"Rödgröna" kontra konservativt ledda koalitioner
I valet 1998 sade SPD att de ville minska den höga arbetslösheten och att det behövdes nya personer i regeringen efter 16 år av Helmut Kohls regering.
Gerhard Schröder sade att han var en centristisk kandidat av den "tredje vägen", i likhet med Storbritanniens Tony Blair och Amerikas Bill Clinton.
CDU/CSU sa att folk borde se hur väl de hade det tack vare Kohls regering och att CDU/CSU hade erfarenhet av utrikespolitik.
Men Kohl-regeringen drabbades i valet av den långsammare tillväxten i öst under de två föregående åren, vilket innebar att klyftan mellan öst och väst ökade när väst blev rikare och öst inte gjorde det.
Det slutliga antalet platser var tillräckligt för att möjliggöra en "rödgrön" koalition mellan SPD och Bündnis '90/Die Grünen (Bündnis '90/Die Grünen), vilket innebar att de gröna för första gången ingick i en nationell regering.
Under den nya regeringens första månader förekom politiska tvister mellan SPD:s moderata och traditionella vänsterflygel, och en del väljare fick nog. Det första delstatsvalet efter det federala valet hölls i Hessen i februari 1999. CDU ökade sina röster med 3,5 %. CDU blev det största partiet och ersatte en koalition mellan SPD och de gröna med en koalition mellan CDU och FDP. Resultatet sågs delvis som en folkomröstning om den federala regeringens idéer om en ny medborgarskapslag, som skulle ha gjort det lättare för utlänningar som bott länge i Tyskland att bli tyska medborgare och även behålla sitt ursprungliga medborgarskap.
I mars 1999 avgick SPD:s ordförande och finansminister Oskar Lafontaine, som representerade en mer traditionell socialdemokratisk ståndpunkt, från alla poster efter att ha förlorat en partiintern maktkamp mot Schröder.
I delstatsvalen 2000 och 2001 omvaldes de respektive SPD- eller CDU-ledda koalitionsregeringarna till makten.
Nästa val till förbundsdagen var den 22 september 2002. Gerhard Schröder ledde koalitionen av SPD och de gröna till en seger med 11 mandat över CDU/CSU med Edmund Stoiber i spetsen (CSU). Två faktorer brukar nämnas som gjorde att Schröder kunde vinna valet trots dåliga opinionssiffror några månader tidigare: en bra hantering av översvämningarna i Europa 2002 och ett bestämt motstånd mot USA:s invasion av Irak 2003.
Koalitionsavtalet för den andra rödgröna koalitionen undertecknades den 16 oktober 2002. Det fanns många nya ministrar.
Konservativ comeback
I februari 2003 hölls val i delstaterna Hessen och Niedersachsen som vanns av de konservativa. I Hessen omvaldes CDU:s ministerpresident Roland Koch, och hans parti CDU fick tillräckligt många mandat för att regera utan den tidigare koalitionspartnern FDP.
I Niedersachsen förlorade den tidigare SPD-ministerpresidenten Sigmar Gabriel valet, vilket ledde till en CDU/FDP-regering med den nya ministerpresidenten Christian Wulff (CDU) i spetsen. Protesterna mot Irakkriget förändrade situationen något till förmån för SPD och De gröna.
Det senaste valet i delstaten Bayern ledde till en jordskredsseger för de konservativa, som inte bara fick majoritet (som vanligt) utan två tredjedelar av parlamentsplatserna.
I april 2003 tillkännagav förbundskansler Schröder omfattande arbetsmarknadsreformer, kallade Agenda 2010. Detta innebar bland annat att systemet med tyska arbetsförmedlingar (Arbeitsamt) skulle omarbetas, att arbetslöshetsersättningen skulle minskas och att bidrag skulle ges till arbetslösa som startar eget företag. Dessa förändringar är allmänt kända under namnet på ordföranden för den kommission som utformade dem: Hartz I - Hartz IV. Även om dessa reformer har lett till massiva protester anses de nu delvis vara ansvariga för det ekonomiska uppsvinget och de sjunkande arbetslöshetssiffrorna i Tyskland under åren 2006-2007.
Europaparlamentsvalet den 13 juni 2004 innebar ett förkrossande nederlag för socialdemokraterna, som bara fick något mer än 21 procent av rösterna, vilket var det lägsta valresultatet för SPD i ett riksomfattande val sedan andra världskriget. Liberaler, gröna, konservativa och vänsterextremister blev vinnare i Europavalet i Tyskland, eftersom väljarna var desillusionerade av hög arbetslöshet och nedskärningar i socialförsäkringarna, medan regeringspartiet SPD verkar ägna sig åt gräl mellan sina medlemmar och inte gav någon tydlig inriktning. Många observatörer anser att detta val markerade början på slutet för Schröder-regeringen.
