Politik i Tyskland: Så fungerar det federala parlamentariska systemet

Rättigheter och konstitutionen

Det politiska systemet fastställs i grundlagen från 1949, Grundgesetz (grundlagen), som förblev i kraft efter Tysklands återförening 1990.

I konstitutionen sätts frihet och mänskligarättigheter i första rummet. Den delar också upp befogenheterna mellan den federala nivån och delstatsnivån och mellan den lagstiftande (lagstiftande), verkställande (regeringen) och dömande (domstolarna) grenarna. 1949 års Grundgesetz skrevs för att rätta till problemen med Weimarrepublikens konstitution. Weimarrepubliken kollapsade 1933 och ersattes av Tredje rikets diktatur.

De federala domstolarna

Domstolarna i Tyskland är oberoende av regeringen och lagstiftarna. Höga domare utses av förbundsdagen för en bestämd tid.

Den federala verkställande makten

Bundeskanzler (förbundskansler) leder Bundesregierung (förbundskansliet) och därmed den verkställande makten i den federala regeringen. Han eller hon väljs av och måste rapportera till Bundestag, Tysklands parlament. Tyskland, liksom Storbritannien, kan därför sägas ha ett parlamentariskt system.

Konstruktives Misstrauensvotum

Förbundskanslern kan inte avsättas under en fyraårsperiod om inte förbundsdagen har kommit överens om en efterträdare. Denna konstruktiva misstroendeomröstning (tyska: Konstruktives Misstrauensvotum) är ett exempel på vad som hände i Weimarrepubliken. Där hade regeringen inte mycket stöd i parlamentet. De små partierna gick ofta samman för att rösta mot regeringen, men kunde aldrig hålla ihop och välja en ny regering.

Med undantag för perioderna 1969-72 och 1976-82, då förbundskansler Brandts och Schmidts socialdemokratiska parti kom på andra plats i valet, har förbundskanslern alltid varit kandidat för det största partiet. Vanligtvis får det största partiet hjälp av ett eller flera mindre partier för att få majoritet i parlamentet. Mellan 1969-72 och 1976-82 beslutade de mindre partierna att inte hjälpa det största partiet, utan det näst största partiet i stället.

Kanslern utser en vicekansler (Vizekanzler), som ingår i hans kabinett, vanligtvis utrikesministern. När det finns en koalitionsregering (vilket hittills alltid har varit fallet, med undantag för perioden 1957-1961) tillhör vicekanslern vanligtvis det mindre partiet i koalitionen.

Det federala kabinettet

Kanslern ansvarar för de politiska riktlinjerna. Detta innebär att han eller hon fastställer de allmänna idéerna om vad regeringen ska göra. För att förverkliga dessa idéer kan kanslern ändra sammansättningen av de federala ministerierna närhelst han eller hon vill. I mitten av januari 2001 bytte till exempel det federala jordbruksministeriet namn till ministeriet för konsumentskydd, livsmedel och jordbruk. Detta var för att hjälpa till att bekämpa BSE-problemet "galna ko-sjukan". Samtidigt flyttades en del av justitieministeriets, ekonomiministeriets och hälsovårdsministeriets arbetsuppgifter (befogenheter) till det nya ministeriet för konsumentskydd.

Den tyska statsförvaltningen är underställd kabinettet.

Den federala ordföranden

Bundespräsidentens (förbundspresidenten) uppgifter är huvudsakligen representativa och ceremoniella. Den verkställande makten utövas av kanslern.

Presidenten väljs vart femte år den 23 maj av den federala församlingen (Bundesversammlung). Bundesversammlung sammanträder endast för att välja presidenten. Dess medlemmar är hela förbundsdagen och ett lika stort antal delstatsdelegater som valts ut särskilt för detta ändamål i proportion till valresultaten till delstatsparlamenten. I februari 2017 valdes Frank-Walter Steinmeier från SPD. Anledningen till att presidenten inte väljs direkt av folket är för att hindra honom från att hävda att han är mäktigare än regeringen och konstitutionen, vilket skedde i Weimarrepubliken.

¹⁾ Även om Steinmeier har varit medlem i SPD kräver den tyska grundlagen i artikel 55 att förbundspresidenten inte innehar något annat ämbete, utövar något yrke eller är medlem i något företag. Förbundspresidenten har låtit sitt partimedlemskap vila och tillhör inget politiskt parti under sin mandatperiod.

