Seljukisk arkitektur

Seljukisk arkitektur är namnet på arkitektur som byggdes under den tid då seldjukerna styrde större delen av Mellanöstern och Anatolien. Detta var mellan 1000- och 1200-talet. Efter 1000-talet kom seldjukerna i Rum ut ur det stora seldjukiska riket och utvecklade sin egen arkitektur. Deras huvudstad var Konya. De påverkades och inspirerades av armenier, bysantiner och perser.

Arkitektur i det stora Seljuq-imperiet

Arkitekturen finns i ett stort område som sträcker sig från Hindukush till östra Anatolien. Även från Centralasien till Persiska viken. Seldjukarkitekturens hemland var Turkmenistan och Iran. Det är här som de första permanenta seldjukiska byggnaderna uppfördes. Tyvärr förstörde de mongoliska invasionerna de flesta av dessa byggnader. Endast ett fåtal finns kvar. År 1063 etablerades Isfahan som huvudstad i det stora seldjukiska riket under Alp Arslan.

Den största förändringen skedde i början av 1100-talet. Det var omvandlingen av hypostyleplanet till en moské med fyraiwanplan (se Shah-moskén). En annan moskétyp som infördes vid denna tid var kioskmoskén, som består av ett kupolformat utrymme med tre öppna sidor och en vägg som innehåller en mihrab på qibla-sidan. Arkitekturen under denna period kännetecknades också av minnesgravar. Dessa var vanligtvis åttkantiga strukturer med kupolformade tak, kallade Kümbet eller Türbe. Ett imponerande exempel på gravarkitektur är sultan Sanjars mausoleum i Merv. Det är en massiv byggnad som mäter 27 meter i kvadrat med en enorm dubbelkupol som vilar på knäböjor och muqarnas pendentiv.