Santorini-calderan: nedsänkt caldera och vulkanisk ögrupp i Egeiska havet

Santorini-calderan: en stor nedsänkt caldera i södra Egeiska havet, med ringformad ögrupp, vulkanöar Nea/Palea Kameni, arkeologi (Akrotiri) och fortsatt vulkanisk aktivitet.

Författare: Leandro Alegsa Skapandedatum: 18 maj 2022 Senast uppdaterad: 9 april 2026

Santorini-calderan är en stor, till största delen nedsänkt caldera och en av de mest kända vulkaniska formationerna i Grekland. Den ligger i södra delen av Egeiska havet, cirka 120 kilometer norr om ön Kreta. Ovanför vattenytan bildar den karakteristiska ringformen ögruppen Santorini.

Calderans inre mått är ungefär 12 km × 7 km och tre sidor omsluts av branta klippor som når upp till cirka 300 meter över havet. I calderans mitt finns två små vulkaniska öar, Nea Kameni och Palea Kameni, som har vuxit fram genom post-kalderiska utbrott. Huvudön, ofta kallad Thera eller Santorini, har en yta på ungefär 76 km² och utgör den största delen av ögruppen.

Geologi och vulkanisk aktivitet

Calderan har bildats genom stora explosiva utbrott följda av kollaps av magmakammare. Ett av de största kända utbrotten i området inträffade under bronsåldern och kallas ofta Therautbrottet eller det Minoiska utbrottet; dess tidpunkt och regionala effekter är föremål för forskning och diskussion. Vulkanisk aktivitet har fortsatt efter kalderbildningen, och mindre utbrott på de centrala öarna har observerats under historisk tid.

Kultur, arkeologi och turism

Santorinis höga klippor är täckta av karakteristiska vitkalkade byar, bland annat Fira och Oia, och kombinationen av dramatiska vyer, klimat och luftens klarhet gör platsen populär bland turister och intresset från geologer och vulkanologer är stort. På ön finns också viktiga arkeologiska lämningar, exempelvis den bronsåldersboplatsen Akrotiri, som bevarats under vulkanisk aska.

Calderan och dess omgivningar övervakas noggrant av forskare för att bedöma seismisk och vulkanisk aktivitet, och området är av betydelse både för naturvetenskaplig forskning och för lokal ekonomi genom turism.

Geologi

Santorinis vulkaniska komplex är den mest aktiva delen av den södra Egeiska vulkanbågen. Den afrikanska tektoniska plattan har subducerats under den egeiska delen av den eurasiska tektoniska plattan med en hastighet på upp till 5 cm per år i nordostlig riktning. Det förekommer jordbävningar på 150-170 kilometers djup.

Icke-vulkaniska bergarter finns på Santorini vid Profitis Ilias-berget, Mesa Vouno, Gavrillos-ryggen, Pirgos, Monolithos och den inre sidan av calderaväggen mellan Cape Plaka och Athinios.

Kameni-öarna i mitten av calderan består av lavastenar.

Den sydgeiska vulkanbågen omfattar vulkanerna Methana, Milos, Santorini och Nisyros.

Vulkanologi

Calderan består av överlappande sköldvulkaner som skärs av minst fyra delvis överlappande calderor, av vilka den äldsta södra calderan bildades för cirka 180 000 år sedan. Den efterföljande Skaros caldera bildades för cirka 70 000 år sedan och Cape Riva caldera för cirka 21 000 år sedan. Den nuvarande calderan bildades för cirka 3600 år sedan under det minoiska utbrottet.

Palea Kameni och Nea Kameni bildades till följd av flera, ursprungligen undervattensutbrott i calderans centrum.

Santorini är en aktiv vulkan, även om den är vilande. Ett flertal mindre och medelstora, huvudsakligen utbrott har byggt upp de mörkfärgade lavasköldarna Nea och Palea Kameni inne i calderan.

Det senaste utbrottet skedde 1950, och nu kommer bara rök och gaser ut. GPS-instrument har registrerat förnyad deformation runt calderan under 2011 och 2012.

Det enorma minoiska utbrottet på Santorini på 1600-talet f.Kr. kan ha inspirerat legenden om Atlantis. Det fick betyget 7, det högsta betyget för ett historiskt utbrott, i Smithsonian Global Volcanism Programs Volcanic Explosivity Index.