Nya Sydgrönland (Morrells land) – det försvunna spöklandet i Antarktis

Första fasen, juni 1822 till mars 1823

I början av 1800-talet var Antarktis geografi nästan helt okänd, men enstaka observationer av land hade registrerats. Benjamin Morrell seglade till Sydsandwichöarna. Morrel utsågs 1822 till befälhavare på skonaren Wasp för en tvåårig resa med säljakt, handel och utforskning i de antarktiska haven och södra Stilla havet. Utöver sina sälfiskeuppgifter hade Morrell, som han själv uttryckte det, "diskretionära befogenheter att fullfölja nya upptäckter". Han föreslog att han skulle använda denna befogenhet för att undersöka de antarktiska haven "och för att fastställa om det var praktiskt möjligt ... att tränga fram till Sydpolen". Detta skulle bli den första av fyra långa resor som skulle hålla Morrell till sjöss under större delen av de följande åtta åren, även om han inte skulle återvända till Antarktis efter den första resan.

Wasp seglade söderut från New York den 22 juni 1822. Hon nådde Falklandsöarna i slutet av oktober, varefter Morrell tillbringade 16 dagar med fruktlösa sökningar efter de obefintliga Auroraöarna, innan hon satte kurs mot Sydgeorgien, där fartyget ankrade den 20 november. I sin redogörelse anger Morrell felaktigt positionen för denna ankarplats och placerar den i öppet hav cirka 60 sjömil (97 km) sydväst om öns kustlinje. Wasp begav sig sedan österut för att jaga sälar. Enligt Morrell nådde fartyget den avlägsna ön Bouvet den 6 december. Han hittade denna svårfångade ö utan uppenbara svårigheter. Historikern H.R. Mill noterar att Morrell i sin beskrivning av öns fysiska egenskaper inte nämner öns mest unika egenskap - den är täckt av ett permanent istäcke. Morrell försökte sedan föra fartyget söderut. Han nådde think ice runt 60°S och beslutade att vända åt nordost mot Kerguelenöarna där han ankrade den 31 december.

Efter flera dagars utforskning och uppenbarligen lönsam säljakt lämnade Wasp Kerguelens den 11 januari 1823 och seglade söderut och österut för att den 1 februari registrera sin östligaste position vid 64°52'S, 118°27'Ö. Från denna punkt beslutade Morrell enligt sin egen redogörelse att dra nytta av starka ostliga vindar och gjorde en snabb passage västerut tillbaka till Greenwichmeridianen, 0°. Hans redogörelse är knapphändig med detaljer, men visar att en sträcka på mer än 5 600 km avverkades på 23 dagar. Trovärdigheten i detta påstående om en så snabb och direkt resa i isinfekterade vatten har varit mycket omtvistad, särskilt eftersom Morrell under resan angav sydliga latituder som senare visade sig ligga minst 100 mil innanför det då oupptäckta antarktiska fastlandet. Den 28 februari nådde Wasp Candlemas Island på södra Sandwichöarna. Efter några dagar som gick åt till att leta efter bränsle för att mata fartygets spisar seglade Wasp söderut den 6 mars, in i det område som senare blev känt som Weddellhavet. Morrell fann att havet var anmärkningsvärt isfritt och avancerade till 70°14'S innan han den 14 mars svängde av mot nordväst. Morrell säger att denna reträtt berodde på att fartyget hade brist på bränsle. Annars, hävdar han, skulle han i dessa öppna vatten ha kunnat ta fartyget till 85°, eller kanske till själva polen. Dessa ord är mycket lika dem som den brittiske upptäcktsresanden James Weddell använde för att beskriva sina egna upplevelser i samma område en månad tidigare. Detta har fått historiker att tro att Morrel kan ha kopierat avsnittet från Weddels.