Det federala parlamentet

Tyskland har en tvåkammarlagstiftning, vilket innebär att parlamentet har två kamrar. Förbundsdagen (Bundestag) har minst 598 ledamöter som väljs för en fyraårsperiod. Hälften av ledamöterna (299) väljs i valkretsar med ett enda mandat i enlighet med principen om ett förstahandsval. De övriga 299 ledamöterna väljs från partiernas listor i hela landet.

Den sammanlagda andelen valkretsmedlemmar och regionala listmedlemmar som ett parti har bör motsvara den andel av rösterna som partiet får. Detta kallas proportionell representation.

Eftersom väljarna röstar en gång på en valkretsrepresentant och en andra gång på ett parti har Tyskland en proportionell representation med blandade medlemmar.

Ibland har ett parti redan fler valkretsmandat i ett land (en stat) än vad det borde ha för att hålla procentandelen röster och mandat lika. Partiet förlorar då inte mandat. Istället får det inga landsmandat. Detta innebär att förbundsdagen ibland har fler än 598 ledamöter. I det nuvarande parlamentet finns det 16 överhängande platser, vilket ger totalt 614.

Ett parti måste få 5 % av rösterna i landet eller vinna minst tre mandat i valkretsar för att vara representerat i förbundsdagen. Denna regel, som ofta kallas "femprocentshindret", infördes för att förhindra att många små partier sitter i förbundsdagen. Små partier fick skulden för problemen i Weimarrepublikens riksdag.

Det första valet till förbundsdagen hölls i Förbundsrepubliken Tyskland ("Västtyskland") den 14 augusti 1949. Efter återföreningen hölls valet till den första helt tyska förbundsdagen den 2 december 1990. Det senaste valet hölls den 22 september 2013, den 18:e förbundsdagen sammanträdde den 22 oktober 2013.

Bundesrat (förbundsrådet) är delstatsregeringarnas representation på federal nivå. Bundesrat har 69 ledamöter som är delegater från de 16 delstaterna. Vanligtvis är de 16 ministrarna presidenten medlemmar, men de behöver inte vara det. Delstaterna har vardera mellan tre och sex röster i Bundesrat, beroende på befolkningsmängd. Medlemmarna i Bundesrat måste rösta så som deras delstatsregering säger till dem.

Den lagstiftande församlingens befogenheter

Den lagstiftande församlingen har exklusiv behörighet (den kan stifta lagar själv) och samverkande behörighet med delstaterna (delstaterna kan också stifta lagar). Vilka lagar och vilken typ av lagar fastställs i grundlagen.

Förbundsdagen stiftar de flesta lagar.

Förbundsrådet måste godkänna (samtycka till) lagar om pengar som delas mellan förbundsstaten och delstaterna och lagar som ökar delstaternas arbetsbörda. Ofta innebär detta att Bundesrat ofta måste samtycka till en lag, eftersom federala lagar ofta genomförs av delstatliga eller lokala organ.

Eftersom den politiska sammansättningen i Bundesrat ofta skiljer sig från den i Bundestag är Bundesrat ofta en plats där oppositionspartierna kan framföra sina åsikter, snarare än där delstaterna kan bevaka sina egna intressen, vilket var meningen i konstitutionen.

För att begränsa detta bildar ledamöterna i Bundestag och Bundesrat en Vermittlungsauschuss, en gemensam kommitté som försöker nå en överenskommelse när de två kamrarna inte kan enas om en viss lagstiftning.

Politiska partier och val

För andra politiska partier, se Lista över politiska partier i Tyskland.

Förbundsdagen

Följande partier är representerade i den tyska förbundsdagen sedan det federala valet 2013:

• CDU: 255
• SPD: 193
• Linke: 64
• Grönsaker: 63
• CSU: 56

Totalt 631 platser.

FDP förlorade alla sina platser.

Alternativ för Tyskland (AfD), Piratpartiet Tyskland och Nationaldemokratiska partiet Tyskland (NPD) fick inga platser.

Bundesrat

Förbundsrådet består av företrädare för de statliga regeringarna.

Den politiska profilen för det tyska förbundsrådet i juli 2017:

-> Se även: Bundesrat - Delstater.

Rättslig gren

Tyskland har haft ett domstolsväsende som var fritt från statlig kontroll under längre tid än vad landet har haft demokrati.

