Indoeuropeiska språk – ursprung, utbredning och viktiga språk
Indoeuropeiska språk – ursprung, utbredning och viktiga språk: läs om proto-indoeuropeiska, historisk spridning och stora språk som engelska, spanska, hindi och ryska.
De indoeuropeiska språken är världens största språkfamilj.
Språkforskare tror att de alla kommer från ett enda språk, proto-indoeuropeiskan, som ursprungligen talades någonstans i Eurasien. De talas nu över hela världen.
De indoeuropeiska språken är en familj av flera hundra besläktade språk och dialekter, inklusive de flesta större språken i Europa, Iran och Sydasien. Vissa lingvister anser också att ainuspråket i norra Japan är (avlägset) besläktat med indoeuropeiska språk.
Historiskt sett var denna språkfamilj också viktig i Anatolien och Centralasien.
De tidigaste indoeuropeiska skrifterna är från bronsåldern i den anatoliska och mykenska grekiskan. Det indoeuropeiska språket har sitt ursprung efter att jordbruket uppfanns, eftersom vissa proto-indoeuropeiska ord är jordbruksord.
Även om den har färre olika språk än andra språkfamiljer har den flest infödda talare, cirka 2,7 miljarder.
Av de 20 språk som har flest talare är 12 indoeuropeiska: engelska, spanska, hindi, portugisiska, bengali, ryska, tyska, sindhi, punjabi, marathi, franska och urdu.
Fyra av FN:s sex officiella språk är indoeuropeiska: engelska, spanska, franska och ryska.
Ursprung och datering
Forskarna daterar ofta proto‑indoeuropeiskan till ungefär 4500–2500 f.Kr., men exakt tidpunkt och plats är omtvistad. De två stora hypoteserna är:
- Kurganhypotesen (Pontisk‑Kaspiska stäppområdet): föreslår spridning från stäppen norr om Svarta havet via migrationer under bronsåldern.
- Anatoliska hypotesen: kopplar spridningen till den tidiga jordbruksexpansionen från Anatolien och skulle innebära en tidigare utbredning.
Båda hypoteserna stöds av olika typer av bevis — lingvistiska jämförelser, arkeologi och genetiska studier — och diskussionen pågår fortfarande.
Språkgrenar
Indoeuropeiska familjen delas i flera större grenar, några fortfarande levande och några utrotade. De viktigaste grenarna är:
- Indo‑iranska (delas i indiska/indoariska språk som hindi, bengali, marathi, urdu och iraniska språk som persiska och kurdiska)
- Germanska (inklusive engelska, tyska, nederländska, svenska, norska, danska och isländska)
- Romanska (italiska/italic) (från latin — franska, spanska, portugisiska, italienska, rumänska)
- Balto‑slaviska (baltiska språk som litauiska, lettiska; slaviska språk som ryska, polska, tjeckiska, kroatiska)
- Keltiska (iriska, skotsk gaeliska, walesiska, bretonska)
- Helleniska (grekiska)
- Armeniska
- Albanska
- Anatoliska (utdödde språk som hettitiska)
- Tochariska (utdött, talat i Xinjiang i forntiden)
Många av dagens stora indoeuropeiska språk har spridits långt utanför sina ursprungliga områden genom migration, kolonisation och kulturellt inflytande.
Kännetecken för språken
Gemensamma drag som visar släktskap inkluderar likheter i ordförråd (särskilt ord för familj, natur och jordbruk), böjningssystem för substantiv och verb samt ljudlagar som kan rekonstrueras bakåt till proto‑språket. Typiska drag är:
- rik morfologi med kasus (i många, men inte alla, moderna språk)
- verbböjning med tempus och aspekt
- köns- eller genusindelning i substantiv
- historiska ljudförändringar som t.ex. Grimm's lag i de germanska språken eller indelningen i centum och satem‑grupper beroende på behandling av palatala konsonanter
Skriftliga belägg
De äldsta otrubbade indoeuropeiska texterna kommer från bronsåldern: hettitiska (anatoliska grenen) och mykensk grekiska (inristat i Linear B). Övriga viktiga tidiga texter är vediska sanskrit (indo‑ariskt), forngrekiska, latinska inskrifter och persiska källor. Dessa texter möjliggör jämförande rekonstruktion av proto‑språket.
Spridning och nutida betydelse
Idag talas indoeuropeiska språk på alla kontinenter. Kolonialism och modern migration gjorde språk som engelska, spanska och portugisiska globala. Den stora mängden talare (cirka 2,7 miljarder infödda enligt uppskattningar) gör familjen inflytelserik inom ekonomi, vetenskap, diplomati och kultur. Fyra av FN:s sex officiella språk — engelska, spanska, franska och ryska — tillhör familjen.
Utmaningar och framtida forskning
Forskarfältet kombinerar historisk lingvistik, arkeologi och genetik för att bättre förstå migrationer och språkspridning. Nya metoder (t.ex. beräkningsbaserade språkstamsanalyser och antika DNA‑studier) ger snabb utveckling i teorier om hur indoeuropeiska språk spridits och förändrats över tid.
Vidare läsning
- Grundläggande verk i historisk lingvistik och indoeuropeisk rekonstruktion för den som vill fördjupa sig.
- Populärvetenskapliga sammanfattningar av Kurgan‑ och anatolisk hypotes samt nyare genetiska studier för kontext.
Sammanfattningsvis är de indoeuropeiska språken en utbredd och välstuderad språkfamilj med djupt historiskt ursprung, stark global närvaro i dag, och ett rikt vetenskapligt fält som fortsatt tar fram nya insikter om Europas och Asiens förhistoria.