Observation av land

Klockan 14.00 nästa dag, den 15 mars, när Wasp kryssade mot nordost i det hav som senare skulle bära Weddells namn, antecknade Morrell: "land sågs från masthuvudet i västlig riktning, på ett avstånd av 3 leagues" (cirka nio sjömil, 14 km). Hans redogörelse fortsätter: "Klockan halv fem på eftermiddagen var vi nära den landmassa som kapten Johnson hade gett namnet Nya Sydgrönland". Robert Johnson, en tidigare kapten på Wasp, hade gjort en upptäcktsresa längs den antarktiska halvöns västra kust 1821. Johnson hade kallat den för "Nya Sydgrönland". Morrell hänvisade nonchalant till Johnstons beskrivning. Detta tyder på att Morrell antog att det land han såg i själva verket var halvöns östkust. När han skrev detta var hans position ungefär 14 grader öster om denna halvö. Halvöns geografiska egenskaper var inte kända vid tiden för Morrells resa. Morrell beskriver att säljakten fortsatte längs denna kust under resten av dagen. Följande morgon återupptogs säljakten när fartyget sakta rörde sig söderut och fortsatte tills Morrell uppmanade till uppehåll "på grund av vattenbrist och att säsongen var långt framskriden". Snöberg, observerade han, kunde ses cirka 120 km längre söderut.

Morrell vände norrut från en position som han beräknade till 67°52'S, 48°11'V. Tre dagar senare, den 19 mars, passerade fartyget vad han ansåg vara den norra udden på 62°41'S, 47°21'V. "Detta land är fullt av oceaniska fåglar av alla slag", skrev Morrell. Han berättar också att han såg 3 000 havselefanter. Klockan 10 tog Wasp "farväl av de sorglösa stränderna på Nya Sydgrönland"; det nämns inte längre i den långa reseberättelsen. Wasp seglade till Eldslandet, sedan genom Magellansundet in i Stilla havet och nådde Valparaiso i Chile den 26 juli 1823.

Sedan de första navigeringarna i Södra oceanen på 1500-talet har man från tid till annan rapporterat om landområden som senare visat sig vara obefintliga i dessa vatten. Polarhistorikern Robert Headland från Scott Polar Research Institute har föreslagit olika orsaker till dessa falska observationer, allt från "för mycket rom" till avsiktliga bluffar som syftade till att locka rivaliserande fartyg bort från bra sälfångstområden. En del kan ha varit stora ismassor som bar på stenar och andra glaciala spillror - smutsig is kan se ut som om den liknar land på ett övertygande sätt. Det är också möjligt att några av dessa landområden har funnits men senare har dränkts under vatten efter vulkanutbrott. Andra observationer kan ha varit verkliga landområden som felaktigt lokaliserats genom observationsfel på grund av kronometerfel, dåligt väder eller enkel inkompetens.

Tvivlet om att Nya Sydgrönland existerar väcktes när den franske upptäcktsresanden Jules Dumont d'Urville 1838 seglade över Morrells "norra udde", men inte såg något land. Detta bevis och den allmänna karaktären hos Morrells redogörelse - de uppenbara felen och hans rykte som en skrytare "lika stor ... som vilken hjälte som helst i en självbiografisk roman", med den brittiske geografen Hugh Robert Mills ord, fick många geografer att ignorera hans påståenden. Denna skepticism kvarstod till och med efter att Sir James Clark Ross 1843 rapporterade att land hade synts till, inte långt från Morrells påstådda observation: Ross' iakttagelse har ibland framhållits som ett stöd för Morrells påstående. Weddellhavet penetrerades inte längre förrän 1903, då William Speirs Bruce tog Scotia till 74°1'S, men i en sektor av havet som inte förde honom nära Morrells eller Ross' observationer. Bruce var dock generellt sett välvilligt inställd till Morrell och skrev att hans påståenden inte borde förkastas förrän de var absolut motbevisade.

