Transponerande instrument

Historisk notation

Användningen av transponerad notation (att skriva noter högre eller lägre än de egentligen är) började troligen med de långsamma förändringarna i hur man tillverkade instrument. Det fanns en "klarinett i C" när Mozart levde, men den ersattes senare av den större, rikare klingande "klarinetten i B♭". Det skedde ingen förändring av hur klarinettspelare var tvungna att röra sina fingrar. Det hjälpte spelarna att byta från det äldre instrumentet till det nyare instrumentet. Kanske skulle eleverna på det moderna instrumentet i B♭ kunna lära sig på nytt hur de ska använda sina fingrar, så att de kan spela med normala toner. Men all skriven musik skulle behöva transponeras tillbaka till "konsertljud".

Naturliga harmoniska serier och klangfärg

Instrument som horn och träblås har en naturlig harmonisk serie, så det är lättare och högre att spela i vissa tonarter. Detta måste man alltså komma ihåg när man skriver musik för dessa instrument. Dessutom kan dessa instrument bara spelas i ton i vissa tonarter, på grund av ett problem med något som kallas "jämntemperament". Vilka tonarter som fungerar beror på vilken tonart instrumentet stämdes för.

Transponeringsinstrument gör det möjligt för pipor att spela i flera olika tonarter. Fingersättningen kan förbli densamma. Det är bara den tonart som musiken är skriven i, de toner som harmonierar med den tonarten och timbre (hur tonen låter, inte bara vilken tonart det är) som förändras när de olika storlekarna av instrumentet används. En cor anglais är som en oboe men en femtedel lägre (fem toner i en skala. Ett skrivet C låter som ett F). Alla oboe-spelare kan spela cor anglais, genom att läsa noten och spela med normal oboe-fingersättning. Den kommer automatiskt att låta en kvint lägre. Jämför detta med blockflöjter som inte är transponerande instrument. På en descantblockflöjt är den ton som spelas med tre fingrar i vänster hand (1-2-3-0-0-0-0) ett G. För att spela ett G på en diskantblockflöjt (altblockflöjt) är fingersättningen 1-2-3-1-2-3. Detta kan vara förvirrande i början, men med lite övning kan spelarna vänja sig vid att byta mellan de olika storlekarna på blockflöjt.

Professionella klarinettspelare behöver två klarinetter: en B- och en A-klarinett. Vissa klarinettfodral är gjorda för att rymma båda instrumenten. Vissa klarinettister spelar även basklarinett. Denna är också i B flat, men låter en oktav lägre än den vanliga B flat-klarinetten. Det finns också en E-dur klarinett som låter en liten tertial högre än vad som skrivs.

Saxofoner transponerar i olika tonarter beroende på deras storlek. Mässingsinstrument finns i flera olika tonarter. Det är alltid viktigt att en spelare kommer till en repetition eller konsert med rätt instrument. Ofta blir mässingsspelare skickliga på att transponera. Det innebär att om deras musik är skriven i fel tonart för det instrument som de spelar på, kan de ändå spela den i rätt tonart.