Iran–Irakkriget (1980–1988) – orsaker, förlopp och konsekvenser

Situationen i Irak

Baath-ideologin och den irakiska demografin

I mitten av 1900-talet styrde Baath-partierna både i Syrien och Irak. Ideologin bakom Baathismen är att förena de arabiska regionerna och skapa en panarabisk stat. Ideologin är också inriktad på socialism. Även om Baath-ideologin har nationalistiska rötter och inte är relaterad till religion har Baath-ledare och politiker ofta använt sig av religiösa utlopp för att vinna popularitet och stöd hos folket. Även om den panarabiska nationalismen fungerade bra i andra arabländer, till exempel Egypten, var detta ett svårt fall i Irak. Anledningen till detta är den irakiska befolkningens mångfald. På grund av uppdelningen mellan sunni- och shiamuslimer och mellan araber och kurder anses Irak vara ett av de svåraste länderna att styra. Det var särskilt svårt eftersom Baathpartiet var dominerande sunni, medan befolkningen i Irak, som är ursprungsort för shia-islam, är dominerande shia (55 %). Iraks president vid den tiden var Saddam Hussein, som tog det mesta av makten i egna händer och strävade efter ett starkt arabiskt ledarskap. Hans ambitioner att ta ledningen i arabvärlden var också en nyckelfaktor för hans senare attack mot Iran.

Shatt al-Arab

Vattenvägen Shatt al-Arab, som gränsar till Irak och Iran, är av avgörande betydelse för Irak eftersom den är landets enda stora utlopp till havet. Vattenvägen kontrolleras av Irak och har varit en källa till spänningar mellan staterna långt före den iranska revolutionen. Den främsta orsaken till spänningarna kring denna vattenväg har varit dess funktion som gräns. På grund av detta har den varit en fråga mellan ottomanerna och Iran. Efter det osmanska rikets fall kontrollerades vattenvägen av Irak. 1969 vägrade dock shah Reza att betala avgifter för iranska fartyg som passerade vattenvägen. Han började också stödja kurdiska separatistgrupper i norra Irak. För att stoppa Irans stöd till kurderna undertecknade Saddam 1975 Algeravtalet. Iran slutade stödja kurderna och gränsen placerades mitt i vattenvägen. Ett av skälen, enligt Saddam själv, till att han pressades att underteckna detta avtal var Irans militära framsteg under shahens styre. Saddam drog tillbaka avtalet flera dagar innan han invaderade Iran, i september 1980, med hänvisning till vattenvägens betydelse. Före och under kriget talade Saddam högt om Iraks rätt till Shatt al-Arab liksom till Khuzestan, den angränsande iranska regionen som huvudsakligen bebos av iranska araber.

Hotet från den iranska revolutionen

Den nya iranska statens panislamiska karaktär stod i kontrast till den arabiska nationalistiska kontexten i Irak. Efter upprättandet av den islamiska republiken i Iran kände sig Husseins sekulära men auktoritära styre hotat. En stor persisk stat utgjorde ett hot mot Husseins panarabiska ideologi. Shiamuslimerna i Irak utgjorde redan ett hot mot Saddam genom att protestera och mobilisera mot Baath-regimen. Detta blev bara värre när de iranska revolutionärerna uppmanade irakierna att också inleda en revolution. Utöver dessa politiska hot befann sig Irak i ett mer bräckligt läge rent geografiskt.

Situationen i Iran

Den iranska revolutionen

I Iran hade Pahlavi-dynastin regerat sedan 1925, efter att Qajar-dynastin störtats. Pahlavi-imperiet strävade efter att skapa en västerländsk och progressiv iransk stat. Den andra och sista monarken, shah Mohammed Reza], började genomföra djärvare reformer som påverkade medborgarnas vardag. Som en reaktion började oppositionen från alla delar av samhället växa. Särskilt präster uppmuntrade folket att stå upp mot västerlandisering och sträva efter en islamisk stat styrd av islamiska jurister. Khomeini var en av de ledande prästerna under perioden av politiska spänningar. År 1977 ledde dessa spänningar till storskaliga demonstrationer och så småningom till shahens landsflykt. År 1979 inrättades officiellt Islamiska republiken Iran, som leddes av ayatolla Khomeini. Denna plötsliga vändning i Iran kom som en överraskning för de flesta länder. Uppkomsten av en shiamakt orsakade oro i flera omgivande länder. Särskilt i Irak, där shiamajoriteten styrdes av sunniminoriteten. Det var inte bara prästerskapets makttillväxt som oroade. Khomeini och hans motsvarigheter var också högljudda när det gällde deras önskan att skapa islIslamiska stater i de omgivande länderna med muslimsk majoritet. Det slutliga målet var att skapa en enad panislamisk stat under Khomeinis styre.