De indoeuropeiska språken i Europa
De viktigaste språkgrupperna
Detta är de viktigaste indoeuropeiska språkgrupperna:
- Albanska
- Anatolisk: Luwian; Hittite
- Armeniska
- Balto-slaviska
- Keltiska (t.ex. irländska och walesiska)
- germanska språk (t.ex. engelska, tyska och svenska)
- Grekiska (och nygrekiska)
- Indo-iranska
- Indoariska språk (indiska)
- Iranska
- Latin och de romanska språken (t.ex. franska, italienska och rumänska).
De flesta indoeuropeiska språk använder den latinska skriften, men andra använder devanagari, kyrilliska eller arabiska skrifter.
Indoeuropeisk språkfamilj. Klicka för att se detaljer.
Sammanfattning
Antalet talare har tagits fram på grundval av statistik eller uppskattningar (2019) och har avrundats:
| Antal | Filial | Språk | Modersmålstalare | Huvudsakliga skriftsystem | Ref |
| 1 | Albanska språket | 4 | 7,500,000 | ||
| 2 | Armeniska språket | 2 | 7,000,000 | ||
| 3 | 25 | 270,000,000 | Kyrilliska, latin | ||
| 4 | 6 | 1,000,000 | |||
| 5 | Germanska språk | 47 | 550,000,000 | ||
| 6 | Grekiska språk | 6 | 15,000,000 | ||
| 7 | 314 | 1,650,000,000 | Devanagari, Persoarabiska | ||
| 8 | Italienska språk | 44 | 800,000,000 | ||
| Totalt | Indoeuropeiska språk | 448 | 3,300,000,000 | - – |
Den indoeuropeiska språkforskningens historia
På 1500-talet började europeiska besökare i Indien föreslå likheter mellan indiska och europeiska språk. År 1583 noterade Thomas Stephens S.J., en engelsk jesuitmissionär i Goa, Indien, likheter mellan indiska språk och grekiska och latin och tog upp dem i ett brev till sin bror, men det publicerades inte förrän på 1900-talet.
Den första berättelsen som nämner sanskrit är från Filippo Sassetti. Han föddes i Florens i Italien 1540 och var en köpman som var en av de första européerna som studerade sanskrit. Han skrev 1585 och noterade vissa ordlikheter mellan sanskrit och italienska, såsom devaḥ/dio "Gud", sarpaḥ/serpe "orm", sapta/sette "sju", aṣṭa/otto "åtta", nava/nove "nio"). Ingen av dessa observationer ledde dock till ytterligare vetenskapliga undersökningar.
År 1647 noterade den nederländske lingvisten och forskaren Marcus Zuerius van Boxhorn likheterna mellan de indoeuropeiska språken och antog att de härstammade från ett primitivt gemensamt språk. Han inkluderade nederländska, grekiska, latin, persiska och tyska i sin hypotes och lade senare till slaviska, keltiska och baltiska språk. Hans förslag blev dock inte allmänt känt och stimulerade inte till ytterligare forskning.
Gaston Coeurdoux och andra hade gjort liknande observationer. Coeurdoux gjorde en grundlig jämförelse av sanskrit, latin och grekiska böjningar i slutet av 1760-talet för att föreslå ett samband mellan språken. På samma sätt jämförde Michail Lomonosov olika språkgrupper i världen, bland annat slaviska, baltiska, iranska, finska, kinesiska, hottentotska och andra.
Hypotesen återkom 1786, 20 år efter Coeurdoux, när Sir William Jones för första gången talade om de slående likheterna mellan tre av de äldsta språk som var kända vid hans tid: Latin, grekiska och sanskrit. Han lade senare preliminärt till gotiska, keltiska och gammalpersiska men gjorde en del fel och utelämnanden i sin klassificering.
År 1813 var Thomas Young den förste som använde termen indoeuropeisk. Det blev den vetenskapliga standardbegreppet utom i Tyskland genom Franz Bopps Comparative Grammar. Den publicerades mellan 1833 och 1852 och var startskottet för indoeuropeiska studier som akademisk disciplin.
Vissa 1900-talsforskare trodde att de indoeuropeiska språken började i Armenien eller Indien, men de flesta anser att de började i Östeuropa eller Anatolien. Nyare studier stöder ett ursprung i norra Iran och Armenien.
Frågor och svar
F: Vilken språkfamilj är den mest talade i världen?
S: De indoeuropeiska språken är den mest talade språkfamiljen i världen.
F: Var talades proto-indoeuropeiskan ursprungligen?
S: Lingvister tror att protoindoeuropeiskan ursprungligen talades någonstans i Eurasien.
F: Vilka är några av de viktigaste språken och dialekterna som ingår i denna språkfamilj?
S: De indoeuropeiska språken är en familj av flera hundra besläktade språk och dialekter, inklusive de flesta större språken i Europa, den iranska högplatån och Sydasien. Historiskt sett har den också varit viktig i Anatolien och Centralasien.
Fråga: När började man skriva på denna språkfamilj?
S: De tidigaste kända skrifterna för denna språkfamilj är från bronsåldern i anatolisk och mykensk grekiska.
Fråga: Vad tror man att protoindoeuropeiskan har sitt ursprung?
S: Man tror att proto-indoeuropeiskan uppstod efter uppfinnandet av jordbruket eftersom en del av dess ord har med jordbruk att göra.
F: Hur många personer har denna språkfamilj som modersmål?
S: Denna språkfamilj har cirka 2,7 miljarder infödda talare.
Fråga: Vilka fyra av FN:s sex officiella språk är indoeuropeiska?
S: Fyra av de sex officiella FN-språken är indoeuropeiska - engelska, spanska, franska och ryska.
Sök