Fornpersiska (även kallat fornpersiska språket) är ett forntida iranskt språk i den indoeuropeiska språkfamiljen. Det är, tillsammans med avestan, ett av de två forniranska språken med omfattande bevarat skriftligt material. Fornpersiska användes främst under den achemenidiska perioden, ungefär från 6:e till 4:e århundradet f.Kr.
Geografisk utbredning och källmaterial
Bevarade exempel på fornpersiska förekommer i inskrifter och dokument som påträffats i dagens Iran, Irak, Turkiet och Egypten. De flesta texterna är officiella kungliga inskrifter och monumentala texter framställda i en särskild form av kilskrift, vanligen kallad fornpersisk kilskrift.
Språklig klassifikation och struktur
Fornpersiska tillhör den östliga grenen av de iranska språken inom den indoeuropeiska familjen. Det visar typiska indoeuropeiska drag i ordförråd och grammatik och har bevarade böjningsmönster för substantiv och verb. Textmaterialet ger god insikt i fonologi, morfologi och syntax hos en tidig iransk variant, men vissa detaljer om uttal och vardagligt tal återstår osäkra och rekonstrueras med hjälp av komparativa metoder.
Utveckling och betydelse
Fornpersiska är inte direkt lika med det moderna persiska (farsi) men utgör en tidig fas i persiskans språkhistoriska utveckling. Efter den achemenidiska perioden förändrades språket gradvis och bidrog till framväxten av medelpersiska (pahlavi) och senare nyare persiska varianter. Fornpersiska har därför betydelse för förståelsen av persiskans historiska utveckling och av forniranska språkhistoriska förhållanden.
Källor och forskning
Studiet av fornpersiska bygger främst på arkeologiska fynd, epigrafiska texter och jämförande lingvistik. Texterna har tolkningsmässiga utmaningar — särskilt vad gäller ortografi, dialektala skillnader och kontext — och forskningen uppdateras när nya fynd eller analyser publiceras.