Indoeuropeiska språk

De viktigaste språkgrupperna

Detta är de viktigaste indoeuropeiska språkgrupperna:

• Albanska
• Anatolisk: Luwian; Hittite
• Armeniska
• Balto-slaviska
• Baltikum (lettiska och litauiska)
• Slaviska språk (t.ex. polska, ryska och serbiska)
• Keltiska (t.ex. irländska och walesiska)
• germanska språk (t.ex. engelska, tyska och svenska)
• Grekiska (och nygrekiska)
• Indo-iranska
• Indoariska språk (indiska)
• Iranska
• Latin och de romanska språken (t.ex. franska, italienska och rumänska).

De flesta indoeuropeiska språk använder den latinska skriften, men andra använder devanagari, kyrilliska eller arabiska skrifter.

Indoeuropeisk språkfamilj. Klicka för att se detaljer.

Sammanfattning

Antalet talare har tagits fram på grundval av statistik eller uppskattningar (2019) och har avrundats:

Antal	Filial	Språk	Modersmålstalare	Huvudsakliga skriftsystem	Ref
1	Albanska språket	4	7,500,000	Latin
2	Armeniska språket	2	7,000,000	Armeniska
3	Balto-slaviska språk	25	270,000,000	Kyrilliska, latin
4	Keltiska språk	6	1,000,000	Latin
5	Germanska språk	47	550,000,000	Latin
6	Grekiska språk	6	15,000,000	Grekiska
7	Indo-iranska språk	314	1,650,000,000	Devanagari, Persoarabiska
8	Italienska språk	44	800,000,000	Latin
Totalt	Indoeuropeiska språk	448	3,300,000,000	- –

Den indoeuropeiska språkforskningens historia

På 1500-talet började europeiska besökare i Indien föreslå likheter mellan indiska och europeiska språk. År 1583 noterade Thomas Stephens S.J., en engelsk jesuitmissionär i Goa, Indien, likheter mellan indiska språk och grekiska och latin och tog upp dem i ett brev till sin bror, men det publicerades inte förrän på 1900-talet.

Den första berättelsen som nämner sanskrit är från Filippo Sassetti. Han föddes i Florens i Italien 1540 och var en köpman som var en av de första européerna som studerade sanskrit. Han skrev 1585 och noterade vissa ordlikheter mellan sanskrit och italienska, såsom devaḥ/dio "Gud", sarpaḥ/serpe "orm", sapta/sette "sju", aṣṭa/otto "åtta", nava/nove "nio"). Ingen av dessa observationer ledde dock till ytterligare vetenskapliga undersökningar.

År 1647 noterade den nederländske lingvisten och forskaren Marcus Zuerius van Boxhorn likheterna mellan de indoeuropeiska språken och antog att de härstammade från ett primitivt gemensamt språk. Han inkluderade nederländska, grekiska, latin, persiska och tyska i sin hypotes och lade senare till slaviska, keltiska och baltiska språk. Hans förslag blev dock inte allmänt känt och stimulerade inte till ytterligare forskning.

Gaston Coeurdoux och andra hade gjort liknande observationer. Coeurdoux gjorde en grundlig jämförelse av sanskrit, latin och grekiska böjningar i slutet av 1760-talet för att föreslå ett samband mellan språken. På samma sätt jämförde Michail Lomonosov olika språkgrupper i världen, bland annat slaviska, baltiska, iranska, finska, kinesiska, hottentotska och andra.

Hypotesen återkom 1786, 20 år efter Coeurdoux, när Sir William Jones för första gången talade om de slående likheterna mellan tre av de äldsta språk som var kända vid hans tid: Latin, grekiska och sanskrit. Han lade senare preliminärt till gotiska, keltiska och gammalpersiska men gjorde en del fel och utelämnanden i sin klassificering.

År 1813 var Thomas Young den förste som använde termen indoeuropeisk. Det blev den vetenskapliga standardbegreppet utom i Tyskland genom Franz Bopps Comparative Grammar. Den publicerades mellan 1833 och 1852 och var startskottet för indoeuropeiska studier som akademisk disciplin.

Vissa 1900-talsforskare trodde att de indoeuropeiska språken började i Armenien eller Indien, men de flesta anser att de började i Östeuropa eller Anatolien. Nyare studier stöder ett ursprung i norra Iran och Armenien.