Den första bestämda sökningen efter Nya Sydgrönland gjordes under den andra tyska Antarktisexpeditionen 1911-13 under ledning av Wilhelm Filchner. Expeditionens fartyg, Deutschland, hade fastnat i tung havsis när det försökte etablera en landbas i Vahsel Bay. I mitten av juni 1912 hade det sedan drivit i nordvästlig riktning och befann sig 60 km öster om Morrells iakttagelse. Filchner lämnade fartyget den 23 juni och, med två kompanjoner och tillräckligt med proviant för tre veckor, slädde han västerut över havsisen i jakt på Morrells land. Dagsljuset var begränsat till två eller tre timmar per dag och temperaturen sjönk till -35 °C, vilket gjorde det svårt att resa. Under dessa förhållanden färdades gruppen 50 km och fick ofta se några observationer. De hittade inga tecken på land; en blyvikt som släpptes genom isen nådde ett djup på 1 600 meter innan linan gick sönder, ett djup som bekräftade att det inte fanns något land i närheten. Filchner drog slutsatsen att det som Morrell hade sett var en hägring.

Den 17 augusti 1915 drev Sir Ernest Shackletons skepp Endurance, som hade fastnat i isen precis som Deutschland tre år tidigare, till en punkt 10 sjömil väster om Morrells kartlagda position. Här uppmättes 1 676 fathoms (10 060 fot, 3 065 m) vid en djupsondering, vilket fick Shackleton att skriva: "Jag beslutade att Morrell Land måste läggas till den långa listan över antarktiska öar och kontinentala kuster som har blivit isberg". Den 25 augusti gav en ytterligare sondering på 1 900 famnar (11 400 fot, 3 500 m) Shackleton ytterligare bevis för att Nya Sydgrönland inte existerar.

Även om Filchners och Shackletons undersökningar och observationer accepterades som avgörande bevis för att Nya Sydgrönland var en myt, återstod frågan om Sir James Ross rapporterade att han sett land på en position runt 65°S, 47°V. Ross' rykte var tillräckligt gott för att denna möjlighet skulle tas på allvar och för att hans påstådda observation skulle registreras på kartor och amiralitetskartor. År 1922 undersökte Frank Wild, som ledde Shackleton-Rowett-expeditionen ombord på Quest efter Shackletons död i början av expeditionen, platsen för Ross iakttagelse. Ingenting syntes, och på grund av isförhållandena kunde Wild inte nå fram till den exakta platsen, men han gjorde en sondering vid 64°11'S, 46°4'V, som avslöjade 2 331 famnar (13 986 fot; 4 263 m) vatten. Detta visade att det inte fanns något land i närheten.

Enligt W.J. Mills hade Morrell rykte om sig att vara "den största lögnaren i Södra oceanen". Mills kallar resan västerut från Morrells påstådda position längst österut för "omöjlig ... otroligt snabb, bortsett från att man låg söder om kusten en stor del av vägen". På jakt efter en förklaring föreslår Mills att Morrells redogörelse skrevs nio år efter resan och att han därför kanske inte hade tillgång till skeppets loggbok och därför kan ha känt sig tvungen att uppfinna detaljer som verkade trovärdiga för att upprätthålla sin berättelse. Detta skulle kunna förklara de många positions- och datumfel som förekommer.

Hugh Robert Mill, som skrev 1905 innan det slutgiltigt hade bevisats att Nya Sydgrönland inte existerade, hänvisar till det rent absurda i vissa av de händelser som beskrivs i Morrells berättelse och drar slutsatsen att på grund av Morrells misstag och hans vana att införliva andras erfarenheter i sin berättelse måste alla hans påståenden betraktas som obevisade. Han medger dock att "en man kan vara okunnig, skrytsam och obskyr och ändå ha gjort ett gediget arbete". Den kanadensiske geografen Paul Simpson-Housley intar en mer sympatisk hållning. Även om Simpson-Housley är tveksam till mycket av Morrells redogörelse, menar han att de hastigheter som påstås för resan västerut, även om de är snabba, inte är omöjliga. Han anser att det påstådda sydligaste stället i Weddellhavet, som Mill ifrågasatte, är fullt rimligt med tanke på att James Weddell hade seglat fyra grader längre söderut bara en månad tidigare.