Militär makt

Shah Mohammed Reza hade investerat mycket i moderniseringen av den iranska armén. Han hade fullt stöd av USA, eftersom de stödde Irans antikommunistiska hållning och såg detta som en möjlighet att få en stat som stödde USA:s intressen i regionen. Således utökade shahen flottan, flyg- och markstyrkorna med moderna vapen och importerade västerländska utbildare till armén. Av denna anledning blev Iran mer kapabelt än Irak, även med tanke på att det fanns nästan dubbelt så många arméofficerare i Irak. Revolutionen förändrade dock detta militära övertag drastiskt. Revolutionärerna förstod inte behovet av omfattande beväpningsleveranser och ville inte vara USA:s polisman. Därför upphävde Khomeini och hans styre omedelbart militära kontrakt och skickade iväg de västerländska utbildarna. På grund av det plötsliga regimskiftet sjönk också officerarnas moral avsevärt, enligt den irakiska underrättelsetjänsten vid den tiden. En parallell militär styrka skapades av Khomeini, eftersom de tidigare officerarna var i fara för en potentiell kontrarevolution. Dessa faktorer gjorde att Iran förblev med en begränsad militär styrka.

Irakisk invasion

Invandringens början

Irak invaderade Iran den 22 september 1980. Hussein var övertygad om att invasionen skulle gå snabbt, eftersom den irakiska armén var välutrustad tack vare Saddams investeringar i militären. Hussein trodde också på en snabb seger på grund av underrättelserapporter som uppgav att den iranska armén hade varit ineffektiv efter den iranska revolutionen. Det skulle senare visa sig att denna invasion skulle gynna Khomeini genom att han kunde eliminera sina motståndare och förena sin nation för nationellt försvar I centrum för Iraks mål stod annekteringen av den östra stranden av vattenvägen Shaat Al-Arab, som hade varit platsen för ett flertal gränsskrammel mellan de två länderna som gick tillbaka till slutet av 1960-talet. Iraks president Saddam Hussein ville också annektera den iranska provinsen Khuzestan, som till stor del befolkas av iranska araber.

Offensiva strider

Irak mobiliserade många flygplan för att genomföra luftangrepp mot 15 städer och flygbaser i Iran, inklusive huvudstaden Teheran. Från och med mars 1982 övergick de iranska styrkorna till motoffensiv. Den 29 juni 1982 meddelade Irak att landet hade dragit tillbaka sina styrkor från det ockuperade iranska territoriet och att gränsen mellan de två länderna återställdes till sin status från före kriget. Det iranska försvaret är inriktat på den norra fronten för att blockera huvudvägarna och fördröja den irakiska arméns framryckning. Iran blockerade den irakiska offensivens dynamik och tog successivt initiativet i kriget. I september 1981 inledde Iran en stor motoffensiv. I slutet av september hävdes den irakiska belägringen av Abadan i samband med att en stor motoffensiv i Abadan inleddes. Den 20 april koncentrerade Iran återigen styrkorna med nästan tre divisioner, och ett stort antal revolutionära vakter, cirka 100 000, inledde offensiven "Jerusalem Al-Quds Operation" för att återta staden Khorramshahr. Efter 25 dagars häftiga strider kunde staden Khorramshahr, en viktig hamnstad i söder, slutligen återerövras. Den 10 juni föreslog och genomförde Irak ensidigt ett eldupphör, meddelade att man erkände den fortsatta giltigheten av Algeravtalet som undertecknades av de två länderna 1975 och var redo att förhandla med Iran på grundval av erkännandet av Iraks grundläggande rättigheter.

1988 var året då kriget mellan Iran och Irak tog en vändpunkt. Mellan februari och april använde de två sidorna hundratals missiler för att slå mot varandras städer och utlöste ett "stadsanfall" av aldrig tidigare skådad omfattning.

