Postimpressionism (eller postimpressionism) är en term som används för att beskriva utvecklingen av fransk konst efter Manet (1832–1883). Begreppet myntades i konsthistoriskt bruk av den brittiske konstnären och konstkritikern Roger Fry 1910, då han organiserade utställningen Manet and the Post-Impressionists. Termen avser i första hand konstnärliga riktningar som växte fram i slutet av 1800‑talet och som tog över från impressionismen men gick vidare i nya riktningar.

Kännetecken

Postimpressionismen är inte en enhetlig stil utan snarare en samling konstnärer som vidareutvecklade impressionismens idéer. Vanliga kännetecken är:

  • Förenkling och struktur: former byggs upp med geometriska förenklingar och tydliga volymer (särskilt hos Paul Cezanne).
  • Subjektiv färganvändning: färgerna används ofta uttrycksfullt och inte alltid naturalistiskt; artonhundratalets färglära och kontrastprinciper utforskas och förvrängs.
  • Olika penselstilar: från tjock impasto och energiska penseldrag (Vincent van Gogh) till punktteknik (pointillism) hos Georges Seurat.
  • Plattare bildytor och dekorativitet: en tendens att förkorta perspektivet och betona dekorativa mönster (finns hos bland andra Paul Gauguin och Henri Rousseau).
  • Emotionellt och symboliskt innehåll: konstnärer lade vikt vid personligt uttryck, mytologi, exotism eller inre visioner snarare än bara avbildning av ljus och atmosfär.
  • Experiment med komposition: kraftfulla konturer, förenklad form och nya sätt att organisera ytor föregriper flera modernistiska riktningar.

Viktiga konstnärer och deras bidrag

Följande konstnärer brukar räknas som centrala inom postimpressionismen:

  • Paul Cezanne (1839–1906) – arbetade med att förenkla naturen till grundläggande former (koner, cylindrar, sfärer) och byggde upp bildytan genom färgmodulation. Hans sökande efter struktur beskrev vägen mot kubism och modern abstraktion; kända motiv är bland annat Mont Sainte‑Victoire.
  • Paul Gauguin (1848–1903) – utvecklade en syntetistisk stil med starka färgfält, platta ytor och primitiva motiv inspirerade av resa till Bretagne och Tahiti. Han betonade symbolik och känsla framför naturalistisk återgivning.
  • Vincent van Gogh (1853–1890) – känd för sitt intensiva färgspråk och kraftiga, rikt riktade penseldrag. Hans bilder präglas av starkt känslouttryck och personligt drama (t.ex. Stjärnenatt, Solsken).
  • Georges Seurat (1859–1891) – grundade pointillismen (eller divisionismen): små färgpunkter som optiskt blandas av betraktaren. Hans viktigaste verk är A Sunday Afternoon on the Island of La Grande Jatte.
  • Henri Toulouse‑Lautrec (1864–1901) – fångade Paris nöjesliv och affischestetik; hans platta, ritliknande stil och fokus på scener från kabaréer och varietéer påverkade grafisk konst och reklamutformning.
  • Henri Rousseau (1844–1910) – kallad "Le Douanier", målade naiva, drömlika jungfrulandskap och fantasiscener med klar, platt färgyta och detaljrikedom; hans verk inspirerade surrealister.
  • Picasso och Braque – även om de influerades av postimpressionistiska idéer (särskilt Cézannes strukturteorier) räknas de i första hand till kubismen, en senare och mer radikal utveckling.

Gruppens karaktär och påverkan

De postimpressionistiska konstnärerna bodde ofta i eller omkring Paris och kände varandra, men de utgjorde inte en formell skola eller manifestgrupp på samma sätt som vissa impressionister. Istället var de individer som, utifrån gemensamma utgångspunkter, valde olika inriktningar. Deras experiment med färg, form och komposition öppnade vägen för många 1900‑talets konstströmningar — bland andra fauvism, expressionism, symbolisme och kubism.

Kritikern Rewald sade att "termen 'postimpressionism' är inte särskilt exakt, men mycket praktisk". Det sammanfattar hur begreppet fungerar: som en användbar beteckning för en mångfald av konstnärliga försök att gå vidare från impressionismens fokus på ljus och atmosfär till nya sätt att uttrycka form, färg och känsla.