Oncilla (Leopardus tigrinus) – nordlig tigerkatt, sårbar art i Amerika
Oncilla (Leopardus tigrinus) — nordlig tigerkatt, sårbar art hotad av avskogning i Centralamerika och Brasilien. Läs om utbredning, hot och bevarande.
Oncilla (Leopardus tigrinus), även kallad nordlig tigerkatt, liten fläckig katt eller tigrillo, är en liten fläckig katt. Dess utbredningsområde sträcker sig från Centralamerika till centrala Brasilien. Över detta stora område finns variationer i utseende och genetik som vissa forskare anser bör betraktas som underarter.
Arten är listad som sårbar på IUCN:s rödlista eftersom populationen hotas av avskogning och omvandling av livsmiljöer till jordbruksmark, samt fragmentering av skogar som isolerar lokala bestånd.
Utseende
Oncillan är en liten katt med smäcker kroppsbyggnad och relativt lång svans. Pälsen är vanligen gulbrun till gråaktig med mörkare fläckar och ibland små rosetter; buken är ljusare. Benen och svansen kan ha ränder eller fläckar. Storleken varierar, men arten ligger i allmänhet bland världens minsta vilda katter.
Utbredning och livsmiljö
Oncillan förekommer i skogsmiljöer från lågland till bergsskogar, inklusive fuktiga tropiska skogar och molnskogar. Den föredrar tät vegetation där den kan jaga och undvika rovdjur. På många platser lever den i områden som påverkas av skogsavverkning och omvandling till jordbruk, vilket minskar tillgänglig livsmiljö och skapar fragmenterade habitat.
Beteende och föda
Oncillan är mestadels natt- och skymningsaktiv (krepuskulär/nocturnal) och lever vanligen ensam utom under parning eller när hona tar hand om ungar. Den är både marklevande och skicklig i klättring och kan ta byten i träd. Kosten består huvudsakligen av små däggdjur (särskilt gnagare), fåglar, ödlor, groddjur och insekter. Jakten sker ofta från tät vegetation eller genom smygande rörelser längs marken.
Fortplantning
Fortplantningsinformation är fragmentarisk, men honan får vanligtvis ett litet antal ungar per kull (ofta 1–3). Ungarna föds blinda och hjälper modern att vårda och lära dem jaga. Ungarna blir självständiga efter några månader och når könsmognad vid ungefär ett års ålder, beroende på tillgång på föda och lokala förhållanden.
Hot och bevarande
De största hoten mot oncillan är habitatförlust genom avskogning och markomvandling för jordbruk, boskapsskötsel och plantager. Habitatfragmentering leder till isolerade populationer som lättare drabbas av genetisk utarmning. Andra hot är dödlighet orsakad av hundar, vägtrafik och ibland illegal jakt eller handel med pälsar.
Åtgärder för att bevara arten inkluderar skydd av skogsområden, upprättande av ekologiska korridorer mellan fragmenterade bestånd, forskning och övervakning av populationer samt informationsinsatser riktade till lokalsamhällen. Fångenskapshantering och uppfödning i vissa fall kan komplettera bevarandeinsatser, men huvudfokus ligger på att bevara naturliga habitat och minska avskogningen.
Taxonomi och forskning
Genetiska studier har visat att populationer inom det stora utbredningsområdet kan skilja sig åt, och taxonomiska revisioner pågår. Vissa auktoriteter föreslår att flera distinkta underarter eller till och med separata arter bör erkännas. Fortsatt forskning på genetik, ekologi och utbredning är viktig för att avgöra vilka bevarandeåtgärder som är mest effektiva lokalt.
Sök