Teckenspråk

Språkinlärning och språkanvändning

Döva människor lär sig ibland ett teckenspråk från sin familj, särskilt om deras föräldrar är döva. Men de flesta döva barn har hörande föräldrar, så de lär sig teckenspråk från andra döva personer. De kan träffa andra döva i skolan eller på gatan. Hörande personer kan lära sig teckenspråk direkt av döva personer. De kan också lära sig teckenspråk genom att gå på teckenspråkslektioner eller genom att studera en arbetsbok i teckenspråk, som kan innehålla en interaktiv DVD.

Ibland använder döva människor ett talat språk, särskilt när de talar med hörande människor. Ibland använder hörande människor teckenspråk med varandra i stället för att tala. Men döva människor tenderar att använda teckenspråk och hörande människor tenderar att använda talspråk.

Vissa döva kan också förstå talat ord genom att titta på talarens läppar. Detta kallas läppläsning. Det är svårt att lära sig och få personer klarar det bra. Ibland kombineras teckenspråk och läppläsning, särskilt när döva och hörande personer pratar med varandra.

 

Historia

Teckenspråk har alltid funnits i dövsamhällen. I gamla texter ser vi författare som kommenterar döva människor och teckenspråk. I västvärlden finns de första studierna om teckenspråk från 1600-talet. År 1620, i Spanien, publicerade prästen Juan Pablo Bonnet en text om att lära döva människor att tala med hjälp av gester som verktyg. Det teckenspråk som Bonet skapade användes av abbé Charles-Michel de l-Épée för att skapa ett alfabet för fingerskrivning på 1700-talet. Detta alfabet har förändrats mycket lite sedan dess och används med teckenspråk i många länder.

Det teckenalfabet som skapades av l-Épée är dock inte ursprunget till det franska teckenspråket, det teckenspråk som har påverkat många andra teckenspråk runt om i världen. Redan innan l-Épée började undervisa döva människor använde de gamla franska teckenspråket och kunde läsa och skriva på franska. Detta var ett stort framsteg, eftersom det bevisade att döva människor kunde utbildas och inte behövde tal för att tänka och lära sig.

 

Olika teckenspråk

Teckenspråken är inte universella. Det betyder att det inte finns ett enda teckenspråk för alla döva i världen. Det finns många olika teckenspråk. Varje dövgrupp kan utveckla sitt eget teckenspråk. Vanligtvis finns det olika teckenspråk i varje land. Språkforskare har identifierat minst 137 olika teckenspråk.

Här är några välkända teckenspråk:

Den här listan skulle behöva mer variation. Den behöver inte innehålla alla språk. Du kan dock hjälpa Wikipedia genom att lägga till språk som inte är besläktade med de språk som redan finns här.

• Amerikanskt teckenspråk (ASL)
• Auslan (australiskt teckenspråk)
• Österrikiskt teckenspråk
• Brittiskt teckenspråk (BSL)
• Indo-pakistanskt teckenspråk
• Japanskt teckenspråk (日本手話, Nihon Shuwa) (JSL eller NS)
• Mexikanskt teckenspråk (spanska: Lengua de señas mexicana eller LSM)
• Nicaraguanskt teckenspråk
• Nya Zeelands teckenspråk (NZSL)
• Quebecs teckenspråk (franska: Langue des signes québécoise, LSQ)
• Turkiskt teckenspråk (TSL)

Teckenspråken är dock inte helt oberoende av varandra. Teckenspråk kan utvecklas från samma källa. Till exempel har ASL, LSM och LSQ utvecklats från det gamla franska teckenspråket. De är en del av samma språkfamilj. Teckenspråk kan likna varandra. BSL, Auslan och NZSL är mycket lika varandra. Lingvister talar ibland om dem som om de vore ett enda språk. De kallar det "BANZSL" (en akronym för "British Australian New Zealand Sign Language"). Teckenspråk kan påverka varandra. De kopierar ibland tecken från andra teckenspråk, på samma sätt som talade språk kopierar låneord.