Detta innebär att domstolarna traditionellt sett har varit starka och att nästan alla statliga åtgärder kan bli föremål för rättslig prövning (granskas av domstolen).

Organisation

Det finns det "vanliga" domstolssystemet som hanterar civilrättsliga och straffrättsliga mål.

Denna har fyra nivåer

1. Amtsgericht - lokala domstolar
2. Landesgericht - delstatliga domstolar
3. Oberlandesgericht - statliga appellationsdomstolar
4. Bundesgerichtshof - den högsta federala domstolen i straffrättsliga och civilrättsliga frågor

Det finns också ett system med specialdomstolar som behandlar vissa rättsområden. Dessa har i allmänhet en delstatsdomstol och en delstatsappellationsdomstol innan de kommer till den federala högsta domstolen för det aktuella rättsområdet. De andra federala högsta domstolarna är

• Bundesfinanzhof - skattefrågor
• Bundesarbeitsgericht - Arbetsrätt
• Bundessozialgericht - Lagstiftning om social trygghet
• Bundesverwaltungsgericht - Förvaltningsrätt. Detta omfattar statliga bestämmelser som inte omfattas av någon av de tre andra specialdomstolarna.

Till skillnad från USA är alla domstolar delstatsdomstolar, med undantag för de högsta domstolarna.

Bundesverfassungsgericht

Tyskland har också en annan högsta domstol, Bundesverfassungsgericht, den federala författningsdomstolen. Enligt Grundgesetz kan varje person klaga till den federala författningsdomstolen när hans eller hennes konstitutionella rättigheter, särskilt de mänskliga rättigheterna, har kränkts av regeringen eller någon av dess myndigheter, och efter att han eller hon har gått igenom det vanliga rättssystemet.

Bundesverfassungsgericht prövar klagomål mot lagar som antagits av den lagstiftande makten, domstolsavgöranden eller administrativa handlingar.

Vanligtvis är det bara en liten andel av dessa konstitutionella klagomål (Verfassungsbeschwerden) som vinner framgång. Trots detta retar domstolen ofta både regeringen och lagstiftarna. Domarna säger till och med att de inte bryr sig om regeringens, förbundsdagens eller den allmänna opinionens reaktioner eller om kostnaden för ett av domstolens beslut. Det enda som betyder något är konstitutionen.

Bundesverfassungsgericht är mycket populärt bland vanliga människor, eftersom det skyddar dem från regeringens felsteg.

Endast författningsdomstolen kan behandla vissa typer av mål, inklusive tvister mellan statliga organ om deras konstitutionella befogenheter.

Endast författningsdomstolen har befogenhet att förbjuda politiska partier för att de är grundlagsstridiga. Hittills har författningsdomstolen dock bara använt denna befogenhet två gånger, nämligen när den förbjöd KPD (Tysklands kommunistiska parti) och SRP (Socialist Reich Party, en efterföljare till NSDAP) eftersom båda partiernas idéer stred mot konstitutionen.

Nya politiska frågor

"Rödgröna" kontra konservativt ledda koalitioner

I valet 1998 sade SPD att de ville minska den höga arbetslösheten och att det behövdes nya personer i regeringen efter 16 år av Helmut Kohls regering.

Gerhard Schröder sade att han var en centristisk kandidat av den "tredje vägen", i likhet med Storbritanniens Tony Blair och Amerikas Bill Clinton.

CDU/CSU sa att folk borde se hur väl de hade det tack vare Kohls regering och att CDU/CSU hade erfarenhet av utrikespolitik.

Men Kohl-regeringen drabbades i valet av den långsammare tillväxten i öst under de två föregående åren, vilket innebar att klyftan mellan öst och väst ökade när väst blev rikare och öst inte gjorde det.

Det slutliga antalet platser var tillräckligt för att möjliggöra en "rödgrön" koalition mellan SPD och Bündnis '90/Die Grünen (Bündnis '90/Die Grünen), vilket innebar att de gröna för första gången ingick i en nationell regering.

Under den nya regeringens första månader förekom politiska tvister mellan SPD:s moderata och traditionella vänsterflygel, och en del väljare fick nog. Det första delstatsvalet efter det federala valet hölls i Hessen i februari 1999. CDU ökade sina röster med 3,5 %. CDU blev det största partiet och ersatte en koalition mellan SPD och de gröna med en koalition mellan CDU och FDP. Resultatet sågs delvis som en folkomröstning om den federala regeringens idéer om en ny medborgarskapslag, som skulle ha gjort det lättare för utlänningar som bott länge i Tyskland att bli tyska medborgare och även behålla sitt ursprungliga medborgarskap.

