåller rödbetor och sockerbetor. Sortgruppen kallas Crassagruppen. Deras stora vita, gula eller orangegula svullna rötter utvecklades på 1700‑talet som en fodergröda för utfodring av boskap.
Ursprung och historia
Mangelwurzel härstammar från vilda former av Beta vulgaris i Europa och Medelhavsområdet. Under 1700‑talet selekterades former med större och saftigare rötter fram för att ge mer energi per areaenhet än gröna betor. Foderbete spelade en viktig roll i jordbruksrevolutionen i norra Europa och bidrog senare även till utvecklingen av sockerbetan genom korsningar och urval.
Egenskaper
- Utseende: stora, ofta ovala till runda rötter som kan vara vita, krämfärgade, gula eller orangegulaktiga. Bladverket liknar andra Beta‑växter, med gröna blad på kraftiga skaft.
- Näringsprofil: hög energihalt i form av lätttillgängliga kolhydrater (sockerarter) och relativt lågt proteininnehåll. Innehåller även fibrer, mineraler och vitaminer i mindre mängd.
- Användningsegenskaper: hög energitäthet gör den lämpad som vinterfoder eller tillägg i foderransoner. Rötterna är saftiga och lättätna för idisslare när de skärs eller hackas upp.
Odling
Mangelwurzel odlas vanligen från utsäde och trivs bäst på djupa, väldränerade och näringsrika jordar. Några odlingsråd:
- Såtid: vårsår framför allt i april–maj beroende på klimat.
- Radavstånd och gallring: lämna utrymme för rötterna att utvecklas; gallra vid behov så att plantorna inte konkurrerar för hårt.
- Näring och bevattning: gödsla med balanserad tillförsel av kväve, fosfor och kalium; vattning under torra perioder ökar rotstorlek och saftighet.
- Skötsel: ogräsrensning tidigt och växtföljd för att minska sjukdomstryck och nematoder.
Skörd och förvaring
Skörd sker vanligtvis på sensommaren till hösten när rötterna har nått önskad storlek. Rötterna kan förvaras i kall jordbrunn (clamp) eller i kyllager med god ventilation för att minska uttorkning och röta. Vid förvaring är det viktigt att undvika frysskador.
Användning
Mangelwurzel används framförallt som foder till betesdjur, särskilt nötkreatur och får. Den kan ges hel, skuren eller upphackad, och används både i lösdrift och som del av kraftfodersammansättningar. På grund av det höga sockerinnehållet ger den mycket energi, men bör introduceras gradvis i foderstaten för att undvika matsmältningsstörningar.
I vissa kulturer och under tider med matbrist har mangelwurzel även använts som människoföda; rötterna kan kokas eller bakas och smakar milt, något åt det rödbetslika hållet men mildare. Bladen kan i viss mån användas som bladgrönsak, men bör inte förväxlas med den bladgrönsak som på svenska ofta kallas mangold (chard).
Sjukdomar och skadedjur
Vanliga problem är svamp‑ och virusangrepp samt skadedjur som bladlöss och nematoder. God växtföljd, resistenta sorter och lämplig fältvård minskar riskerna. Lokal rådgivning från växtodlingsrådgivare hjälper vid förebyggande åtgärder och bekämpning.
Sorter och urval
Det finns flera sorter inom foderbetsgruppen som skiljer sig i rotstorlek, form och lagringsförmåga. Vissa är avlade för hög avkastning och energiinnehåll, andra för bättre vinterhärdighet eller resistens mot specifika sjukdomar.
Sammanfattning
Mangelwurzel är en odlad form av Beta vulgaris utvecklad som foderväxt under 1700‑talet. Med sina stora, energirika rötter är den värdefull som djurfoder, särskilt under vinterhalvåret. God odlingspraxis, skonsam infasning i djurens foderstater och rätt förvaring är nyckeln till att få bästa nytta av grödan.
Sök