Inom ekonomin används begreppet stagflation när produktionen nästan inte ökar, samtidigt som inflationen är hög och arbetslösheten hög. Detta sågs som omöjligt enligt den typ av ekonomi som Keynes beskrev (keynesiansk ekonomi), eftersom traditionell keynesiansk analys utgår från att inflation och recession normalt inte uppträder samtidigt.

Ordet stagflation är ett portmanteau-ord av stagnation och inflation. Det beskriver en situation där hög inflation kombineras med avtagande tillväxt och hög arbetslöshet. Det skapar ett svårt dilemma för den ekonomiska politiken, eftersom åtgärder för att dämpa inflationen ofta förvärrar arbetslösheten, och åtgärder för att minska arbetslösheten kan driva upp inflationen.

Termen tillskrivs i allmänhet den brittiske politikern Iain Macleod, som blev finansminister 1970 och myntade uttrycket i ett tal i parlamentet 1965.

Varför uppstår stagflation?

Stagflation kan uppstå av flera skäl. Vanliga orsaker är:

  • Stora utbudschocker – plötsliga ökningar i kostnader för viktiga insatsvaror, exempelvis oljeprischocker (1973 och 1979), kan minska produktionen samtidigt som priserna stiger. Sådana chocker kallas ofta "supply shocks".
  • Kostnadspush-inflation – när företagens produktionskostnader ökar (råvaror, löner, skatter eller regleringar) leder det till högre priser utan motsvarande ökning i produktionen.
  • Förväntningar om hög inflation – om hushåll och företag förväntar sig hög inflation kan löne- och prissättning förstärka inflationen, vilket gör den svårare att bryta.
  • Felaktig ekonomisk politik – expansiv penning- eller finanspolitik under en period med svaga utbudsförhållanden kan förstärka inflationen utan att få fart på produktionen.
  • Strukturella problem – rigid arbetsmarknad, bristande konkurrens eller eftersatt investering kan göra ekonomin mindre anpassningsbar och bidra till både låg tillväxt och hög arbetslöshet.

Ekonomiska mekanismer

En typisk utveckling är att priserna på insatsvaror stiger, vilket ökar företagens kostnader. När priset på färdiga varor höjs minskar efterfrågan, produktionen faller och färre arbetstagare behövs, så arbetslösheten stiger. Samtidigt driver de högre kostnaderna upp inflationen. Sådana processer kallas ofta cost-push-faktorer.

I den keynesianska analys som dominerade efter andra världskriget fram till 1970-talet beskrevs förhållandet mellan inflation och arbetslöshet ofta med hjälp av Phillipskurvan, som antydde en trade-off mellan inflation och arbetslöshet. Stagflation visade dock att denna trade-off inte alltid gäller.

Konsekvenser

Stagflation är kostsamt för ett samhälle. Konsekvenserna inkluderar:

  • Högre levnadskostnader för hushållen eftersom löneökningar ofta inte håller jämna steg med prisökningar.
  • Hög arbetslöshet och förlorad produktion, vilket minskar välfärd och kan ge långsiktiga negativa effekter på arbetskraftens färdigheter.
  • Svåra prioriteringar för politiker: åtgärder för att få ned inflationen (t.ex. åtstramande penningpolitik) kan förvärra arbetslösheten, medan stimulansåtgärder kan driva upp inflationen ytterligare.
  • Ökad ekonomisk osäkerhet och minskade investeringar, eftersom företag blir mindre benägna att investera i företaget när kostnader och efterfrågan är osäkra.

Ett enkelt politiskt mått som kallas misärindex erhålls genom att lägga ihop inflationstakten och arbetslöshetsnivån. Ett högt misärindex indikerar stora samlade ekonomiska problem för hushållen.

Historiska exempel

Det mest kända exemplet är västvärldens stagflation på 1970-talet, till stor del utlöst av oljekriserna 1973 och 1979. Länder som Storbritannien och USA drabbades av samtidig hög inflation och hög arbetslöshet, vilket ledde till betydande förändringar i både penning- och strukturpolitiken under följande decennier.

Politiska svar och åtgärder

Det finns inga enkla eller snabba lösningar, men vanliga strategier är:

  • Stram penningpolitik för att återfå kontroll över inflationen. Exempelvis höjde centralbanker, som Federal Reserve under Paul Volcker i början av 1980-talet, styrräntorna kraftigt för att bryta inflationsförväntningarna.
  • Försiktigare finanspolitik för att undvika att föda fortsatt efterfrågeinflation.
  • Strukturreformer som förbättrar marknadsfunktioner, ökar konkurrensen och minskar trögheter på arbetsmarknaden (t.ex. utbildning, arbetsmarknadsreformer och incitament till investeringar).
  • Riktade åtgärder mot specifika utbudssktörsproblem, till exempel subventioner eller tillfällig hjälp i hårt drabbade sektorer, kombinerat med åtgärder för att stimulera produktivitet.
  • I undantagsfall har länder prövat löne- och prisstopp, men sådana åtgärder är ofta svåra att upprätthålla och kan skapa snedvridningar.

Mätning och tidsperspektiv

För att upptäcka och hantera stagflation följer beslutsfattare indikatorer som inflationstakt (konsumentprisindex), BNP-tillväxt, arbetslösheten och inflationsförväntningar. Åtgärder har ofta långa ledtider och kräver både trovärdighet i penningpolitiken och ofta strukturella insatser för att återställa långsiktig tillväxt.

Sammanfattning

Stagflation är en svår kombination av låg eller utebliven tillväxt, hög inflation och hög arbetslöshet. Den kan orsakas av stora utbudschocker, kostnadspush-effekter, felaktig ekonomisk politik och strukturella svagheter. Då den kräver både inflationsbekämpande åtgärder och åtgärder för att stödja sysselsättning är den politiskt och ekonomiskt utmanande att hantera. Långsiktiga lösningar brukar innefatta en kombination av trovärdig penningpolitik, försiktig finanspolitik och strukturella reformer för att stärka ekonomins motståndskraft.