I mars 1999 avgick SPD:s ordförande och finansminister Oskar Lafontaine, som representerade en mer traditionell socialdemokratisk ståndpunkt, från alla poster efter att ha förlorat en partiintern maktkamp mot Schröder.

I delstatsvalen 2000 och 2001 omvaldes de respektive SPD- eller CDU-ledda koalitionsregeringarna till makten.

Nästa val till förbundsdagen var den 22 september 2002. Gerhard Schröder ledde koalitionen av SPD och de gröna till en seger med 11 mandat över CDU/CSU med Edmund Stoiber i spetsen (CSU). Två faktorer brukar nämnas som gjorde att Schröder kunde vinna valet trots dåliga opinionssiffror några månader tidigare: en bra hantering av översvämningarna i Europa 2002 och ett bestämt motstånd mot USA:s invasion av Irak 2003.

Koalitionsavtalet för den andra rödgröna koalitionen undertecknades den 16 oktober 2002. Det fanns många nya ministrar.

Konservativ comeback

I februari 2003 hölls val i delstaterna Hessen och Niedersachsen som vanns av de konservativa. I Hessen omvaldes CDU:s ministerpresident Roland Koch, och hans parti CDU fick tillräckligt många mandat för att regera utan den tidigare koalitionspartnern FDP.

I Niedersachsen förlorade den tidigare SPD-ministerpresidenten Sigmar Gabriel valet, vilket ledde till en CDU/FDP-regering med den nya ministerpresidenten Christian Wulff (CDU) i spetsen. Protesterna mot Irakkriget förändrade situationen något till förmån för SPD och De gröna.

Det senaste valet i delstaten Bayern ledde till en jordskredsseger för de konservativa, som inte bara fick majoritet (som vanligt) utan två tredjedelar av parlamentsplatserna.

I april 2003 tillkännagav förbundskansler Schröder omfattande arbetsmarknadsreformer, kallade Agenda 2010. Detta innebar bland annat att systemet med tyska arbetsförmedlingar (Arbeitsamt) skulle omarbetas, att arbetslöshetsersättningen skulle minskas och att bidrag skulle ges till arbetslösa som startar eget företag. Dessa förändringar är allmänt kända under namnet på ordföranden för den kommission som utformade dem: Hartz I - Hartz IV. Även om dessa reformer har lett till massiva protester anses de nu delvis vara ansvariga för det ekonomiska uppsvinget och de sjunkande arbetslöshetssiffrorna i Tyskland under åren 2006-2007.

Europaparlamentsvalet den 13 juni 2004 innebar ett förkrossande nederlag för socialdemokraterna, som bara fick något mer än 21 procent av rösterna, vilket var det lägsta valresultatet för SPD i ett riksomfattande val sedan andra världskriget. Liberaler, gröna, konservativa och vänsterextremister blev vinnare i Europavalet i Tyskland, eftersom väljarna var desillusionerade av hög arbetslöshet och nedskärningar i socialförsäkringarna, medan regeringspartiet SPD verkar ägna sig åt gräl mellan sina medlemmar och inte gav någon tydlig inriktning. Många observatörer anser att detta val markerade början på slutet för Schröder-regeringen.

Högerns framväxt

I september 2004 hölls val i delstaterna Saarland, Brandenburg och Sachsen. I Saarland kunde det styrande CDU behålla makten och fick ytterligare ett mandat i parlamentet, medan SPD förlorade sju mandat och Liberalerna och De gröna återkom till delstatsparlamentet. Det högerextrema Nationaldemokratiska partiet, som aldrig hade fått mer än 1 eller 2 % av rösterna, fick omkring 4 %, även om det inte lyckades få en plats i delstatsparlamentet (ett parti måste få minst 5 % av rösterna för att få representation i delstatsparlamentet).

Två veckor senare hölls val i de östra delstaterna Brandenburg och Sachsen: återigen förlorade de styrande partierna totalt sett röster och även om de förblev vid makten, gjorde höger- och högerextrema partier stora framsteg. I Brandenburg kom Deutsche Volksunion (DVU) åter in i delstatsparlamentet efter att ha fått 6,1 % av rösterna. I Sachsen ingick NPD ett avtal om icke-konkurrens med DVU och fick 9,2 % av rösterna och vann därmed platser i delstatsparlamentet. På grund av sina förluster vid valen tvingades det styrande CDU i Sachsen att bilda en koalition med SPD. Högerns frammarsch till högerextremism oroar de styrande politiska partierna.

