Thomas Bloodworth: Londons borgmästare som fick skulden för Stora branden 1666

Sir Thomas Bloodworth (ibland stavat Bludworth), född omkring 1620, död 1682, var en engelsk köpman och politiker. Han var Londons borgmästare från oktober 1665 till oktober 1666 och ledamot av underhuset från 1660 till 1679. Under sin karriär var han verksam inom stadens handels- och kommunala administration och tillhörde den bredare kretsen av etablerade londonborgerliga näringsidkare.

Bakgrund och politisk karriär

Bloodworth var verksam som köpman i London och uppnådde i stadens styrelse flera ämbeten som gav honom inflytande i civic affairs. Som borgmästare under åren 1665–1666 bar han ansvar för den civila ordningen i en tid präglad av kriser — bland annat pesten 1665, som följdes av det katastrofala brandutbrottet året därpå.

Rollen i Stora branden 1666

Den 2 september 1666 bröt Stora branden i London ut i en bagerilokal i Pudding Lane. Branden spreds snabbt genom de trånga, träbyggda kvarteren och de starka östliga vindarna. Som borgmästare hade Bloodworth formellt makt att beordra rivning av hus för att skapa brandgator och hindra branden från att sprida sig.

Bloodworth har länge fått skulden för brandens snabba spridning eftersom han enligt samtida vittnesmål var tveksam till att omedelbart ge tillstånd till omfattande rivningar. Flera ögonvittnen och samtida kommentatorer, däribland dagboksförfattaren Samuel Pepys, kritiserade hans handlande som långsamt och obeslutsamt. Pepys och andra beskrev också hur borgmästaren inte förmått organisera ett effektivt ingripande i brandens tidiga skede.

Enligt berättelser vägrade han först att beordra att hus skulle rivas för att stoppa elden, något som i efterhand tillskrivits en avgörande betydelse för brandens utbredning. Flera populära anekdoter och citat som tillskrivs Bloodworth (till exempel påståendet att ”en kvinna kunde kissa ut elden”) är troligen överdrifter eller apokryfiska och bör tolkas med försiktighet.

Varför fick han skulden?

Flera faktorer bidrog till att just Bloodworth pekades ut som syndabock:

Hans position som borgmästare gjorde honom till en naturlig måltavla för kritik när stadens försvar och organisatoriska svar brast.
Samtida vittnesmål och moraliserande redogörelser betonade ledarskapets brister i kris, vilket färgade historieskrivningen.
De omfattande följderna av branden gjorde att man sökte enkla förklaringar och ansvariga individer snarare än att helt och hållet förklara katastrofen med tekniska och miljömässiga faktorer.

Modern historieforskning lägger däremot vikt vid flera strukturella orsaker: den stadsplanering och de byggmaterial som förekom, den torra sommaren och de starka vindarna, begränsade organisatoriska resurser samt svårigheter att genomföra omfattande rivningar i praktiken. Dessa faktorer visar att ansvaret för brandens förlopp inte kan förklaras enbart genom en enskild persons beslut.

Efterspel och eftermäle

Efter branden förlorade Bloodworth mycket av sitt anseende. Han blev föremål för hård offentlig kritik, och hans handlande har i århundraden använts som exempel på dåligt krisledarskap. Samtidigt påpekas ofta att han saknade de resurser och det effektiva system som krävdes för att hantera en brand i denna omfattning.

Efter branden följde omfattande återuppbyggnadsarbete i London, där arkitekter som Christopher Wren kom att spela viktiga roller. Juridiska och administrativa reformer och specialdomstolar (de så kallade Fire Courts) tillsattes för att lösa tvister om skadestånd och återuppbyggnad.

Sammanfattning

Sir Thomas Bloodworth är historiskt mest känd för sin roll i samband med Stora branden i London, där hans tvekan att genast beordra rivningar bidrog till att han blev en symbol för misslyckat ledarskap i kris. Samtidigt visar modern forskning att brandens orsaker och konsekvenser var komplexa och berodde på många faktorer utöver en enskild ledares beslut.