Tellur är ett kemiskt grundämne med den kemiska symbolen Te och atomnumret 52. Atomen innehåller 52 protoner och 52 elektroner. Den relativa atommassan (standardatomvikt) är cirka 127,60 u. Det finns åtta naturligt förekommande isotoper. Tidigare angavs ibland att fyra var stabila och fyra radioaktiva, men modern mätning visar att sex isotoper är observationellt stabila medan två (128Te och 130Te) är svagt radioaktiva med extremt långa halveringstider. Isotopen 128Te har den längsta observerade halveringstiden, ungefär 2,2 × 10^24 år, vilket är mycket längre än universums ålder.
Egenskaper
- Grupp och klass: Tellur tillhör syregruppen (kalkogenerna) i periodiska systemet och betecknas ofta som en metalloid eftersom den har både metalliska och icke-metalliska egenskaper.
- Utseende: Silvrig, blank och spröd i fast form.
- Elektronkonfiguration: [Kr] 4d10 5s2 5p4.
- Fysiska egenskaper (ungefär): densitet ~6,24 g/cm³, smältpunkt ≈ 449,5 °C och kokpunkt ≈ 988 °C.
- Kemiska egenskaper: Vanliga oxiderande/reducerande oxidationstillstånd är −2, +2, +4 och +6. Tellur bildar både kovalenta föreningar (t.ex. TeO2) och tellurider (Te2−) med metaller.
- Elektrisk ledningsförmåga: Halvledaregenskaper; flera tellurföreningar används i elektronik och termiska omvandlare.
Isotoper
Det naturliga telluret består av åtta isotoper: 120Te, 122Te, 123Te, 124Te, 125Te, 126Te, 128Te och 130Te. Av dessa är 128Te och 130Te radioaktiva men med mycket långa halveringstider som upptäckts genom dubbel beta-sönderfall. Den extremt långa halveringstiden för 128Te (≈2,2 × 10^24 år) innebär att materialet i praktiken betraktas som stabilt i de flesta sammanhang.
Förekomst och användning
- Förekomst: Tellur är ovanligt i jordskorpan och förekommer vanligen i form av tellurider (t.ex. guld-tellurider i malmer). Det utvinns ofta som biprodukt vid raffinering av koppar, bly och zink.
- Användningsområden: Tellur används i legeringar för att förbättra bearbetbarheten hos metaller, i termoelement (t.ex. bismut-tellurid, Bi2Te3), i halvledarmaterial (t.ex. kadmium-tellurid, CdTe, som används i solceller) samt i vissa katalysatorer och glasfärger.
Historia
Tellur upptäcktes 1782 av Franz-Joseph Müller von Reichenstein i Transsylvanien som ett okänt ämne i guldfyndigheter. Namnet "tellur" kommer från det latinska ordet tellus, som betyder "jord", och myntades av J. J. Berzelius i slutet av 1700-talet.
Säkerhet och miljö
Tellur och många tellurföreningar är giftiga i större mängder och bör hanteras med försiktighet. Exponering kan ge luktförändringar i kroppens utsöndringar och irritation; vissa organiska tellurföreningar kan vara särskilt toxiska. I industriella processer krävs lämpliga skyddsåtgärder för att begränsa utsläpp och arbetsplatsexponering.
Sammanfattningsvis är tellur ett sällsynt, metalloidiskt grundämne med speciella halvledaregenskaper och viktiga industriella användningar, samt en intressant isotopisk sammansättning där två naturliga isotoper är svagt radioaktiva med extremt långa halveringstider.
