Fattigdom i Indien: fakta, statistik och utveckling

Fattigdom i Indien: aktuella fakta, statistik och utveckling — insiktsfull analys av nivåer, trender och konsekvenser för över 250 miljoner människor.

Fattigdomen i Indien är en viktig fråga. Indien har några av de fattigaste människorna i världen.

Indiens regering säger att fattigdomsgränsen på landsbygden är ₹ 816 per månad och ₹ 1000 per månad i städerna. Detta innebär att många människor inte har tillräckligt med pengar. Indiens föreslagna men ännu inte antagna officiella fattigdomsgräns är ₹972 (14 US-dollar) i månaden på landsbygden och ₹1 407 (21 US-dollar) i månaden i städerna.

I Indien är det genomsnittliga kaloribehovet för en genomsnittlig man 2400 kalorier per dag på landsbygden och 2100 kalorier per dag i städerna.

Hur mäts fattigdom i Indien?

Fattigdom mäts i praktiken på flera sätt: genom inkomst- eller konsumtionsmått, genom kaloribehov (nutrientbaserade normer) och genom mer komplexa indikatorer som multidimensionell fattigdom (MPI) som inkluderar hälsa, utbildning och levnadsstandard. Kalorinormerna i Indien (till exempel 2400 kcal för landsbygdsmän och 2100 kcal för stadsbor) har länge använts för att beräkna vilka hushåll som inte når ett minimum för livsmedelskonsumtion.

Utveckling och aktuell statistik

I den senaste rapporten från Indiens planeringskommission (Tendulkarkommittén) från 2012 rapporterades att 26 procent av alla människor i Indien lever under den internationella fattigdomsgränsen på 1,25 US-dollar per dag. Under det senaste decenniet har fattigdomen minskat stadigt och nivåerna har sjunkit från 37,2 % 2004–05 till 29,8 % 2009–10. Antalet fattiga människor beräknas nu uppgå till 250 miljoner.

Det är viktigt att notera att beräkningar varierar beroende på metod och årtal. Internationella mått och nationella mått ger ibland skilda resultat, men trenden över flera decennier visar att hundratals miljoner människor lyfts ur extrem fattigdom i samband med Indiens snabba ekonomiska tillväxt. Samtidigt finns stora skillnader mellan delstater, mellan landsbygd och stad samt mellan olika samhällsgrupper.

Geografiska och sociala skillnader

Fattigdomen är ojämnt fördelad i Indien. Generellt är fattigdomen högre på landsbygden än i städerna, och i vissa delstater och regioner (särskilt i delar av norra och östra Indien) är andelen fattiga betydligt högre än i rikare delstater som exempelvis Kerala eller Punjab. Marginaliserade grupper, inklusive vissa kastgrupper, urfolk (Adivasi), religiösa minoriteter och kvinnor, löper större risk att vara fattiga eller ha begränsad tillgång till utbildning, hälso- och sanitetsservice.

Orsaker till fattigdom

• Strukturella faktorer: stor andel av befolkningen i lågproduktiva jordbruksjobb, begränsad tillgång till mark och kapital.
• Arbetsmarknad: brist på stabila heltidsjobb med rimliga löner och hög informell sysselsättning.
• Utbildning och hälsa: låg utbildningsnivå och begränsad tillgång till hälso- och sjukvård minskar människors möjligheter att öka inkomster.
• Sociala orättvisor: diskriminering på grund av kast, kön eller etnicitet påverkar möjligheterna till arbete och socialt skydd.
• Systemproblem: otillräcklig infrastruktur, ineffektiva offentliga program och korruption kan minska effekten av fattigdomsbekämpande åtgärder.

Regeringens åtgärder och sociala program

Indiska staten har ett stort antal program för att minska fattigdom och öka social trygghet. Viktiga insatser inkluderar:

• Arbetsgaranti (MGNREGA) – garanterar dagarbete på landsbygden för att ge inkomst och bygga lokal infrastruktur.
• Allmänna ransoner och National Food Security Act – subventionerad matdistribution via Public Distribution System (PDS).
• Direktutbetalningar och Aadhaar – försök att effektivisera bidragsleverans och minska läckage genom digitala överföringar och identifikation.
• Finansiell inkludering (PMJDY) – ökad tillgång till bankkonton för fattiga hushåll.
• Bostadsprogram (Pradhan Mantri Awas Yojana), sanitetsinitiativ (Swachh Bharat) och satsningar på hälsa och utbildning.