Slutet på kriget

Kriget varade i sju år och elva månader (från den 2 september 1980 till den 20 augusti 1988) och genomgick fyra strategiska faser: Iraks attack, Irans motattack, dödläge mellan Iran och Irak och Iraks motattack. De båda sidorna är oflexibla och kräver ett alltför högt pris för en vapenvila. Och Iran planerade att använda hela landets resurser för att delta i det, deras envishet att spela på lång sikt uppmuntras av dess stora befolkning och religiösa fanatism.

Kriget mellan Iran och Irak var ett av 1900-talets längsta krig. Det var ett verkligt slitningskrig, ett pyrrhuskrig utan segrare. Före kriget hade Irak valutareserver på 37 miljarder dollar. I slutet av kriget var landets utlandsskuld över 70 miljarder US-dollar, varav över 40 miljarder US-dollar var vapenskulder till västländer och Sovjetunionen, och de övriga 30 miljarder US-dollar var lån till andra arabländer.

Irak drabbades av 180 000 dödsfall, 250 000 skador och 350 miljarder dollar i direkta förluster (inklusive militära utgifter, krigsskador och ekonomiska förluster). Iran har också 45 miljarder dollar i utlandsskuld, 350 000 döda och mer än 700 000 skadade, och 200 000 kvinnor bara i Teheran har förlorat sina män, direkta förluster på 300 miljarder dollar. Kriget har försenat båda ländernas ekonomiska utvecklingsplaner med minst 20-30 år. Striden tog hårt betalt för båda länderna, stoppade den ekonomiska tillväxten, minskade oljeexporten och dödade miljontals människor. Som en följd av detta har Irak också belastats med en stor skuld, som uppgår till 14 miljarder dollar enbart för Kuwait. Detta var en av anledningarna till att Saddam Hussein invaderade Kuwait.

I slutet av kriget återställdes den nationella gränsen mellan de två länderna till den situation som rådde före kriget.

Efterkrigssituationen

Det internationella samfundets medling misslyckades flera gånger. Iran och Irak accepterade inte FN:s medling förrän i juli 1988, och det formella vapenstilleståndet upphörde i augusti. Ur ett internationellt perspektiv dömde USA:s och Sovjetunionens inblandning kriget till att bli resultatlöst och utdraget redan från början, vilket begränsade meningsfulla resultat och orsakade omotiverade långvariga sociala och politiska problem.

Förenta staterna och Sovjetunionen råkade ha en liknande inställning till kriget mellan Iran och Irak: de antog båda en neutralitets- och maktbalanspolitik och försökte upprätthålla maktbalansen på båda sidor. Båda uppvaktade och förtryckte Iran, men det fanns skillnader i taktik. Både Irak och Iran ligger i Gulfregionen, som är oerhört viktig i Förenta staternas och Sovjetunionens globala strategi. Även om Förenta staterna och Sovjetunionen förklarade sig neutrala och inte var direkt inblandade i Gulfregionen, grupperade de sig med sina allierade. De utnyttjade krigets möjlighet att öka konkurrensen i Gulfregionen och pressa varandra till sin egen nationella fördel.

Andra fakta

Kriget mellan Iran och Irak är en internationell tolkning av detta krig och har olika titlar beroende på land. I Iran kallas det för "Iraqiqi Invasion", "det heliga motståndskriget" eller "det iranska revolutionskriget", och i Irak för "Saddam Husseins Qadisiah". Kriget var i huvudsak en åtta år lång direkt militär konflikt mellan Iran och Irak.

När båda länderna hade fastnat på slagfältet bestämde de sig för att sabotera varandras försörjningskonvojer, och många fartyg från andra länder drabbades av förluster. Eftersom fartygsattacken mot Iran-Irak påverkade icke-krigförande länders intressen, föreslog Kuwait i november och december 1986 att USA, Sovjetunionen, Kina, Frankrike och Storbritannien, de fem permanenta medlemmarna i Förenta nationerna, skulle chartra fartyg och eskortbehov.

Både Irak och Iran led stora förluster i kriget. Förutom konventionell krigföring gjorde de extra ansträngningar för att förstöra fiendens logistik och ekonomiska anläggningar genom att attackera städer, fartyg och oljefält. Enligt uppgifter användes även kemiska vapen mot civila.

• Persiska viken
• Gulfkriget