En annan som är benägen att försvara Morrells integritet är författaren Rupert Gould, som inkluderade en lång essä om Nya Sydgrönland i sin samling Enigmas, som publicerades 1929. Antagandet att observationen på Nya Sydgrönland helt enkelt uppfanns av Morrell avvisas, främst på grund av att upptäckten fick mycket liten vikt i Morrells 500-sidiga redogörelse. Gould skriver: "Om Morrell ville skaffa sig ett oförtjänt rykte som Antarktisforskare, skulle man kunna tro att han kunde ha gjort det på ett bättre sätt än att begrava sina pièces justificatives, efter att han hade förfalskat dem, i ett undanskymt hörn av en så omfångsrik bok". På de relativt få sidor som ägnas åt Antarktis är Morrells redogörelse för sin upptäckt kortfattad och helt saklig, och han tillskriver den till kapten Johnson två år tidigare snarare än till sig själv.

Gould diskuterar också möjligheten att det som Morrell observerade verkligen var den östra kusten av Graham Land, den så kallade "Foyn Coast", trots att den ligger 14° längre västerut än positionen för observationen på Nya Sydgrönland. Som stöd hävdar Gould att halvöns östkust stämmer mycket väl överens med den kuststräcka som Morrell beskrev. Denna teori antar att Morrell räknade fel på fartygets position, kanske för att han saknade den kronometer som krävs för en korrekt navigationsobservation. I sin redogörelse skriver Morrell att han "saknade de olika nautiska och matematiska instrumenten", men andra delar av hans berättelse gör det klart att den tillfälliga beräkningen med död räkning var undantaget från normen. Under alla omständigheter är ett longitudinellt fel på 14° mycket stort, och det ytterligare avståndet på cirka 350 sjömil (560 km) till Foyn-kusten verkar vara för stort för att ha kunnat täckas under den tio dagar långa resan från Sydsandwichöarna, där fartygets position registreras noggrant. Trots detta hävdar Gould att en "balans av bevis" visar att det som Morrell såg var Foynkusten.

Filchners åsikt att den påstådda iakttagelsen av Nya Sydgrönland kunde förklaras av en hägring upprepas av Simpson-Housley. Han föreslår att Morrell och hans besättning såg en överlägsen hägring. En form av överlägsen hägring, som ibland beskrivs som en Fata Morgana, förvränger avlägsna platta kustlinjer eller iskanter både vertikalt och horisontellt, så att det kan verka som om de har höga klippor och andra inslag, t.ex. höga bergstoppar och dalar. I sin expeditionsberättelse South ger Shackleton en beskrivning av en Fata Morgana som han observerade den 20 augusti 1915, som en tillfällighet när hans skepp Endurance drev nära den registrerade positionen för Nya Sydgrönland: "Det avlägsna packet är upphöjt till höga barriärliknande klippor, som speglas i blå sjöar och vattenstråk vid deras bas. Stora vita och gyllene städer av orientaliskt utseende med korta mellanrum längs dessa klippor visar på avlägsna berg ... Linjerna stiger och faller, darrar, försvinner och dyker upp igen i en ändlös förvandlingsscen".

Morrells fyra resor avslutades slutligen den 21 augusti 1831 när han återvände till New York. Därefter skrev han sin Narrative of Four Voyages, som publicerades året därpå. Han försökte återuppta sin sjöfartskarriär och sökte anställning hos det Londonbaserade rederiet Enderby Brothers, men hans rykte hade föregått honom och han fick avslag. Charles Enderby förklarade offentligt att "han hade hört så mycket om honom att han inte tyckte det var lämpligt att ingå något avtal med honom". Morrell försökte också ansluta sig till Dumont D'Urvilles expedition till Weddellhavet 1837, men hans tjänster avslogs återigen. Enligt uppgift dog han 1839 och minns Morrell Island, 59°27'S, 27°19'V, ett alternativt namn för Thule Island i Southern Thule-undergruppen av South Sandwich Islands. Robert Johnson, som myntade namnet Nya Sydgrönland, försvann med sitt fartyg 1826 när han undersökte de antarktiska vattnen i närheten av det som senare skulle bli känt som Rosshavet.