Det tyska förbundsvalet 2005

Den 22 maj 2005 besegrades SPD som förutspått i sitt tidigare kärnområde Nordrhein-Westfalen. En halvtimme efter valresultatet meddelade SPD:s ordförande Franz Müntefering att förbundskanslern skulle bereda vägen för ett för tidigt förbundsval genom att medvetet förlora en förtroendeomröstning.

Detta överraskade alla, särskilt eftersom SPD då låg under 25 procent i opinionsundersökningarna. Måndagen därpå tillkännagav CDU Angela Merkel som konservativ kandidat till kanslerposten.

Medan det i maj och juni 2005 verkade mycket troligt att de konservativa skulle vinna valet, och vissa opinionsundersökningar gav dem en absolut majoritet, ändrades detta strax före valet den 18 september 2005, särskilt efter att de konservativa presenterade Paul Kirchhof som potentiell finansminister och efter en tv-duell mellan Merkel och Schröder där många ansåg att Schröder hade presterat bättre.

En nyhet inför valet 2005 var alliansen mellan det nybildade valalternativet för arbete och social rättvisa (WASG) och PDS, som planerar att gå samman i ett gemensamt parti (se Vänsterpartiet.PDS). Med den tidigare SPD-ordföranden Oskar Lafontaine för WASG och Gregor Gysi för PDS som framträdande personer fann denna allians snart intresse i medierna och bland befolkningen. I opinionsmätningar i juli låg de så högt som 12 %.

Efter framgången i delstatsvalet i Sachsen var alliansen mellan de högerextrema partierna National Democratic Party och Deutsche Volksunion (DVU), som planerade att hoppa över "femprocentsspärren" på en gemensam partibiljett, en annan mediefråga.

Valresultatet den 18 september 2005 var överraskande. De skilde sig mycket från de föregående veckornas opinionsundersökningar. De konservativa förlorade röster jämfört med 2002 och nådde endast 35 %, och lyckades inte få majoritet för en "svart-gul" regering bestående av CDU/CSU och liberala FDP. FDP fick 10 % av rösterna, vilket är ett av deras bästa resultat någonsin. Men den rödgröna koalitionen lyckades inte heller få majoritet, med SPD som förlorade röster men fick 34 % och de gröna 8 %. Vänsterpartialliansen nådde 8,7 % och kom in i det tyska parlamentet, medan NPD bara fick 1,6 %.

Det mest sannolika resultatet av koalitionsförhandlingarna var en så kallad "stor koalition" mellan de konservativa (CDU/CSU) och socialdemokraterna (SPD), med de tre mindre partierna (liberaler, gröna och vänstern) i opposition. Andra möjliga koalitioner är en "trafikljuskoalition" mellan SPD, FDP och de gröna och en "Jamaica-koalition" mellan CDU/CSU, FDP och de gröna. Koalitioner med Vänsterpartiet har uteslutits av alla partier (inklusive Vänsterpartiet självt), även om kombinationen av ett av de stora partierna och två små partier matematiskt sett skulle ha majoritet. Av dessa kombinationer är det bara en röd-röd-grön koalition som är politiskt tänkbar. Både Gerhard Schröder och Angela Merkel meddelade att de hade vunnit valet och skulle bli nästa förbundskansler.

Den 10 oktober hölls samtal mellan Franz Müntefering, SPD:s ordförande, Gerhard Schröder, Angela Merkel och Edmund Stoiber, CSU:s ordförande. På eftermiddagen meddelades att CDU/CSU och SPD skulle inleda formella koalitionsförhandlingar med målet att bilda en stor koalition med Angela Merkel som nästa tyska förbundskansler.

Angela Merkel är den första kvinnan, den första östtyskan och den första vetenskapsmannen som blir förbundskansler och den yngsta tyska förbundskanslern någonsin. Den 22 november 2005 svors Angela Merkel in av president Horst Köhler som Bundeskanzlerin.

Relaterade sidor

• Politisk kultur i Tyskland
• Tysk nödlagstiftare
• Det tyska förbundsvalet, 2017
• Lista över politiska partier i Tyskland