Metcard: Melbournes magnetkortsbiljett för tåg, spårvagnar och bussar

Metcard ersatte ett identiskt men enklare system med skraplotter som användes i Melbournes kollektivtrafiknät. Det var lätt att fuska med skraplotter och systemet övergavs slutligen 2002, men inte innan biljetter för många års användning hade tryckts upp.

Den dåvarande liberala regeringen tog första steget mot automatiserad biljettförsäljning 1992. Anbudsinfordringar gjordes för utformning, leverans, installation och löpande underhåll av ett sådant system, och i september 1993 tillkännagavs att OneLink Transit Consortium var det företag som föredrog att göra det. Kontraktet undertecknades i maj 1994 och den viktigaste teknikleverantören var ERG Group.

Testerna av prototyperna inleddes i december 1993, och systemet började införas mellan augusti 1996 och april 1998, och det godkändes i november 1997. Offentliga fältförsök genomfördes på bussar från och med den 20 augusti 1996 och på järnvägstrafik från och med den 18 september 1996. Systemet togs i full drift i maj 1998 till en kostnad av 330 miljoner dollar. Avtalsfrågorna mellan OneLink och den viktorianska regeringen löstes inte förrän i maj 2002 med en betalning av upp till 65 miljoner dollar i en stegvis uppgörelse.

Metcard var kontroversiellt när det infördes, eftersom det kostade för mycket, spårvagnskonduktörerna skulle avskaffas och maskinerna för biljettköp och validering var opålitliga. Maskinerna attackerades ofta av vandaler (ofta genom att hälla vätskor i myntspåret) och har sedan dess fått flera ändringar i sin utformning.

I enlighet med den dåvarande regeringens privatiseringstanke var Metcards verksamhet helt utlagd på entreprenad, och transportoperatörerna (som vid den tiden var statligt ägda) hade inget med systemet att göra. Metcard hade till och med en egen webbplats och ett eget varumärke som blev starkare än de anonyma och ständigt omdöpta statliga och då privatiserade operatörerna.

En undersökning som delstatsregeringen publicerade 2001 visade att mer än en av fyra (27,2 %) automater på tågstationer inte fungerade och att 11,9 % av den mobila utrustningen i bussar och spårvagnar inte fungerade. Delstatsregeringen omförhandlade med OneLink Transit Systems, som är avtalsoperatör för biljettnätet, för att förbättra servicen för pendlare. Efter dessa förbättringar visade en revision 2002 att tillgängligheten till automater hade ökat till 92,1 % på tågstationer och 98,3 % på bussar och spårvagnar. Användbarheten förbättrades också genom att spårvagnsautomaterna kunde sälja dagsbiljetter. Dessutom minskade vandaliseringen i hela nätet med 62 % mellan 2001 och 2002.

V/Line-biljetterna anpassades till Metcard-systemet i april 2006, och varje V/Line-biljett till stationer i Metcard-området har de relevanta zonerna tryckta på sig. I mars 2007 infördes även busstrafiken Nightrider i Metcard-systemet. Zon 3 togs bort från Metcard-systemet (och slogs ihop med zon 2) den 4 mars 2007, på grund av ett löfte i delstatsvalet från oppositionsledaren Ted Ballieu, vilket uppfylldes av den dåvarande premiärministern Steve Bracks.

Det ursprungliga Metcard-kontraktet med OneLink skulle pågå i nio år och löpte ut i mars 2007. År 2005 ändrades kontraktet så att systemet kan förlängas och ändras i takt med att arbetet med att ersätta myki-projektet fortskrider, och kontraktet kan sägas upp med sex månaders uppsägningstid.

De flesta Metcards kan köpas i zon 1, zon 2 och zon 1 + zon 2 och är giltiga inom respektive zon. Alla Metcards, utom City Saver Metcard, är giltiga för muplitle-resor på tåg, spårvagnar och bussar.

• 2 timmar (gäller endast 2 timmar)
• Dagligen (giltigt för en dags resa)
• Veckovis
• Månadsvis
• Årligen
• City Saver (giltigt för en enkel resa i stadens centrum)
• Sunday Saver (gäller endast på söndag)
• Seniors Daily (konsession för personer över sextiofem år)
• 10 X Early Bird (gratis biljett för resor som slutar före kl. 7.00)