Självskadebeteende: definition, orsaker, tecken och behandling

Självskadebeteende är en allmän term som omfattar många olika typer av avsiktlig skada på kroppen. Det finns många saker som kan betraktas som självskadebeteende. Om någon till exempel tränar sin kropp för hårt kan detta ses som en mild form av självskadebeteende. I andra lindriga fall kan en självskadare avsiktligt plocka bort sårskorpor för att hindra sår eller skrapsår från att läka. Tvångsmässig hårdragning (trichotillomani) och tvångsmässig hudplockning (dermotillomani) är impulskontrollstörningar som också är milda former av självskadebeteende.

I allvarligare fall kan en självhuggare bryta eller stuka ett ben eller förlora en farlig mängd blod. Att bita, bränna och skära sig är andra former av självskadebeteende. Överdosering av läkemedel är en annan vanlig typ av självskadebeteende.

Självskadebeteendet kan bli värre ju längre tid en person har gjort det. Detta beror på att personens kropp bygger upp en tolerans mot (vänjer sig vid) smärtan från skadorna. På grund av detta måste de skada sig själva mer för att få samma effekt. I vissa fall kan detta leda till dödliga eller nästan dödliga skador.

En person kan uppleva frivillig smärta av andra skäl som vanligtvis inte betraktas som självskadebeteende. Ett självförvållat sår är när någon skadar sig själv för att undvika något, inte på grund av psykiska problem. Vissa människor ger sig själva ett självförvållat sår under krigstid för att slippa tjänstgöra i militären.

Vissa människor går igenom smärta för att förändra sitt utseende, till exempel genom att göra öronpiercing. Detta kallas kroppsförändring. Kroppsmodifiering är inte en form av självskadebeteende.

Skarifiering är en typ av kroppsmodifiering där någon skär eller bränner sin hud för att dekorera den. Detta kan inkludera branding, vilket är vanligt i vissa studentföreningar. Det kan också innebära att huden skärs upprepade gånger i ett mönster eller en design. Detta skapar mycket stora ärr. Vissa afrikanska stammar använder ärrbildning som en symbol för skönhet och styrka.

Experter uppskattar att cirka 1 % av befolkningen har skadat sig själv. Människor i alla åldrar och etniska grupper har skadat sig själva, men vissa grupper är mer benägna att skada sig själva än andra. Ålder, kön och ras kan vara faktorer som påverkar risken för självskadebeteende. Vissa bevis tyder på att självskadebeteende också är vanligare hos personer som har en familjehistoria av självmord eller självskadebeteende.

Ålder

Generellt sett behandlas fler unga människor för självskador än någon annan åldersgrupp. Enligt en australiensisk undersökning säger 30 % av tonåringarna att de har skadat sig själva. Det är mer utbrett bland personer med psykisk sjukdom. En av fyra (25 %) tonåringar med psykiska sjukdomar har självskadat sig. Självskadebeteende hos kvinnor är vanligast i åldrarna 15-24 år. Män är mest benägna att självskada sig i åldrarna 25-34 år.

Ny forskning med fokus på ungdomar visar att 10 procent av 15-16-åringarna har skadat sig själva. I det här fallet skedde självskadebeteendet oftast genom att skära sig.

Genus

En studie i Oxford år 2000 visade att cirka 300 per 100 000 (0,3 %) av män i åldern 15-24 år och 700 per 100 000 (0,7 %) av kvinnor i samma ålder lades in på sjukhus efter att ha skadat sig själva. På grundval av statistik som denna är de flesta överens om att unga vita kvinnor är mest benägna att självskada sig själva. Möjligen på grund av detta tror man vanligen att kvinnor har en högre frekvens av självskadebeteende än män. Detta kanske dock inte är sant eftersom kvinnor är mer benägna att få hjälp för sitt självskadebeteende. Män kan ha samma eller liknande nivåer av självskadebeteende som kvinnor. Vissa resultat har till och med antytt att i åldersintervallet mitten av 30-årsåldern behandlas fler män än kvinnor för självskadebeteende.

Diskriminering

Minoritetsgrupper som utsätts för diskriminering är också mer benägna att skada sig själva. Om någon mobbas på grund av att han eller hon är annorlunda (t.ex. på grund av sin ras, etnicitet eller sexuella läggning) kan detta leda till låg självkänsla och en känsla av hjälplöshet inför känslor. Detta kan leda till att vissa personer tar självskador.

Personlig historia

Studier har visat att de som har blivit misshandlade är mer benägna att skada sig själva. Sexuella övergrepp, fysiska övergrepp och känslomässiga övergrepp kan orsaka låg självkänsla, särskilt hos barn. Det kan också orsaka andra känslomässiga problem. Vissa människor kan vända sig till självskadebeteende för att lindra dessa känslor. Låg självkänsla hos offer för övergrepp kan leda till att de tror att övergreppen var deras fel. De kan vända sig till självskadebeteende på grund av detta.

Instabila livsvillkor som arbetslöshet eller skilsmässa kan också göra en person mer benägen att skada sig själv.

Det är också vanligare att fångar skadar sig själva. Detta kan bero på de ständiga trauman som uppstår i fängelserna, inklusive sexuellt och fysiskt våld och hotelser. I en miljö som fängelset, där alternativen för fångarna är begränsade, kan fångarna vända sig till självskadebeteende. I England och Wales uppger en rapport från Howard League att över 22 000 fångar skadade sig själva under 2007.

Personer med inlärnings- och utvecklingsstörningar, t.ex. autism, är mer benägna att skada sig själva. Orsaken till detta är oklar. Vissa fallstudier har visat att det kan vara en form av självstimulering. Det kan vara så att autistiska barn som självskadar sig försöker uttrycka frustration som de inte kan förklara med ord. Autistiska barn som skadar sig själva kan göra det genom att slå i huvudet eller bita.

Självskadebeteende är ett beroendeframkallande beteende. När någon väl har börjat med självskadebeteende är det svårt för honom eller henne att sluta, även om han eller hon vill det. Detta gör att professionell hjälp och behandling är en viktig del av återhämtningen från självskadebeteende.

Vilken typ av behandling som är mest effektiv skiljer sig från person till person. Det finns många olika typer av terapi som har använts för att hjälpa personer som skadar sig själva.

Kognitiv beteendeterapi kan hjälpa en person att förstå varför han eller hon skadar sig själv. Kognitiv beteendeterapi används för att hjälpa patienterna att förstå orsakerna till deras problem. Detta för att patienten ska kunna lära sig vad som orsakar deras självskadebeteende och lära sig att hantera dessa problem på ett annat sätt än genom självskadebeteende.

Terapier som används vid posttraumatiskt stressyndrom kan också hjälpa. Detta beror på att många personer som skadar sig själva har blivit utsatta för övergrepp. Eye Movement Desensitization and Reprocessing therapy (EMDR) är ett exempel på detta.

Läkemedel kan också användas för att behandla självskadebeteende. Man tror att självskadebeteende kan frigöra kemiska endorfiner i hjärnan. Med tiden kan dessa kemikalier bli beroendeframkallande. Det finns vissa läkemedel som kan hjälpa till med detta beroende, men de har inte visat sig hjälpa personer som skadar sig själva. Naltrexon och naloxon är två läkemedel som det forskas om för denna typ av behandling. Forskning som involverar endorfiner har mestadels gjorts med djur. Det är oklart om deras hjärnkemi förändrar resultatet av forskningen.