I början av första världskriget 1914 inledde den tyska armén västfronten genom att invadera Luxemburg och Belgien. De fick militär kontroll över många viktiga industriområden i Frankrike. Deras snabba framfart stoppades av slaget vid Marne, varefter båda sidor grävde omfattande försvarsgravar. Skyttegravarna kom så småningom att sträcka sig från Nordsjön till den schweiziska gränsen mot Frankrike och bildade en i stort sett obruten frontlinje under större delen av kriget.
Skyttegravslinjen och vardagen i skyttegravarna
Skyttegravssystemet bestod av framre skyttegravar, kommunikationsgravar, förläggningar och artilleriställningar. Livet i skyttegravarna var hårt: väder, lera, dålig hygien, sjukdomar, råttor och konstant artilleri- och kulspruteeld gjorde tjänstgöringen både farlig och psykiskt påfrestande. Rotation mellan frontlinjen och vila i bakomliggande sektorer var vanligt, men många soldater fick ändå långa perioder av strider och stress.
Stora offensiver och ny teknik
Under åren 1915–1917 genomfördes flera stora offensiver från dessa skyttegravar. Båda sidor använde massivt artilleri och tusentals infanterister i anfall, ofta efter förberedande beskjutningar. En kombination av skyttegravar, maskingevärsnästen, taggtråd och intensivt artilleri gjorde det svårt att uppnå genombrott. Som svar utvecklades och togs i bruk ny militärteknik, bland annat flygplan för spaning och strid samt stridsvagnar, för att försöka bryta igenom defensiva linjer. Giftgas introducerades också som ett nytt och fasansfullt vapen under kriget.
Taktik, försvar och varför det blev stillastående
Det låsta läget berodde främst på att försvarsmakten fick allt större övervikt av eldkraft i förhållande till möjligheten att förflytta stora truppstyrkor skyddat. Maskingevär, tät artilleribeskjutning, svår terräng och undervärderingen av kombinerade anfall gjorde att även små framryckningar ofta kostade mycket i människoliv. Befälen på båda sidor var ofta ovilliga att ge upp mark eftersom varje meter ansågs ha strategisk och moralisk betydelse.
Moralen, disciplinen och inhemska reaktioner
Allteftersom kriget fortsatte och förlusterna ökade blev soldater och civila mer trötta och kritiska. I vissa arméer steg missnöjet till öppna myterier och massstrejker när offensiver misslyckades och ledarskapet inte kunde erbjuda tydliga framsteg. Militär disciplin var hård: rädslan för kollaps i fronten gjorde att högre kommandon ibland beordrade stränga straff för vägran att anfalla eller för vad man ansåg vara feghet eller förräderi.
Avgörande skeenden 1918 och krigsslutet
År 1918 genomförde Tyskland en serie offensiver (våroffensiven) som inledningsvis gav stora framryckningar men som slutligen stannade upp när resurser och förstärkningar tog slut. Samtidigt ökade de allierade sin samordning, inte minst genom att använda nya kombinationer av infanteri, artilleri, flyg och stridsvagnar samt genom tillströmningen av amerikanska trupper. Under det som kallas Hundra dagarsoffensiven pressade de allierade tillbaka de tyska styrkorna och i november 1918 tvingades Centralmakterna till vapenstillestånd. Resultatet blev ett Europa med enorma förluster: miljontals döda och sårade, förstörd infrastruktur och djupa politiska och sociala följder.
Arvet efter västfronten
Skyttegravskriget på västfronten präglade 1900-talets syn på krig: teknisk eldkraft i kombination med industrins kapacitet gjorde det möjligt att döda i massomfattning, samtidigt som traditionell rörlighet förlorade sin betydelse för en tid. Erfarenheterna ledde till förändringar i taktik, befälsutbildning och militär teknik under mellankrigstiden, och påverkade också samhällen och politik i de krigförande länderna under många år framöver.