 
Tyskt frimärke som visar ett slags tyskt teckenspråk  

Grammatik för teckenspråk

Enligt American Heritage Dictionary är teckenspråk "ett språk som använder ett system av hand-, ansikts- och andra kroppsrörelser som kommunikationsmedel, särskilt bland döva personer". Teckenspråk har sina egna grammatiska regler: syntax, morfologi, fonologi och semantik. Teckenspråk är inte bara mimik. De är inte gester som radas ihop utan några regler. Teckenspråk är riktiga språk.

(Ibland använder man också termen "teckenspråk" för att tala om en "kommunikationsmetod, till exempel mellan talare av olika språk, som använder handrörelser och andra gester". Den här artikeln handlar om den första användningen av termen "teckenspråk". Den talar om ett riktigt språk som måste läras in, inte bara en uppsättning enkla gester som vem som helst kan hitta på för att kommunicera).

Ett teckenspråk är inte en kopia av ett talat språk. Amerikanskt teckenspråk (ASL) och brittiskt teckenspråk (BSL) är till exempel inte kopior av engelska. De skiljer sig från varandra, även om de båda används i länder som talar engelska. Ibland kan teckenspråk kopiera några element från ett talat språk, men vanligtvis är de mycket olika. Teckenspråk använder till exempel ofta olika platser i rummet runt tecknaren för att representera personer eller föremål som det talas om. Dessa platser används på samma sätt som pronomen i talspråk.

Den största skillnaden mellan teckenspråk och talade språk är att teckenspråk använder hand- och kroppsrörelser för att bilda tecken medan talade språk använder ljud för att bilda ord. Varje tecken i ett teckenspråk är egentligen som ett ord i ett talat språk. Båda typerna av språk använder grammatiska regler för att kombinera ord/tecken till meningar. Det är det som gör dem till språk och varför båda typerna av språk skiljer sig från mimik eller enkla gester.

Talade ord består av mindre delar: enskilda ljud som "p" eller "o". På samma sätt består tecken av mindre delar: handformer, händernas rörelser och placering, ansiktsuttryck och andra kroppsrörelser. Dessa delar används i olika kombinationer för att skapa tecknen i språket Vissa tecken görs med bara en hand, andra med båda händerna. Vissa tecken innehåller rörelser med munnen eller andra delar av kroppen; utan dessa andra rörelser är tecknet inte korrekt. Andra kroppsrörelser är också viktiga i grammatiken. I många teckenspråk indikerar till exempel höjda ögonbryn en fråga som har ett "ja" eller "nej" som svar.

Grammatikreglerna i olika teckenspråk liknar varandra, men de är inte identiska. Det finns ingen universell grammatik för teckenspråk utan varje teckenspråk har sin egen grammatik. Teckenspråk använder till exempel olika handformer för att bilda tecken; varje teckenspråk har sin egen uppsättning handformer.

Ibland ser ett tecken ut som det objekt eller den handling det representerar, men det är inte alltid sant. För många tecken behöver en person bara lära sig betydelsen, som ord i ett talat språk. Det är inte lätt att gissa betydelsen utifrån hur tecknet ser ut. Detta är ytterligare en sak som skiljer teckenspråk från mime; i mime är betydelsen av en gest uppenbar, den behöver inte läras in. Tecken är dock inte heller helt godtyckliga. När en person väl känner till innebörden av ett tecken kan tecknets form ofta hjälpa till att komma ihåg innebörden.

 
Några handformer på turkiskt teckenspråk.  

Fingersättning

Förutom vanliga tecken använder många teckenspråk fingertalsskrivning. Fingerskrivning kallas också för ett "handalfabet" eller "daktylologi". I fingerspelling har varje bokstav i talspråkets alfabet ett eget tecken. Fingerspelling är ett verktyg. Människor använder det för att stava namn, akronymer och andra ord från talade språk. Ibland gör människor detta när det inte finns något tecken ännu. Ibland använder människor ett ord med fingerspråk även när det finns ett normalt tecken för samma betydelse. När man till exempel talar om en person kan en tecknare stava dennes namn med fingerspråk. Eller så använder han eller hon ett "namntecken" - ett särskilt tecken för den personen.

