Peronism: Argentinsk politisk rörelse, Juan Peróns idéer och historia

Peronism: Historia och idéer bakom Juan Peróns inflytelserika argentinska rörelse — från Eva Perón och sociala reformer till militärkupp, Menem, Kirchner och dagens politik.

Peronism eller justicialism är en argentinsk politisk rörelse som bygger på den argentinske presidenten Juan Peróns (1895–1974) idéer och arv. Rörelsen har varit en dominerande kraft i argentinsk politik sedan 1940‑talet och kännetecknas av en bred, ibland motsägelsefull, ideologisk bredd som spänner från konservativ nationalism till vänsterinriktad social rättvisa och populism. Det största peronistiska partiet är Justicialistpartiet. Olika peronistiska ledare har betonat olika delar av traditionen, men peronismen brukar sammanfattas i de tre klassiska målen: social rättvisa, ekonomisk självständighet och politisk suveränitet.

Ursprung och centrala idéer

Juan Perón kom till makten som arbetsminister efter militärkuppen 1943 och valdes till Argentinas president 1946. Han byggde en stark bas bland arbetarklassen genom lagstiftning som förbättrade arbetsvillkor, stärkte fackföreningarnas ställning och utvidgade sociala skyddsnät. Ekonomiskt stödde Perón industripolitik och statlig inblandning i ekonomin, med målsättningen att minska beroendet av utländska intressen och främja inhemsk industri (importsubstitution). Peronismen kombinerar element av nationalism, social reform och en stark ledarroll — vilket ofta beskrivs som populism.

Under Peróns tid växte också hans partnerskap med Eva Perón fram. Eva spelade en central roll i att bygga stöd bland de fattiga och migrantarbetarna genom välgörenhetsarbete och politisk mobilisering. Hon var pådrivande för kvinnors rättigheter; kvinnlig rösträtt infördes 1947 och senare valdes många kvinnor in i parlamentet.

Maktskiften, förbud och återkomst

Perón var mycket populär men mötte också växande kritik och ekonomiska problem, bland annat stigande inflation. I 1955 störtades han i kuppen som kallas Revolución Libertadora och förvisades i flera år. Under den efterföljande tiden förbjöds peronistiska partier och symboler – först 1973 tilläts rörelsen åter delta i val. Perón återvände och valdes åter till president 1973, men avled 1974. Hans änka Isabel Perón (María Estela Martínez de Perón) efterträdde honom som president och hennes regering präglades av politisk splittring och våld, med konflikter mellan vänster- och högerradikala grupper. Militärens statskupp 1976 ledde till en brutal militärdiktatur (1976–1983) där omfattande människorättsövergrepp begicks mot regimkritiker och civila.

Fraktioner och utveckling

Peronismen är inte en enhetlig ideologi utan rymmer flera fraktioner: vänsterinriktade strömningar som betonade social omfördelning och radikal förändring; mer konservativa och nyliberala grupper som fokuserade på marknadsreformer; samt pragmatiska populister som anpassat politiken efter tidsanda och väljarnas krav. Under 1960‑ och 1970‑talen fanns både vänsterradikala grupper knutna till peronismen (t.ex. Montoneros) och högerparamilitära grupper som bekämpade vänsteraktivister.

Peronismens återuppfinningar: Menem, Kirchner och senare

Efter demokratins återkomst 1983 fortsatte peronister att spela en stor roll i politiken. Peronisten Carlos Menem var president 1989–1999 och genomförde då en kraftig omläggning: privatiseringar, marknadsliberala reformer och internationell återintegrering. Den politiska riktningen under Menem skiljde sig markant från den klassiska peronistiska ekonomiska inriktningen.

I början av 2000‑talet återkom en mer statligt aktiv och protektionistisk variant: Néstor Kirchner (president 2003–2007) och hans efterträdare och fru Cristina Fernández de Kirchner (president 2007–2015) stärkte statens roll i ekonomin, genomförde skuldrestruktureringar, satsade på sociala program och prioriterade mänskliga rättigheter genom att återuppta rättegångar för brott under diktaturen. Denna inriktning brukar benämnas kirchnerism och beskrevs av The Economist som en återgång till "ekonomisk nationalism och nästan-autarki".

Efter en kort icke‑peronistisk period under Mauricio Macri (2015–2019) vann en peronistisk koalition valet 2019: Alberto Fernández blev president med Cristina Fernández de Kirchner som vice­president. Sedan dess fortsätter interna konflikter och konkurrens mellan olika peronistiska grupper att prägla argentinsk politik.

Social bas, fackföreningar och arv

Peronismen har historiskt haft starkt stöd bland fackföreningar, arbetarklassen och de fattiga — ofta kallade "descamisados" (de "skjortlösa"). Fackföreningarnas inflytande är en viktig förklaring till peronismens uthållighet. Rörelsen har också lämnat ett komplext arv: stora sociala framsteg för vissa grupper och samtidigt perioder av ekonomisk instabilitet, auktoritära tendenser och politisk våldsamhet under vissa epoker.

Betydelse i dag

Peronismen fortsätter att vara en formativ kraft i Argentinas politik. Den kan fungera som paraply för mycket skiftande politiska projekt — från marknadsliberalism till statligt styrd ekonomisk politik — vilket gör den svår att kategorisera entydigt. Förståelsen av peronism kräver därför att man tar hänsyn till dess historiska rötter, dess sociala bas och dess förmåga att anpassa sig till nya politiska och ekonomiska villkor.

Viktiga kännetecken:

• Social rättvisa: fokus på arbetstagare och sociala program.
• Ekonomisk självständighet: betoning på nationell kontroll över ekonomi och industri.
• Politisk suveränitet: nationalistiska inslag och stark statlig roll.
• Flexibilitet: peronismen rymmer både vänster- och högerinriktade strategier, vilket förklarar dess långa politiska livskraft.

Frågor och svar

F: Vad är peronism?

F: Hur framgångsrika har peronisterna varit i valen?

F: Vilka är några av de allmänna ideologier som förknippas med peronismen?

Fråga: Vad gjorde Juan Perón när han blev Argentinas arbetsminister?

F: Varför störtades Juan Perón 1955?

Sök med bokstav