AlegsaOnline.com

Skyttegravskrig

Författare: Leandro Alegsa

07-12-2021

Skyttegravskrig är en krigstaktik eller ett sätt att slåss. Den var vanlig på västfronten under första världskriget, men även i andra krig och på andra platser.

I skyttegravskriget grävde de två sidor som kämpade mot varandra skyttegravar på ett slagfält. Dessa skyttegravar hade många olika delar, t.ex. platser för att sova, för högkvarter, för förvaring och för artilleri och maskingevär. Mellan de främre skyttegravarna på ett slagfält fanns ett område som kallades "ingenmansland". Detta område var ofta täckt med taggtråd och landminor. Soldater på båda sidor försökte korsa ingenmansland för att ta sig till fiendens skyttegrav och anfalla. Tankar användes ofta för att korsa detta område.

Skyttegravskriget användes eftersom det gav soldaterna skydd när de försvarade sig mot attacker. Det gav också soldaterna kojor att sova i, även om kojorna var mycket smutsiga och obekväma.

Första världskriget inleddes 1914 och avslutades 1918. Soldaterna behövde självförsvar när de stred. Därför grävde de hål. Hålen var två meter djupa. Dessa hål kallades för skyttegravar. De flesta soldater stred i skyttegravarna. Skyttegravarna låg inte särskilt långt ifrån varandra. De kunde till exempel ha varit så korta som trettio meter mellan varje skyttegrav. Denna öppna yta kallades för ingenmansland. Döden var vanlig, även när det inte förekom några strider (till exempel på grund av sjukdomar). Detta kallades för skyttegravskrig.

Skyttegravskriget var också en viktig del av kriget mellan Iran och Irak.

En skyttegrav i slaget vid Somme, juli 1916

Livet i skyttegravarna

Skyttegravarna var smutsiga. De kalla, våta och ohälsosamma förhållandena gjorde många soldater sjuka. Till exempel var "skyttegravsfot" en svampsjukdom. Den gjorde att folk ruttnade av fötterna. Löss spreds i skyttegravarna. De spred en sjukdom som kallades skyttegravsfeber. Den orsakade feber och en svår smärta i huvudet. Råttor invaderade skyttegravarna och spred sjukdomar överallt. De bruna råttorna var den mest hatade sorten. De åt mänskliga kvarlevor. En del växte till att bli lika stora som katter. Leran var mycket tjock. Vissa män försvann i leran eftersom den var så tjock.

Skyttegravarna luktade fruktansvärt illa. Detta berodde på bristen på bad, de döda kropparna och de överfulla toaletterna. Det första en ny rekryt märkte på vägen till frontlinjen var lukten. Kroppar ruttnade i grunda gravar, männen hade inte tvättat sig på flera veckor eftersom det inte fanns några toaletter, avloppsbrunnarna svämmade över och man använde kreosol eller kalkklorid för att avvärja det ständiga hotet från sjukdomar och infektioner. De kunde känna lukten av cordit, den kvardröjande lukten av giftgas, ruttnande sandsäckar, stillastående lera, cigarettrök och matlagning. Även om de nyanlända var överväldigade till en början, vänjde de sig snart vid det och blev så småningom en del av lukten med sin egen kroppslukt.

Systemet med diken

Frontlinjen var vanligen cirka sju fot djup och sex fot bred. Skyttegravens framsida kallades parapet. De översta två eller tre fot av parapeten och parados (baksidan av diket) bestod av en tjock rad sandsäckar för att absorbera kulor eller granatsplitter.

I ett så djupt dike var det omöjligt att se över toppen, så en två eller tre fot hög avsats, en så kallad brandstege, lades till. Skyttegravarna grävdes inte i raka linjer. Om fienden annars genomförde en successiv offensiv och kom in i dina skyttegravar kunde de skjuta rakt längs linjen. Varje skyttegrav grävdes med omväxlande eldfält och traverser.

Man placerade också ankbrädor i botten av skyttegravarna för att skydda soldaterna från problem som skyttegravsfot. Soldaterna byggde också gropar och hål i sidan av skyttegravarna för att ge dem ett visst skydd mot väder och fiendens eldgivning.

Skyttegravarna i frontlinjen skyddades också av taggtrådsställningar och kulspruteposter. Korta skyttegravar, s.k. saps, grävdes från frontgraven in i ingenmansland. Sap-huvudet, vanligtvis cirka 30 meter framför frontlinjen, användes sedan som lyssnarposter.

Bakom frontlinjen fanns stöd- och reservgravar. De tre raderna av skyttegravar täckte mellan 200 och 500 meter mark. Kommunikationsgravarna grävdes i en vinkel mot frontlinjen och användes för att transportera män, utrustning och matförnödenheter.

Frågor och svar

F: Vad är skyttegravskrig?

S: Skyttegravskrig är en krigstaktik eller ett sätt att slåss som var vanligt förekommande på västfronten under första världskriget och i andra krig, t.ex. kriget mellan Iran och Irak. Det innebär att två sidor gräver skyttegravar på ett slagfält med olika delar för sovplatser, högkvarter, förråd, artilleri och kulsprutor.

F: Vad är "ingenmansland"?

S: Ingenmansland är ett område mellan de främre skyttegravarna på ett slagfält som ofta är täckt av taggtråd och landminor. Soldater från varje sida försökte korsa detta område för att ta sig till fiendens skyttegrav och attackera dem.

F: Varför använde arméerna sig av skyttegravskrig?

S: Arméerna använde sig av skyttegravskriget eftersom det gav soldaterna skydd när de försvarade sig mot attacker och även gav dem kojor att sova i, även om dessa vanligtvis var orena och obekväma.

F: Hur gick soldaterna över ingenmansland?

S: Soldaterna korsade ingenmansland med hjälp av stridsvagnar som kunde bryta igenom taggtråd och navigera runt landminor på ett säkert sätt.

F: Vad ingick i skyttegravarna?

S: Skyttegravarna hade många olika delar, bland annat sovplatser, högkvarter, förråd, artilleri och kulsprutor.

F: Var användes skyttegravskriget allmänt?

S: Skyttegravskriget var vanligt förekommande på västfronten under första världskriget och även i andra krig, t.ex. kriget mellan Iran och Irak.

Fråga: Hur gav skyttegravarna soldaterna skydd?

S: Skyttegravarna gav soldaterna skydd genom att de gav skydd mot fiendens attacker medan de försvarade sig själva.