Fingerskrivning är inte universellt. Den är annorlunda i olika teckenspråk. Två teckenspråk kan ha ett liknande fingerskrivningssystem. Eller så kan deras fingerskrivningssystem vara mycket olika. I vissa fingertalsystem används bara en hand. ASL använder ett system med en hand. Andra teckenspråk använder båda händerna för fingersättning. BANZSL-språken använder ett system med två händer. Det finns olika fingertalsystem för olika skriftsystem. Japanska skrivs med andra bokstäver än engelska. Detta innebär att fingersättning på japanskt teckenspråk skiljer sig från fingersättning på ASL eller BANZSL. I ASL används mycket fingerskrivning. De flesta teckenspråk använder mindre fingersättning än ASL. Vissa teckenspråk använder inte fingersättning alls.

 
Fingerskrivningsalfabet som används i BANZSL-språken.  


Fingersättning på japanskt teckenspråk. Dessa handformer står för Nihon Shuwa. Nihon Shuwa är det japanska namnet på japanskt teckenspråk.  

Skriva teckenspråk

Det finns inget officiellt sätt att skriva tecken. En del döva och hörande tycker att det borde finnas ett. Vissa har uppfunnit olika sätt att skriva teckenspråk. Här är några av dem.

• Stokoe-notationen uppfanns av William Stokoe. Han gjorde det för sin Dictionary of American Sign Language från 1965. Folk har använt den för några andra språk också. Det är få som använder den nu.
• Hamburg Notation System (HamNoSys) är ett tekniskt system. Språkforskare använder det för forskning om teckenspråk. De flesta av dessa lingvister finns i Europa.
• Det internationella fonetiska alfabetet för teckenspråk (SLIPA) är ett annat tekniskt system. Det är avsett för forskning.
• SignWriting utvecklades av Valerie Sutton från och med 1974. Människor kan använda den för vanlig daglig användning. Det fungerar för många olika teckenspråk.
• si5s är också avsedd för vanlig daglig användning. Det är ett system för ASL.
• ASL-phabet är ett system för ASL som utformats av Sam Supalla. Han har använt det i dövskolor.

Andra användare av teckenspråk tycker inte att det är användbart att skriva tecken. Vanligtvis skriver döva människor bara det talade språket i sitt land. De försöker inte skriva teckenspråket.

 

Teckenspråk i dövkultur

Döva människor har sin egen kultur. Den liknar de hörande människornas kultur i deras omgivning, men det finns viktiga skillnader. Döva människor har andra erfarenheter än hörande människor. Detta gör att deras kultur är annorlunda.

Teckenspråket är den viktigaste delen av dövkulturen. Genom teckenspråket kan döva människor skapa sig en social och kulturell identitet. De kan kommunicera naturligt med varandra. Det gemensamma teckenspråket bidrar till att hålla ihop deras dövgemenskap. Hörande människor använder talade språk för att göra samma saker.

Vissa barn föds döva. Andra förlorar sin hörsel på grund av sjukdom när de är mycket små. Dessa barn lär sig ofta att teckna och blir en del av dövsamhället och dövkulturen.

Vissa personer som är fysiskt döva deltar dock inte i dövsamhället och dövkulturen. Vissa personer förlorar sin hörsel senare i livet. Dessa personer fortsätter vanligtvis att interagera med hörande personer genom att använda ett talat språk. De lär sig inte att teckna. De får inte vänner med döva personer som tecknar. De är beroende av hörapparater, läppavläsning eller att skriva lappar för att kommunicera med sina hörande vänner.

En del döva barn lär sig att tala och läppläsa ett talat språk. Detta är en svår färdighet, men vissa barn lyckas. Vissa kan också opereras för att få ett cochleaimplantat. Ett cochleaimplantat hjälper vissa döva barn att höra bättre. Det är inte samma sak som normal hörsel, men det kan hjälpa dem att lära sig tala. Dessa döva personer kan interagera med hörande personer genom att använda ett talat språk.

Termen "dövkultur" avser vanligtvis endast kulturen hos döva personer som tecknar.

 

Relaterade sidor

• Amerikanskt teckenspråk (ASL)
• VRS Videorelaytjänst (Video Relay Service)
• Döv