Dessa program har haft blandad framgång: vissa har nått stora grupper och bidragit till bättre levnadsstandard, medan utmaningar kvarstår i genomförande, riktning och kvalitet på tjänster.

COVID-19 och framstegens sårbarhet

Pandemin 2020 orsakade betydande ekonomiska störningar och enligt flera studier pressades miljontals hushåll tillbaka in i fattigdom, åtminstone temporärt. Återhämtningen efter pandemin varierade mellan sektorer och regioner. Fortsatta investeringar i arbete, hälso- och utbildningssystem samt riktade skyddsnät är avgörande för att konsolidera de vinster som gjorts tidigare.

Vägar framåt

För att minska fattigdomen ytterligare behöver Indien kombinera ekonomisk tillväxt med politik som riktar sig mot jämlikhet och inkludering. Centrala insatser är:

• skapa fler och bättre jobb, särskilt i tillverkning och tjänstesektorer,
• förbättra utbildning och yrkesutbildning så att fler kan ta del av bättre betalda arbeten,
• stärka grundläggande hälso- och sanitetsservice,
• förenkla och förbättra sociala transfereringar så att de når de mest utsatta,
• fokus på kvinnors ekonomiska deltagande och rättigheter.

Sammanfattningsvis har Indien gjort stora framsteg mot att minska extrem fattigdom, men betydande utmaningar återstår—särskilt att hantera regionala skillnader, förbättra arbetskvalitet och säkerställa att sociala program når dem som behöver dem mest.

Analys

År 1947 var medelinkomsten i Indien ungefär densamma som i Sydkorea. Sydkorea blev ett utvecklat land på 2000-talet, men inte Indien.

Under de första 40 åren följde Indien den ekonomiska planeringen i sovjetisk stil, nationaliseringsprogram och statligt ägande av industrin. Dess ekonomiska tillväxt låg i genomsnitt på cirka 3,5 procent, medan asiatiska ekonomier som Sydkorea i genomsnitt växte mer än dubbelt så snabbt per år. Justerat för befolkningstillväxten i Indien ökade dess inkomst per capita med 1,49 % per år, medan inkomsterna för sydkoreaner - rika och fattiga - ökade snabbt.

Indiens ekonomi i sovjetstil innefattade "Licence Raj": de omfattande licenser, regler och byråkrati som krävdes för att starta och driva ett företag i Indien mellan 1947 och 1990. Licensradion var ett resultat av Indiens beslut att ha en planekonomi, där alla aspekter av ekonomin kontrolleras av staten. Licenser gavs endast till ett fåtal utvalda personer. Korruptionen blomstrade under detta system. Under detta system skapade landet få arbetstillfällen och lite välstånd. Den utbredda fattigdomen kvarstod.

Den labyrintiska byråkratin ledde ofta till absurda restriktioner - upp till 80 myndigheter måste uppfyllas innan ett företag kunde få tillstånd att producera, och staten bestämde vad som skulle produceras, hur mycket, till vilket pris och vilka kapitalkällor som skulle användas.

- BBC

Gatubarn i Indien som säljer snacks och drycker till busspassagerare.

Frågor och svar

F: Vad är fattigdomsgränsen för landsbygdsområden i Indien?

F: Vad är fattigdomsgränsen för stadsområden i Indien?

F: Vad är Indiens föreslagna officiella fattigdomsgräns?

F: Vad är det genomsnittliga kaloribehovet för en genomsnittlig man på landsbygden i Indien?

F: Vad är det genomsnittliga kaloribehovet för en genomsnittlig man i urbana områden i Indien?

Fråga: Hur många procent av befolkningen i Indien faller under den internationella fattigdomsgränsen?

F: Hur har fattigdomsnivåerna i Indien utvecklats under det senaste årtiondet?

Sök med bokstav