Muhammad Mansuruddin (31 januari 1904-19 september 1987) var en bengalisk författare, litteraturkritiker och lexikograf. Han är känd för sin folkloresamling "Haramoni". År 1987 erhöll han en litteraturdoktorsexamen från Rabindra Bharati-universitetet för sitt livslånga bidrag till folkloresamling och forskning. Han fick också den näst högsta civila utmärkelsen Ekushey Padak och den högsta civila utmärkelsen Independence Day Award som Bangladeshs regering gav honom 1983 respektive 1984.
Muhammad Mansuruddin
Tidigt liv
Mansuruddin föddes den 31 januari 1904 i byn Muraripur i Sujanagar Upazila i Pabna-distriktet i östra Bengalen i Brittiska Indien, som nu ligger i Bangladesh. Hans far Muhammad Jaider Ali och mor Jiarun Nisa var respekterade i byn. Han fick sin utbildning i Madhabchandra Nandi Pathshala i byn. Han avlade matrikel från Khalipur High School 1921 med första klass, ISc från Pabna Edward College 1923 och IA från Rajshahi College 1924. Han tog examen från Rajshahi College 1926. Därefter gick han till Calcutta University för att avlägga en postgraduation och fick en Master of Arts i Bangla med första klass 1928. År 1925, när han studerade vid Rajshahi College, gifte han sig med Sharifun Nisa. De fick sex söner och sex döttrar.
Litterär karriär
Mansuruddin började skriva redan i tidig ålder. Han inspirerades av sin lärare Surendranath Sen och hans första dikt var "Beduin Musalman". Den publicerades i Edward College Magazine. Samyabadi och Prachi journals publicerade hans senare dikter. Han var intresserad av folklore och när han gick på Rajshahi College uppmuntrade rektorn Kumudinikanta Banerjee honom att arbeta med folklore.
Han började samla in folklore och folksånger från 1930 och sammanställde dem under namnet Haramoni (förlorade pärlor). Haramoni publicerades i den ordinarie delen av den litterära månadstidningen Probashi. Hela boken består av 13 delar. År 1948 publicerade han en samling sånger från Lalon under namnet Lalon Fakir-er Gaan (Songs of Lalan Fakir). Därefter publicerades hans Lalan Geetika. Den engelska översättningen av dessa böcker publicerades 1974.
Han skrev flera biografiska böcker. Dessa är Iraner Kobi (Irans poet) (1968), en biografi om profeten Muhammed med titeln Hazrat Muhammader Jiboni O Sadhona (Muhammeds liv och andlighet) och Hazrat Shah Waliullah och Harun Rashid. Hans barnböcker är Bokami (Dumhet) (1952), Thokami (Bedrägeri) (1958) och Mushkil Ahsan (Problemlösning) (1958). År 1957 sammanställde han en ordbok, Hashir Ovidhan, som innehåller bengaliska idiom.
Död
Mansuruddin dog den 19 september 1987 i Dhaka.
Arbetar
- Haramoni (förlorade pärlor) (13 delar, 1930-1989)
- Shirni (1931)
- Dhaner Manjari (1933)
- Agarbati (rökelse) (1938)
- Bangla Sahitye Muslim Sadhana (muslimsk andlighet i den bengaliska litteraturen) (3 delar, 1960-1966)
- Iraner Kobi (Irans poet) (1968)
Priser och utmärkelser
- Sir Ashutosh Mukherjee Award, Calcutta University, (1926)
- Bangla Academy Award (1965)
- Sher-e-Bangla National Award och guldmedalj (1980)
- Muktadhara Sahitya Award (1982)
- Ekushey Padak (1983)
- Nasiruddin-guldmedalj (1983)
- Alokto Sahitya Puroshker (1983)
- Independence Day Award (1984)
- Kalu Shah Puroshker (1986)
- Hedersdoktorsexamen i litteratur från Rabindra Bharati-universitetet 1987.