Thebe eller Jupiter XIV är den fjärde av Jupiters kända månar (enligt avstånd från planeten). Den upptäcktes av Stephen P. Synnott på bilder från rymdsonden Voyager 1 som togs den 5 mars 1979 och fick beteckningen S/1979 J 2. Senare upptäcktes den på bilder från den 27 februari 1979. År 1983 fick den officiellt sitt namn efter den mytologiska nymfen Thebe som var dotter till flodguden Asopus och älskare till Zeus (den grekiska motsvarigheten till Jupiter).

Upptäckt och observationer

Thebe upptäcktes först på bilder från Voyager 1 och bekräftades senare i fler bilder. Den fotograferades även i högre upplösning av rymdsonden Galileo under 1990‑talet, vilket gav bättre information om månen än de ursprungliga Voyager‑bilderna. På grund av sin lilla storlek och sitt närhet till Jupiter är Thebe svår att observera från jorden med vanliga teleskop; de bästa avbildningarna kommer därför från rymdsonder.

Bana och grupp

Thebe är den yttersta av de fyra inre, små månarna som kallas Amalthea‑gruppen (Metis, Adrastea, Amalthea och Thebe). Den kretsar nära Jupiter och ligger väl innanför de större månarna som Io och Europa. Its bana ligger inom Jupiters magnetosfär, vilket påverkar både dess yta och omgivande stoftmiljö. Banan är något elliptisk och lätt lutande i förhållande till Jupiters ekvatoriella plan.

Fysikaliska egenskaper

  • Form och storlek: Thebe är oregelbundet formad och inte sfärisk. Den största längden är av storleksordningen hundratalet kilometer (ungefär 100–120 km i största diameter), vilket gör den betydligt mindre än de stora Galileiska månarna.
  • Ytkaraktär: Ytan är mörk och rödaktig till färgen, troligen täckt av en blandning av stenigt material och is med pålagringar som kan komma från mikrometeoritnedslag eller material från andra månar.
  • Sammansättning: Den exakta sammansättningen är inte helt känd, men Thebe antas bestå av en porös blandning av silikater och is, liknande andra små, inre månar i gasjätte‑systemet.

Yta, geologi och kratrar

Bilder från Galileo visar att Thebes yta är kraftigt kraterpåverkad, vilket tyder på en lång historia av meteorit‑ och rymdstoftpåverkan. På grund av månens lilla gravitation kan inverkan av större kollisionshändelser även skapa stora avlagringar och ytliga förändringar. Färgsättning och albedovariationer antyder olika material eller åldersskillnader på ytan.

Relation till Jupiters ringar

Thebe spelar en viktig roll i bildandet av en av Jupiters gossamer‑ringar, den så kallade Thebe‑gossamerringen. När mikrometeoroider slår ned på Thebes yta frigörs fint stoft som sedan sprids i bana runt Jupiter och bildar ett tunt, svagt ringband. På så vis bidrar även små inre månar till Jupiters komplexa ringsystem.

Ursprung och utveckling

De inre små månarna, inklusive Thebe, antas ha bildats i den unga Jupiter‑systemets protoplanetära skiva snarare än att vara fångade objekt från det yttre solsystemet. Deras porösa struktur och ytarv tyder på att de har förändrats genom tidens gång av kollisioner, rymdväder och påverkan från Jupiters kraftiga strålningsmiljö.

Myter och namngivning

Namnet Thebe kommer från grekisk mytologi; hon var en nymf och dotter till flodguden Asopus samt en av Zeus älskarinnor. Namngivningen 1983 följde IAU:s tradition att ge Jupiters månar namn efter karaktärer som är knutna till Zeus/Jupiter.

Sammanfattning

Thebe är en liten, oregelbundet formad inre måne till Jupiter, upptäckt på Voyager‑bilder 1979 och senare studerad av Galileo. Den är mörk, kraterpåverkad och bidrar med stoft till Jupiters gossamer‑ring. Eftersom den är svår att observera från jorden kommer framtida kunskap om Thebe i hög grad att bero på nya rymdsonder eller förbättrade observationer från rymden.