Segmentering
Segmentering inom biologin innebär att vissa djur- och växtkroppar delas upp i en rad upprepade sektioner eller delar. Den är vanlig i några av de mest framgångsrika djurgrupperna, t.ex. leddjur, ryggradsdjur och annelidmaskar.
Segmentering av kroppen gör det möjligt att utveckla olika kroppsregioner för olika användningsområden.
En tusenfot: ett mycket tydligt exempel på segmentering.
Vertebrata har en segmenterad kotpelare.
Gener som reglerar utvecklingen
Vi vet nu en hel del om hur utvecklingen av segmenterade djur styrs. I en serie experiment med fruktflugan Drosophila lyckades E.B. Lewis identifiera ett komplex av gener vars proteiner binder sig till de reglerande regionerna av målgener. De senare aktiverar eller undertrycker sedan cellprocesser som styr organismens slutliga utveckling.
Dessutom visar sekvensen av dessa kontrollgener en samlinjäritet: ordningen av loci i kromosomen är parallell med den ordning i vilken loci uttrycks längs kroppens anterior-posterior-axel. Inte bara det, utan detta kluster av huvudkontrollgener programmerar utvecklingen av alla högre organismer.
Var och en av generna innehåller en homeobox, en anmärkningsvärt bevarad DNA-sekvens. Detta tyder på att komplexet självt uppstod genom genduplicering.
I sin Nobelföreläsning sade Lewis: "I slutändan bör jämförelser av [kontrollkomplexen] i hela djurriket ge en bild av hur organismerna och [kontrollgenerna] har utvecklats".
