Den lila grodan, Nasikabatrachus sahyadrensis, är en ovanlig och specialiserad grodart som förekommer i Western Ghats i Indien. Arten upptäcktes vetenskapligt av S.D. Biju och F. Bossuyt i oktober 2003 och har sedan dess väckt stort intresse på grund av sitt ovanliga utseende, sitt underjordiska levnadssätt och sin isolerade släktskapshistoria. Den har ibland kallats indisk purpurgroda, pignosgroda eller munkgroda, och är utnämnd till Indiens nationella amfibie.
Utseende
Den lila grodan är kompakt och rundad med ett litet huvud och en ovanligt spetsig nos. Den vuxna kroppen är täckt av en tjock hud och har en mörkviolett till purpurfärgad ton som gett arten dess vanliga namn. Kroppsformen är tydligt anpassad för grävande liv: korta, kraftiga bakben och en kropp som är mer anpassad för att gräva än för att hoppa långa sträckor. Läte från arten beskrivs ofta som ett kort, nästan kyckling-liknande skrik.
Livsstil och föda
Nasikabatrachus är huvudsakligen fossoriell — den lever under jord stora delar av året och kommer bara upp till ytan under en kort period. Arten tillbringar ofta upp till tio månader eller mer under jord och kommer upp i samband med monsunregnen för att fortplanta sig.
Till skillnad från många andra grävande grodor som söker föda ovan mark, lever denna art och letar föda under jord. Den äter framför allt termiter och andra små marklevande ryggradslösa djur, och fångar sitt byte med en anpassad tunga.
Fortplantning och utveckling
Under monsunperioden dyker grodorna upp på markytan i ungefär två veckor för parning. Honan lägger ägg i rinnande vatten eller tillfälliga strömmar som skapas av regnet. Äggen utvecklas till grodyngel (tadpoles) som ofta är anpassade till snabbströmmande vatten—de kan ha sugskivor eller andra anpassningar för att fästa sig vid stenar i forsande vatten tills de genomgår metamorfos.
Utbredning och släktingar
Arten är endemisk för Western Ghats, en bergskedja och ett av Indiens viktigaste områden för biologisk mångfald. Den lila grodan har en nära släkting, Bhupathys lila groda, som också återfinns i samma region. Den distinkta morfologin och den geografiska isoleringen gör att Nasikabatrachus utgör en egen evolutionär linje, och forskare har placerat den i sin egen familj (Nasikabatrachidae) i modern systematik.
Hot och bevarande
Nasikabatrachus sahyadrensis bedöms vara hotad i naturen. Huvudsakliga hot mot arten är habitatförstörelse och fragmentering genom skogsavverkning, jordbruksexpansion, vägbyggen och stenbrytning. Eftersom arten har en begränsad utbredning i Western Ghats gör även lokal påverkan stor skada på populationerna. Klimatförändringar som påverkar monsunmönster kan också störa artens fortplantningscykel.
Förebyggande åtgärder som skydd av livsmiljöer, bevarandeprogram och ytterligare fältforskning är viktiga för artens framtid. Ett ökat medvetande i lokalsamhällen och skydd av viktiga lekvatten under monsunperioden kan bidra till att bevara arten i det vilda.
Betydelse för forskning och kultur
Den lila grodan är intressant för vetenskapen eftersom den representerar en gammal och isolerad evolutionär linje bland groddjur, vilket ger ledtrådar till kontinenternas geologiska och biologiska historia. Dess unika anpassningar till ett nästan helt underjordiskt liv gör den också till ett exempel på specialisering i amfibier.
Sammanfattning: Den lila grodan, Nasikabatrachus sahyadrensis, är en småvuxen, fossoriell grodart med purpurröd färg, specialiserad på att leva och äta under jord i Western Ghats. Den dyker upp under monsunen för att fortplanta sig, är beroende av oförstörda skogsmiljöer och hotas av habitatförlust. Artnamnets upptäckt 2003 och dess status som Indiens nationella amfibie har ökat intresset för dess bevarande.