Högerns framväxt
I september 2004 hölls val i delstaterna Saarland, Brandenburg och Sachsen. I Saarland kunde det styrande CDU behålla makten och fick ytterligare ett mandat i parlamentet, medan SPD förlorade sju mandat och Liberalerna och De gröna återkom till delstatsparlamentet. Det högerextrema Nationaldemokratiska partiet, som aldrig hade fått mer än 1 eller 2 % av rösterna, fick omkring 4 %, även om det inte lyckades få en plats i delstatsparlamentet (ett parti måste få minst 5 % av rösterna för att få representation i delstatsparlamentet).
Två veckor senare hölls val i de östra delstaterna Brandenburg och Sachsen: återigen förlorade de styrande partierna totalt sett röster och även om de förblev vid makten, gjorde höger- och högerextrema partier stora framsteg. I Brandenburg kom Deutsche Volksunion (DVU) åter in i delstatsparlamentet efter att ha fått 6,1 % av rösterna. I Sachsen ingick NPD ett avtal om icke-konkurrens med DVU och fick 9,2 % av rösterna och vann därmed platser i delstatsparlamentet. På grund av sina förluster vid valen tvingades det styrande CDU i Sachsen att bilda en koalition med SPD. Högerns frammarsch till högerextremism oroar de styrande politiska partierna.
Det tyska förbundsvalet 2005
Den 22 maj 2005 besegrades SPD som förutspått i sitt tidigare kärnområde Nordrhein-Westfalen. En halvtimme efter valresultatet meddelade SPD:s ordförande Franz Müntefering att förbundskanslern skulle bereda vägen för ett för tidigt förbundsval genom att medvetet förlora en förtroendeomröstning.
Detta överraskade alla, särskilt eftersom SPD då låg under 25 procent i opinionsundersökningarna. Måndagen därpå tillkännagav CDU Angela Merkel som konservativ kandidat till kanslerposten.
Medan det i maj och juni 2005 verkade mycket troligt att de konservativa skulle vinna valet, och vissa opinionsundersökningar gav dem en absolut majoritet, ändrades detta strax före valet den 18 september 2005, särskilt efter att de konservativa presenterade Paul Kirchhof som potentiell finansminister och efter en tv-duell mellan Merkel och Schröder där många ansåg att Schröder hade presterat bättre.
En nyhet inför valet 2005 var alliansen mellan det nybildade valalternativet för arbete och social rättvisa (WASG) och PDS, som planerar att gå samman i ett gemensamt parti (se Vänsterpartiet.PDS). Med den tidigare SPD-ordföranden Oskar Lafontaine för WASG och Gregor Gysi för PDS som framträdande personer fann denna allians snart intresse i medierna och bland befolkningen. I opinionsmätningar i juli låg de så högt som 12 %.
Efter framgången i delstatsvalet i Sachsen var alliansen mellan de högerextrema partierna National Democratic Party och Deutsche Volksunion (DVU), som planerade att hoppa över "femprocentsspärren" på en gemensam partibiljett, en annan mediefråga.
Valresultatet den 18 september 2005 var överraskande. De skilde sig mycket från de föregående veckornas opinionsundersökningar. De konservativa förlorade röster jämfört med 2002 och nådde endast 35 %, och lyckades inte få majoritet för en "svart-gul" regering bestående av CDU/CSU och liberala FDP. FDP fick 10 % av rösterna, vilket är ett av deras bästa resultat någonsin. Men den rödgröna koalitionen lyckades inte heller få majoritet, med SPD som förlorade röster men fick 34 % och de gröna 8 %. Vänsterpartialliansen nådde 8,7 % och kom in i det tyska parlamentet, medan NPD bara fick 1,6 %.
Det mest sannolika resultatet av koalitionsförhandlingarna var en så kallad "stor koalition" mellan de konservativa (CDU/CSU) och socialdemokraterna (SPD), med de tre mindre partierna (liberaler, gröna och vänstern) i opposition. Andra möjliga koalitioner är en "trafikljuskoalition" mellan SPD, FDP och de gröna och en "Jamaica-koalition" mellan CDU/CSU, FDP och de gröna. Koalitioner med Vänsterpartiet har uteslutits av alla partier (inklusive Vänsterpartiet självt), även om kombinationen av ett av de stora partierna och två små partier matematiskt sett skulle ha majoritet. Av dessa kombinationer är det bara en röd-röd-grön koalition som är politiskt tänkbar. Både Gerhard Schröder och Angela Merkel meddelade att de hade vunnit valet och skulle bli nästa förbundskansler.
Den 10 oktober hölls samtal mellan Franz Müntefering, SPD:s ordförande, Gerhard Schröder, Angela Merkel och Edmund Stoiber, CSU:s ordförande. På eftermiddagen meddelades att CDU/CSU och SPD skulle inleda formella koalitionsförhandlingar med målet att bilda en stor koalition med Angela Merkel som nästa tyska förbundskansler.
Angela Merkel är den första kvinnan, den första östtyskan och den första vetenskapsmannen som blir förbundskansler och den yngsta tyska förbundskanslern någonsin. Den 22 november 2005 svors Angela Merkel in av president Horst Köhler som Bundeskanzlerin.
