Morsekodens nödsignal SOS: historia, betydelse och fakta

Innan radiokommunikationen utvecklades i början av 1890-talet hade sjöfartygen redan infört många olika visuella och ljudliga nödsignaler. De använde bland annat semaforflaggor, signalraketer, klockor och dimhorn. I början kallades radio för trådlös telegrafi. Den använde morsekod, det dit-and-dah-system som ursprungligen utvecklades för fast telegrafi. när radiokommunikation blev tillgänglig för fartyg fanns det ett behov av standardiserad kommunikation. Samarbetet begränsades något av nationella skillnader och rivalitet mellan olika radiobolag.

Den första internationella radiotelegrafiska konferensen hölls i Berlin 1903. Kapten Quintino Bonomo, en italiensk representant, diskuterade då behovet av gemensamma arbetsrutiner. Han föreslog också att "fartyg i nöd... skulle sända signalen SSS DDD med några minuters mellanrum", enligt "The Wireless Telegraph Conference" i The Electrician av den 27 november 1903. Frågor om hur man skulle göra saker och ting låg utanför ramen för 1903 års konferens. Även om det i artikel IV i konferensens slutprotokoll, som undertecknades den 13 augusti 1903, stod att "trådlösa telegrafstationer bör, om det inte är praktiskt omöjligt, ge företräde åt rop på hjälp som tas emot från fartyg till sjöss", antogs ingen standardsignal vid den tidpunkten.

Eftersom det inte fanns några internationella bestämmelser fick varje fartyg utveckla sina egna metoder. År 1905 skickade t.ex. besättningen på ett sjunkande fyrskepp utanför Nantucket ordet "HELP" för att kalla på räddning. Det kanske första internationella radionödropet som antogs var "CQD" ( - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - ). Detta tillkännagavs den 7 januari 1904 genom "Circular 57" från Marconi International Marine Communication Company. Det trädde i kraft för Marconis installationer den 1 februari 1904. Ett annat förslag dök upp i 1906 års upplaga av S. S. Robisons "Manual of Wireless Telegraphy for the Use of Naval Electricians", som publicerades för användning av Förenta staternas flotta. I denna stod det att de vanliga visuella flaggsignalerna, som kallas International Code of Signals, troligen skulle antas även för radioanvändning. Därför skulle flaggsignalen "NC" ( - - - - - - - - ), som stod för "I nöd; vill ha omedelbar hjälp", sannolikt också bli radionödsignal.

En tredje standard resulterade i skapandet av SOS-nödsignalen. Den tyska regeringen utfärdade en uppsättning nationella radioregler. Dessa användes från och med den 1 april 1905. Genom dem infördes tre nya morsekodsekvenser, däribland SOS-nödsignalen:

1. Ruhezeichen ("Signal för upphörande av sändning"), bestående av sex streck ( - - - - - - - - - - ). Signalen sändes av kuststationer för att tala om för andra lokala stationer att sluta sända.
2. Suchzeichen ("sökningssignal"), bestående av tre dits/tre dahs/en dits, som alla löper tillsammans (- - - - - - - - - - ). Signalen användes av fartyg för att få landstationernas uppmärksamhet.
3. Notzeichen ("Nödsignal"), bestående av tre-dits/tre-dahs/tre-dits (- - - - - - - - - - - - - - ), också i en kontinuerlig sekvens, "som ska upprepas av ett fartyg i nöd tills alla andra stationer har slutat fungera".

SOS utvecklades från det allmänna tyska radiokallelsen "SOE", eftersom de tre dits i ett "S" är lättare att höra i statisk ljudbild än det enda dits i ett "E". Strängen har ingen annan innebörd. Den valdes också för att den är lätt att känna igen och kan sändas snabbt. Om man jämför SOS (di-di-di-dah-dah-dah-dah-di-di-di-dit) med den äldre CQD (dah-di-dah-dah-dit dah-dah-dah-di-dah-dah dah-di-dit) (- --- /-- ---- --/-- -) är det uppenbart hur mycket enklare den nya koden är. Den skulle inte heller misstas för CQ. CQ är radiokoden för att "ringa någon" som används under tillfälliga omständigheter.

