Cor anglais, eller engelskhorn, är ett dubbelrörsinstrument i träblåsarfamiljen. Det liknar en oboe i byggnad och spelteknik, men eftersom det är längre än oboen ligger dess tonregister lägre. Cor anglais är ett transponeringsinstrument med tonhöjd i F, vilket innebär att det klingar en kvint lägre än vad som står noterat — spelaren använder i praktiken fingersättning som för oboe, men ljudet blir en kvint djupare.
Byggnad och rörblad
Instrumentet består av flera delar: överstycke med en kort, böjd metallbit (kallad bocal), kropp och en utvidgad klocka ofta formad som ett päron. Klockans form bidrar till cor anglais' mörkare och rundare klang jämfört med oboen.
Rörbladet på cor anglais skiljer sig också från oboens: det sätts på bocalen istället för att sitta direkt i instrumentets överdel på samma sätt som oboens rörblad. Rörbladet är känsligt och påverkar starkt intonation, klang och spelkänsla.
Ljud och register
Cor anglais har en varm, mörk och ofta lite melankolisk karaktär — nästan sångbar i mellanregistret — och uppfattas som mindre nasal än oboen (ljudet är mindre "genom näsan"). Det fyller ofta en lyrisk eller melodisk roll i orkestern och används för solopartier tack vare sitt uttrycksfulla mellanregister.
Rent praktiskt ligger instrumentets register ungefär en kvint under oboens, så dess lägsta och mellersta toner är klart djupare än oboens motsvarigheter. Exakta tonområden varierar något mellan fabrikat och modell.
Skillnad mot oboe
- Stämning: Oboen är ett icke‑transponerande instrument i C; cor anglais är i F och låter en kvint lägre än noterat.
- Byggnad: Cor anglais har en böjd bocal och en mer utvidgad, päronformad klocka. Oboen är rakare och vanligtvis smalare i formen.
- Klang: Oboen är ljusare och mer genomträngande; cor anglais har ett mörkare, mjukare och mer sångbart uttryck.
- Spelare: I de flesta orkestrar dubblar oboister på cor anglais; det krävs ofta särskild vana eftersom både rörblad och intonation beter sig annorlunda.
Användning och repertoar
Cor anglais används ofta i orkestermusik, kammarmusik och för solostycken. Många stora tonsättare har skrivit minnesvärda partier för instrumentet — exempelvis Dvořáks berömda solomelodi i Andra satsen av "Symfoni nr. 9" (»New World«), samt solopartier hos Sibelius, Ravel, Berlioz, Mahler och Shostakovitj. På grund av sin särskilda karaktär används cor anglais ofta för att skapa lyriska, nostalgiska eller drömlika stämningar.
Skötsel och spelteknik
- Rörbladen är känsliga för fukt och temperatur; förvaring och torkning är viktigt för hållbarheten och intonationen.
- Tuning: på grund av instrumentets längd kan det vara något mer känsligt för temperaturförändringar än oboen — värm instrumentet försiktigt före konsert.
- Spelteknik: samma grundteknik som för oboe gäller, men spelaren måste anpassa embouchure och luftningsmönster till cor anglais' större resonanskropp och annorlunda rörblad.
Historia och namn
Namnet "cor anglais" (bokstavligen »engelskt horn«) är historiskt och inte en entydig spegling av instrumentets ursprung. Det finns flera teorier om namnets ursprung — en vanlig förklaring är att det är en förvrängning av ett äldre uttryck på franska — men instrumentet utvecklades och populariserades i Europa under 1700‑ och 1800‑talen. Idag är det en standardröst i symfoniorkestrar och i mycket kammarmusik.
Sammanfattning: Cor anglais är en nära släkting till oboen, men längre och med ett mörkare, mer lyriskt ljud. Eftersom det är i F klingar det en kvint lägre än det som står noterat, och det används ofta för uttrycksfulla solopassager i orkestern.