År 1906 hölls den andra internationella radiotelegrafikonventionen i Berlin. Vid denna konvention utarbetades många tjänsteföreskrifter som skulle läggas till huvudavtalet, som undertecknades den 3 november 1906 och trädde i kraft den 1 juli 1908. I artikel XVI i reglementet antogs Tysklands nödsignal Notzeichen som internationell standard, med följande lydelse: "Fartyg i nöd ska använda följande signal: - - - - - - - - - - upprepas med korta intervaller". Det första fartyget som sände en SOS-nödsignal verkar ha varit Cunard-linjeskeppet Slavonia den 10 juni 1909, enligt "Notable Achievements of Wireless" i Modern Electrics från september 1910. Det fanns dock ett visst motstånd bland Marconi-operatörerna mot att införa den nya signalen, och så sent som vid RMS Titanics förlisning i april 1912 blandade fartygets Marconi-operatörer CQD- och SOS-nödsignalerna. Men med tanke på behovet av konsekvens för den allmänna säkerheten verkar användningen av CQD ha försvunnit efter denna tidpunkt.

Både i den tyska lagen från den 1 april 1905 och i de internationella bestämmelserna från 1906 specificerades nödsignalen som en kontinuerlig morsekodsekvens av tre-dits/tre-dahs/tre-dits, utan att nämna några alfabetiska motsvarigheter. I internationell morse är tre dits dock bokstaven S och tre dahs bokstaven O, och det blev snart vanligt att kalla nödsignalen för "SOS". I en tidig rapport om "The International Radio-Telegraphic Convention" i Electrical World av den 12 januari 1907 stod det att "Fartyg i nöd använder den speciella signalen SOS, som upprepas med korta intervaller". (I amerikansk morsekod, som användes av många kustfartyg i USA under första delen av 1900-talet, stod tre dahs för siffran "5", så i några fall kallades nödsignalen informellt för "S5S").

Till skillnad från CQD, som sändes som tre separata bokstäver med mellanslag mellan varje bokstav, har SOS-nödropet alltid sänts som en kontinuerlig sekvens av dits-and-dahs, och inte som enskilda bokstäver. Det var inget problem så länge operatörerna var medvetna om att "SOS" tekniskt sett bara var ett bekvämt sätt att komma ihåg den korrekta sekvensen av nödsignalens totalt nio dits och dahs. Under senare år ökade antalet speciella Morsesymboler. För att ange den korrekta sekvensen av dits och-dahs för en lång specialsymbol är standardpraxis att lista alfabetiska tecken som innehåller samma dits och-dahs i samma ordning, med ett streck ovanpå teckensekvensen för att ange att det inte ska finnas några inre mellanslag i överföringen. Enligt den moderna notationen blir nödsignalen alltså SOS. (I internationell morse skulle bland annat VTB, IJS och SMB också korrekt översättas till nödsignalsekvensen - - - - - - - - - - - - - men traditionellt används endast SOS).

SOS har också ibland använts som en visuell nödsignal som består av tre korta/tre-långa/tre korta ljusblixtar, eller med "SOS" stavat med enskilda bokstäver, t.ex. intryckt i en snöbank eller formad av stockar på en strand. Det faktum att SOS kan läsas både med höger sida uppåt och upp och neråt blev viktigt för det visuella igenkännandet om man ser det uppifrån.

• RMS Lusitania
• RMS Titanic
• HMHS Britannic
• SS Andrea Doria

Efter SOS infördes ytterligare varnings- och nödsignaler. Den 20 januari 1914 antog den internationella konventionen om säkerheten för människoliv till sjöss i London morsekoden TTT ( - - - -), med tre T:n (-) med rätt avstånd mellan tre bokstäver för att inte förväxlas med bokstaven O (- - - -), som "säkerhetssignal", som används för meddelanden till fartyg "som rör säkerheten för navigering och som är av brådskande karaktär". När radiosändare som kunde sända ljud utvecklades fanns det ett behov av en talad nödsignal, och "Mayday" antogs av 1927 års internationella radiokonvention som motsvarighet till SOS. För TTT är motsvarande ljudsignaler "Pan-pan" för nödsituation och "Securite" för navigationssäkerhet.

Under andra världskriget användes ytterligare koder för att ge omedelbar information om attacker från fientliga fartyg, särskilt under slaget om Atlanten. Signalen SSS signalerade angrepp av ubåtar, medan RRR varnade för ett angrepp av ett ytfartyg, QQQQ varnade för ett okänt fartyg (vanligtvis en hjälpkryssare) och AAA indikerade ett angrepp av flygplan. De sändes vanligen tillsammans med SOS-nödkoden. Alla dessa koder övergick senare från tre upprepningar av bokstaven till fyra upprepningar ("RRRR" osv.).